Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viðrir ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanvettet som den ädlaste karakter och den varmaste
känsla. – 2. Anton Vilhelm W., den föregåendes broder,
född d. 8 Juli 1827, blef 1843 elev vid k. teatern
och gjorde straxt lycka i flere mindre roller genom
sitt friska spel och fördelaktiga utseende, men
erhöll detta oaktadt icke tillräcklig verksamhet,
hvarför han 1847–48 slog sig till ett resande
teatersällskap. 1851–60 spelade han i Kristiania,
der han fick tillfälle att lägga sin begåfning i
dagen. 1860–63 spelade han på »Kasino» och 1863–79 på
k. teatern. Liksom brodern, till hvars genialiska spel
han dock ej höjde sig, omfattade han med sin konst
både det högre skådespelet och lustspelet. Han firade
sina största triumfer i Öhlenschlägers hjelteroller
och liknande partier. Död d. 4 Jan. 1884. W:s bägge
söner Vilhelm (f. 1858) och Jacques (f. 1860) hafva
med framgång uppehållit slägtens traditioner på
tiljan. – 3. Johan Henrik W., de föregåendes broder,
f. 1830, gick som frivillig ut i kriget 1848 och
blef 1850 löjtnant, men lemnade tjensten 1858 och
uppträdde först som sångare, sedan som skådespelare,
i synnerhet i starkt utpräglade karaktersroller, såsom
Bothwell i »Maria Stuart» och Örnulf i »Hærmændene
paa Helgeland». Han lemnade teatern 1875 och dog 1877.
E. Ebg.
Viehoff [fihåff], Heinrich, tysk literaturhistoriker
och öfversättare, f. 1804, d. 1886, blef öfverlärare
vid realskolan i Düsseldorf 1838 och var rektor vid
real- och yrkesskolan i Trier 1850–75. V. gjorde
sig känd förnämligast såsom Göthe- och
Schillerforskare. Han författade bl. a. biografierna
Göthes leben (4 bd, 1847–49; 4:de uppl. 1877) och
Schillers leben (3 bd, 1874–75; 2:dra uppl. 1888),
förklaringar till Göthes diktverk (3 bd, 1846–54;
3:dje uppl. 1876 o. följ.) och till Schillers (5 bd,
1839–40; 6:te uppl. 1887), Handbuch der deutschen
nationaltiteratur (3 bd; 15:de uppl. 1882) och Die
poetik auf der grundlage der erfahrungsseelenlehre
(2 bd, 1888). V. öfversatte Racines och Sofokles’
dramer samt 11 af Shaksperes, »Frithiofs saga» af
Tegnér m. m.
Vieil-Evreux [viä’j evrö]. Se Evreux.
Vieille-Montagne [viäj mångtanj], Fr. (T. Altenberg),
en af ålder känd zinkmalmsfyndighet, innehållande
gallmeja (calamin) eller zinksilikat (kiselzinkerz)
och belägen i det neutrala området Moresnet (se
d. o.) i ett hörn af belgiska prov. Limburg ej långt
från gränsen mot Tyskland. Malmen användes i forna
tider såsom tillsats vid kopparsmältning för att
framställa mässing. Först i början af 1800-talet
lyckades en belgisk kemist, abbé Daniel Dony, att af
malmen framställa zinkmetall, dock utan ekonomisk
framgång. Efter honom arbetade i 20 år Dominique
Mosselmann med detta problem, slutligen med bättre
framgång. Men först sedan år 1837 bolaget »La Vieille
Montagne» (se nästa art.) öfvertagit grufvorna,
uppstod den storindustri i zinkproduktion, som nu
finnes, och erhöll zinkmetallen sin nuvarande stora
ekonomiska betydelse. Th. N-m.
Vieille-Montagne [viä’j mångtan’j], La, en i dagligt
tal och äfven i skrift brukad benämning
på det stora industriella bolag, hvars egentliga namn
är »Société anonyme des mines et fonderies de zinc
de la Vieille-Montagne». Detta bolag, hvars ändamål
är att framställa zinkprodukter, har sitt hufvudsäte
i Angleur, nära Liége, Belgien. Det grundades 1837
och öfvertog då grufvorna vid la Vieille-Montagne
(se föreg, art.) inom Moresnet samt har utsträckt sin
verksamhet till flere land, bl. a. Sverige, der det
eger Ammebergs zinkblendegrufvor, belägna i Örebro
och Östergötlands län.
»La Vieille-Montagne» är ett bland Europas största
industriella företag. Med dess historia sammanfaller
till en stor del zinkmetallens såsom föremål för
industri och nyttig användning. Då bolaget först
öfvertog grufvorna vid Moresnet, hade det stora
tekniska svårigheter att bekämpa, men efter 1846,
då ledningen af bolaget öfvertogs af Saint-Paul
de Sincay (död d. 28 Juli 1890), har det haft en
storartad och snabb utveckling. År 1837 producerade
bolaget 2,540 ton zink; 1891 producerade det öfver
60,000 ton olika zinkprodukter, mest metallisk
zink i olika former. Europas hela zinkproduktion
är omkr. 270,000 ton. Det näst La Vieille-Montagne
största zinkproducerande bolag är det Schlesiska,
med en tillverkning af omkr. 25,000 ton. La
Vieille-Montagne eger zinkgrufyor i Belgien,
Tyskland, Sverige, på Sardinien, i Frankrike, Algeriet
och Spanien, smälthyttor i Belgien, Tyskland och
Frankrike, valsverk i Belgien, Tyskland och Frankrike
samt zinkhvittsfabriker i Belgien och Frankrike,
eller tillsammans mellan 20–30 större industriella
etablissement förutom kontor och agenturer på flere
platser. Vid dessa etablissement betjenas bolaget af
omkr. 450 tekniska och administrativa tjenstemän samt
7,301 fasta arbetare (1891) med delaktighet i bolagets
pensions-, spar- och hjelpkassor; dessutom förekommer
en mängd tillfälliga arbetare. Bolagets aflöningsstat
till arbetarepersonalen uppgår till ungefär 8
mill. francs om året. Bolagets aktiekapital, som i
början var 7 mill. francs, är nu 9 mill. francs. För
år 1891 utdelades till aktieegare i bolaget 3,656,250
francs, eller 40,62 proc. å aktiekapitalet, afskrefvos
å anläggningskostnader m. m. 1,583,333 francs,
afsattes till reservfonden 950,523 francs, och
fördelades i tantièmer åt direktörer och tjenstemän
m. fl. 593,076 francs. Den ledande principen vid
bolagets förvaltning har varit att snabbt amortera
anläggningskostnader, skapa stora reservfonder och
gifva alla tjenstemän tantième. För sina arbetare
har bolaget väl sörjt; skolhus, sjukhus och läkare
underhållas af bolaget, bostäder uppföras, som kunna
af arbetarna småningom förvärfvas såsom egna, och
pensions-, begrafnings-, sjukhjelps- och sparkassor
för arbetarna äro af bolaget inrättade eller
underhållas af detsamma. Bolagets styrelse utgöres
af ett »Conseil d’administration» af 9 personer,
bland dem en »administrateur-directeur-général»,
samt ett »Collège des commissaires» af 6
personer. Generaldirektören och hufvudkontoret
äro i Angleur, Belgien, men i Paris finnes en
»sous-directeur-général». Generaldirektör är
f. n. Saint Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
