Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wellhausen, Julius - Vellimö (Vellimys). Se Vellamo - Wellingborough, stad i engelska grefskapet Northampton - 1. Vellingk, Otto - 2. Vellingk, Maurits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilliga arbeten rörande Gamla test., bland hvilka
de märkligaste äro Prolegomena zur geschichte Israels
(1878; 3:dje uppl. 1886) och Die composition des
Hexateuchs und der historischen bücher des Alten
testaments (1889), i hvilka han framställer sina
djerfva bibelkritiska åsigter (se derom Pentatevken,
slutet). W:s Skizzen und vorarbeiten (4 bd, 1884–89)
sysselsätta sig med Arabien och Muhammed.
Vellimö (Vellimys). Se Vellamo.
Wellingborough [oä’llingbörrå], stad i engelska
grefskapet Northampton, nära Ises förening med
Nen och vid London–North-western-jernvägen. 13,794
innev. (1881). Skofabriker.
1. Vellingk, Otto, grefve, krigare, kungligt
råd, f. 1649, tillhörde en slägt, som härstammade
från stiftet Münster i Westfalen, men som med
Philipp V. vom Hoff under Tyska ordens tid begaf
sig till Livland och der, liksom i Ingermanland
och Finland, förvärfvade betydande egendomar, ökade
genom donationer af Gustaf II Adolf och Kristina.
V. blef 1664 löjtnant vid ett svenskt regemente
i Bremen, men gick 1666 i fransk tjenst, der han
1670 avancerade till öfverste. Under Sveriges
krig med Danmark utmärkte han sig såsom chef för ett
värfvadt kavalleriregemente synnerligen i slaget
vid Lund och upphöjdes med anledning deraf i
friherrligt stånd (1676). 1678 blef han öfverste
för Tavastehus läns regemente, 1683 generalmajor,
1687 landshöfding öfver Gestrikland. Helsingland,
Medelpad, Ångermanland, Jämtland, Herjedalen och
Lappland samt 1693 generallöjtnant och guvernör
öfver Skåne. 1698 utnämndes han till general af
kavalleriet och förflyttades s. å. till guvernörskapet
öfver Ingermanland och Keksholms län. 1700
förordnad till general-en-chef öfver trupperna
uti Ingermanland och Livland, hade han att
möta konung Augusts öfverfall s. å. Han stod
vid Düna färdig till batalj, men då sachsarna
ej upptogo den, kastade han sig in i Riga,
för svag att sjelf anfalla. Vid Narva kommenderade
han högra flygeln och vid öfvergången af Düna
(1701) kavalleriet. Sedermera följde han Karl
XII till Polen och tog en ärofull del i slaget
vid Klissov (1702), vid Lembergs eröfring (1704)
och i affären vid Punitz (s. å.). 1705 utnämndes
han till kungligt råd och president i Åbo hofrätt
(hvilket ämbete han ej kom att tillträda) samt
deltog uti inbrottet i Sachsen. Han upphöjdes 1706
i grefligt stånd och afled i Stockholm d. 19 Maj 1708.
2. Vellingk, Maurits, grefve, riksråd, statsoffer,
den föregåendes broder, föddes d. 31 Okt.
1651 på Jama egendom i Ingermanland. Efter den
tidens sed sändes han, för att fullborda sin
uppfostran, på resor, först till Paris, sedermera
till Tyskland och Italien. Anländ till Stockholm
år 1675, efter egen uppgift »inconnu et sans appuy»,
erhöll han likväl ganska snart anställning vid
Enkedrottningens lifregemente, hvilket vid danska
krigets utbrott beordrades till norska gränsen. Detta
behagade icke den äregirige V., utan han begaf
sig hällre såsom frivillig till svenska armén i Skåne,
der han, såsom kapten i brodern Ottos värfvade
regemente, deltog i slaget vid Lund, hvarest han,
blef lindrigt sårad. Den 23 Dec. 1676 blefvo båda
bröderna upphöjda i friherrligt stånd, mest till
följd af Ottos förtjenster, hvilken synnerligen
utmärkte sig i ofvannämnda slag. 1678 utnämndes
V. till öfverste vid Karelska regementet, till följd
hvaraf han, mycket emot sin vilja, måste begifva sig
till Finland. Der dröjde han likväl ej längre, än
tills freden med Danmark blifvit sluten (1679), då han
begagnade första lägliga tillfälle att återvända till
Stockholm i hopp om vidare befordran med angenämare
vistelseort. Det lyckades honom också att erhålla
anställning såsom svenskt sändebud i Köpenhamn
(1680–82). I anseende till danskarnas ovilja mot den
svenska nationen blef denna plats dock allt annat än
angenäm, och i Maj 1683 förflyttades V. såsom envoyé
till de Lüneburgska hofven, hvilka den tiden spelade
en ej obetydlig rol i norra Tyskland. 1687 utnämndes
han till öfverste vid ett tyskt värfvadt regemente,
som var förlagdt i Stade, och till öfverkommendant
i nämnda stad. Under flere år (1687–89, 1696–98) var
V. nu sysselsatt med biläggandet af stridigheterna
mellan Danmark och huset Holstein-Gottorp, hvilka
tvister, som bekant är, ledde till traktaterna i
Altona (1689) och Pinneberg (1696). Under tiden
afgick V. 1688 i en hemlig beskickning till Haag
för att stämma prinsen af Oranien till hertigens af
Holstein-Gottorp förmån. Efter Karl XI:s död blef
V. genom enkedrottningens inflytande generalmajor
(1697), utnämndes 1698 till generallöjtnant och
afgick s. å. såsom envoyé till konung August af Polen
för att hafva ett vaksamt öga på dennes och tsar
Peters stämplingar mot Sverige. Bedragen af smicker i
förening med ett låtsadt förtroende, lät V. föra sig
alldeles bakom ljuset af August och dennes minister
Flemming och fortfor att med fredliga berättelser
invagga sin konung i säkerhet, till dess konung
Augusts försök att öfverrumpla Riga skingrade den
bedrägliga villan. V. blef 1700 återkallad och fick
återtaga sin öfverkommendantssyssla i Stade, der
han måste tillbringa tio år i ett slags förvisning,
som illa svarade mot hans äregirighet. Först efter
slaget vid Poltava, och då Karl XII fann sig i
behof af hans erfarenhet och mångsidiga egenskaper,
återvann han konungens förtroende. De på hvarandra
under loppet af år 1710 följande utnämningarna till
general af infanteriet, guvernör öfver Wismar,
kungligt råd, generalguvernör öfver Bremen och Verden
och kommenderande general öfver svenska armén i
Tyskland samt 1711 grefvevärdigheten voro lika
många bevis på konungens återvändande gunst. De
fyra år (1711–14), som förflöto innan konungens
återkomst, voro onekligen de mest verksamma och
betydelsefulla i V:s lefnad. Han var under denna
tid faktiskt Karl XII:s både utrikes- och, till stor
del, finansminister. Ostridigt utvecklade V. i
båda dessa befattningar stor förmåga, särskildt en
mycket framstående diplomatisk skicklighet. Det
gällde nämligen å ena sidan att på alla möjliga
eller hardt när omöjliga sätt förskaffa den alltid
penningebehöfvande konungen medel icke blott till
hans eget uppehälle,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
