Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weierstrass, Karl Theodor Wilhelm - Weigand, Friedrich Ludwig Karl - Weigel, Valentin - Weigel, tysk familj af konstkännare och bokförläggare. 1. Johann August Gottlob W. - Weigel. 2. Rudolf W. - Weigel. 3. Theodor Oswald W. - Weiger, Herman - Weigert, Karl - Weightnotes. Se Warrant - Weigl, Joseph - Weihenstephan. Se Freising - Veii, stad i det forna Etrurien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
W. att under strängt vetenskaplig form utveckla
den allmänna funktionsteorien samt härleda en
mängd vigtiga dithörande satser. – Teorien för
de elliptiska funktionerna har W. omgestaltat
särskildt genom att i st. f. de af Legendre och
Jacobi använda normalformerna införa två vida
lämpligare sådana, hvilka han betecknar med p(u)
och [sigma](u) och hvilka äro sinsemellan förbundna
genom en enkel relation. Han har äfven visat, att
hela teorien bättre kan grundas på tillvaron af ett
additionsteorem än på en viss differentialeqvation
(såsom hos Jacobi) eller på dubbelperiodiciteten
(såsom hos Liouville), samt att de elliptiska
funktionerna kunna framställas såsom qvoter mellan
tvänne beständigt konvergerande potensserier. Denna
sistnämnda sats uttalades redan af Abel, men
utvecklades först af W. och utsträcktes af honom till
att gälla äfven om de abelska och hyperelliptiska
funktionerna samt i allmänhet till hvarje funktion
af rationel karakter. Bland den mängd öfriga frågor
af stor vigt, hvilka W. med framgång behandlat, må
nämnas teorien för de abelska funktionerna, läran om
lineära differentialeqvationer, variationskalkylen,
teorien för minimalytor, för geodetiska linier och
för komplexa tal bildade af n enheter, äfvensom ett
strängt vetenskapligt bevis för irrationaliteten af
talet pi. De flesta af W:s skrifter äro införda
i Berlin-akademiens handlingar eller i »Journal
für die reine und angewandte mathematik», hvars
medutgifvare han någon tid varit. En samling
förut tryckta skrifter utgafs 1886 med titeln
Abhandlungen aus der functionentheorie. – Lika stort
inflytande, som W. utöfvat genom sin vetenskapliga
författareverksamhet, har han haft äfven genom sin
framstående lärareförmåga, hvilken under en lång
följd af år samlat omkring honom en skara af yngre
matematici icke blott från Tyskland, utan äfven från
nästan hela den öfriga civiliserade verlden. Derigenom
har bildats en »weierstrassisk skola», som i afseende
på medlemmarnas antal och vetenskapliga lifaktighet
säkerligen icke öfverträffats eller uppnåtts af
någon föregående matematisk skola. G. E.
Weigand [vajgant], Friedrich Ludwig Karl, tysk språkforskare,
född 1804 i Nieder-florstadt i Wetterau, blef 1851
e. o. professor vid universitetet i Giessen samt
utnämndes, efter att under en följd af år hafva
verkat såsom skolman, 1867 till ord. professor i
tyska språket och literaturen. Död 1878. – W. har
sin förnämsta betydelse såsom lexikograf. Under åren
1840–43 utgaf han Wörterbuch der deutschen synonymen
(2:dra uppl. 1852), det första verk i sitt slag,
som var baseradt på språkhistorisk forskning. –
I bröderna Grimms ordboksarbete tog han redan från
början verksam del och öfvertog efter Jakob Grimms död
(1863) tillsammans med R. Hildebrand fortsättningen
deraf. Dock hann W. endast afsluta bokstafven F,
hvaraf större delen utarbetats af Jakob Grimm. Han var
nämligen samtidigt sysselsatt med ett annat arbete af
samma art: Deutsches wörterbuch (3 bd, 1857–71;
3:dje uppl. 1878). Framför andra tyska ordböcker,
som föreligga afslutade, eger denna förtjensten af
en om grundlighet vittnande framställning af ordens
utvecklingshistoria. W:s efterlemnade
papper innehöllo material till en
ordbok öfver Wetterau-dialekten.
Gst. Rydb.
Weigel [va’jgel], Valentin, tysk teosof,
f. i Sachsen 1533, d. 1588 såsom kyrkoherde i
Zschoppau, hyllade en panteistisk verldsåsigt
med mystisk tendens, men ansågs ända till sin
död ortodox. Hans läror äro i många afseenden
befryndade med den en mansålder yngre J. Böhmes.
L. H. Å.
Weigel [va’jgel], tysk familj af konstkännare och
bokförläggare. – 1. Johann August Gottlob W., f. i
Leipzig 1773, antogs 1795 till derv. universitets
bokauktionist och inrättade en antiqvarisk bokhandel,
som blef den största i Tyskland, samt en förlagsaffär
hufvudsakligen för klassisk-filologiska arbeten,
till hvilkas utgifvande han bildade en samling af
dyrbara handskrifter. Död 1846. – 2. Rudolf W.,
den föregåendes son, f. 1804, d. 1867, öppnade 1831
i Leipzig konsthandel och utgaf bl. a. »Holzschnitte
berühmter meister» (1851–54). – 3. Theodor Oswald
W., den föregåendes broder, f. 1812, d. 1881,
utvecklade med kraft förlagsaffären. Han egde rika
samlingar, som lågo till grund för hans publikationer
»Autographen-prachtalbum» (1848–49; avtografer
från reformationstiden och trettioåriga kriget) samt
»Die anfänge der druckerkunst in bild und schrift»
(2 bd, 1866).
Weiger, Herman, dansk satirisk författare, broder
till Henrik Smid, var rådman i Malmö och slöt sig
under grefvefejden (1534–36) till Jörgen Kock och
lybska partiet, i hvars ärenden han ett par gånger
reste till Nederländerna och Tyskland. Han var
sedan bosatt i Köpenhamn och höll der ett slags
herberge. W. öfversatte på vers från plattyskan
»Reineke Foss» (»En rævebog», 1555, ny uppl. 1656;
öfvers. till svenska 1621) med ej ringa friskhet och
humor och anses vara öfversättare äfven af den qvicka
»Dialogus» om den papistiska mässan (1533). Han
utgaf dessutom den första danska Regnebog for
skrivere, fogeder og köbmænd (1552, öfvers. från
tyska). E. Ebg.
Weigert [va’i-], Karl, tysk anatom, f. 1845, blef
1879 e. o. professor i Leipzig och 1884 professor
vid Senckenbergska anstalten i Frankfurt a. M. Han
har inlagt betydande förtjenster om de moderna
färgningsmetoderna inom histologien.
Weightnotes [oätnåts]. Se Warrant.
Weigl [va’jgel], Joseph, tysk tonsättare, f. 1766,
d. 1846, studerade för Albrechtsberger och Salieri och
blef efter den senares död 1825 anställd som andre
hofkapellmästare i Wien. Han skref oratorier, kantater,
mässor, gradualer, offertorier, balletter samt öfver
30 operor, af hvilka dock endast Die schweizerfamilie
(1809; »Den schweitziska familjen», 1815) öfverlefde
honom och kom utom Tysklands gränser. A. L.
Weihenstephan [va’jhen-]. Se Freising.
Veii (Veji), stad i det forna Etrurien, på en brant
bergshöjd nära floden Cremera, omkr. 18 km. n. om
Rom (vid nuv. Isola Farnese nära La Storta). Det var
starkt icke blott genom sitt naturliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
