Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent de Paul - Vincentius. 1. V. den helige - Vincentius. 2. V. från Lerinum (V. Lerinensis) - Vincentius. 3. V. Bellovacensis. Se Vincent de Beauvais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till uppgift att taga vård om nödställda, orkeslösa
män. Bägge samfunden vunno stor spridning och egde
bestånd intill revolutionen. Sedan 1833 har den
manliga föreningen, under benämning Conférence de
Saint-Vincent de Paul åter till en större del upptagit
de forna föreningarnas verksamhet. För att gifva större stadga åt de
barmhertighetsanstalter, som han efter hand upprättade
till fattiga barns uppfostran och undervisning samt
ålderstignas och sjukas omvårdnad, grundade han på
madame Le Gras’ enträgna uppmaning ett särskildt
samfund, Compagnie des filles de la charité (16551),
hvars beundransvärda offervillighet hela verlden
känner. Till de anstalter, som han sålunda stiftade,
höra bl. a. l’Hospice des incurables (1653), en asyl
för obotligt sjuka, l’Hopital des enfants trouvés
(1657), ett hem för öfvergifna barn, m. fl. Dit höra
äfven i viss mån de många inrättningar, som på hans
förslag inrättades af staten, i främsta rummet de
väldiga försörjningsanstalter, la Salpêtrière,
Bicêtre m. fl., der fattiga, som saknade hem,
emottogos och tiggare inspärrades (1656). – En
annan sida af hans välsignelserika verksamhet var
den omtanke han egnade fångarna, särskildt dem,
som voro dömda till galérerna. Prins de Gondi var
högste styresmannen för dessa galérer, och på hans
förord utnämndes V. till främste själasörjare vid
dessa fängelser. Denna ställning använde han till att
mildra den hårda och grymma behandling, som vederfors
de olycklige. Han utverkade, att dessa under vistelsen
i fängelserna, före sin transport till galererna,
höllos afskilda från andra brottslingar, vidare att
de vid sjukdomsfall skulle befrias från sina bojor
och vårdas af läkare. Till detta ändamål uppfördes i
Marseille och Bordeaux rymliga sjukhus. – Det är helt
naturligt, att Vincent skulle tänka på de vanlottades
icke blott lekamliga, utan äfven andliga väl. Under
sina upprepade resor i olika delar af landet hade han
sett huru den religiösa okunnigheten och liknöjdheten
beherskade en god del af befolkningen. För att väcka
densamma till andligt lif fordrades, enligt hans
åsigt, män, som uteslutande egnade sina krafter
åt denna uppgift. Han grundlade då ett manligt
samfund, Compagnie de la mission (1624), med syfte
att förkunna religionens ord företrädesvis bland
den lägre befolkningen i Frankrike och den hedna
befolkningen i aflägsna land. Bland dessa senare
blefvo Tunisien och Algeriet missionärernas första
verksamhetsfält. V. ville dermed förena bekämpandet
af slafhandeln; men då han icke lyckades öfvertala
konungen att i detta afseende vidtaga kraftigare
åtgärder, måste missionärerna inskränka sig till
att med penningar friköpa några kristna slafvar. En
annan uppgift erhöll samfundet, då det åtog sig
att uppfostra unga män, som bestämde sig för det
presterliga kallet. Missbruk hade flerestädes insmugit
sig bland presterskapet. Redan som medlem af Conseil
de conscience, i hvilket han vid sidan af Mazarin,
Séguier och några biskopar inkallades af regentinnan
Anna af Österrike, sökte han att afhjelpa dylika
missförhållanden, bl. a. genom att till kyrkliga
värdigheter orubbligen föreslå
endast sådana män, som genom kunskaper och dygd
hade gjort sig deraf förtjenta. Han ville nu äfven
söka bereda religionen värdiga tjenare bland det
lägre presterskapet. I detta syfte föreskref han
samfundet att åtaga sig ledningen af prestseminarier
och andra undervisningsanstalter, en uppgift, som
samfundet vid sidan af sin missionsverksamhet än
i dag fyller. – V. dog i Paris d. 27 Sept. 1660 i
det hus vid rue de Sèvres, som ursprungligen varit
ett hospital för spetälska (med den hel. Lazarus
till skyddspatron, hvarför samfundets medlemmar
vanligen kallas lazarister), och som nu är
moderhuset för la Compagnie des prêtres de la
mission. V. kanoniserades d. 16 Juni 1737 af
påfven Klemens XII. I den kristna välgörenhetens
historia intager han det främsta rummet. Den ädla
lifsgerning han utfört bär än i dag rika frukter.
J. M-r.
Vincentius. 1. V. den helige, romersk-katolskt
helgon, föddes i 3:dje årh. inom en förnäm familj
i Aragonien. Då den diokletianska förföljelsen
utbröt 303, var han ärkedjekne i Zaragoza och led
för sin ståndaktiga bekännelse martyrdöden, om hvars
grymma qval martyrlegenderna innehålla lika utförliga
berättelser som om de dervid förekommande underverken
och änglauppenbarelserna. V. är skyddspatron för
en mängd kyrkor (ensamt i Rom finnas ännu 3 kyrkor
efter honom uppkallade), och hans talrika reliker
aktas högt. Åminnelsen af hans martyrdöd firas
d. 22 Jan., hvilken dag ännu i svenska almanacken
bär V:s namn. – 2. V. från Lerinum (V. Lerinensis),
munk och teologisk författare, föddes i Gallien
(Frankrike) och dog derstädes omkr. 450 såsom munk
i klostret på S:t Honorat, en af öarna i Lerinernas
ögrupp i Medelhafvet. För öfrigt är föga kändt om
hans person och lif. Det oaktadt har han blifvit
ryktbar genom sin skrift Commonitorium pro catholicae
fidei antiquitate et universitate, der det katolska
traditionsbegreppet är afhandladt och formuleradt,
sådant det blef gällande inom medeltidskyrkan och
den nyare tidens romersk-katolska kyrka. Traditionen
är enligt V. icke, såsom hos de äldre kyrkofäderna,
sådana föreskrifter och åsigter från apostlarnas
tid, som genom det muntliga ordet fortplantats,
och sådana bruk, som kyrkan från denna tid ärft,
utan traditionen är quod ubique, quod semper, quod
ab omnibus creditum est, d. v. s. det som öfverallt,
alltid och af alla omfattats med tro inom kyrkan,
efter hvilken »tradition» det profetiska och
apostoliska ordet skall utläggas och förklaras. I
»Commonitorium» framträder, såvidt man vet, för
första gången med tydliga ord traditionen såsom
det kyrkliga medvetande, hvilket står öfver bibeln
såsom norm för dess tolkning, och hvilket alltså är
den högsta religiösa auktoriteten. Dertill kommer,
att detta arbete är prägladt af semipelagianism,
den åskådning, som blef medeltidskyrkans och den
romersk-katolska kyrkans, för hvilken åskådning V.,
sjelf en lärjunge af semipelagianismens egentliga
upphofsman, Cassianus, räknas såsom en förkämpe. –
3. V. Bellovacensis. Se Vincent de Beauvais.
J. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
