Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wyattville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är belägen något under eggen, så att balansen,
då den icke är belastad, antager en horisontal
ställning. En visare (tunga), som är vinkelrät mot
balansens längdriktning, angifver uppåt eller nedåt på
en skala när balansen står horisontalt, i hvilket fall
visaren bör stå lodrätt. Vid ändpunkterna af balansen
äro två vågskålar upphängda. (De i handelsbodarna
numera vanliga taffelvågarna, T. tafel-wagen, äro
så anordnade, att skålarna, uppburna af ståndare,
stå lodrätt öfver balansen. Dylika vågar lemna dock
åtskilligt öfrigt att önska i fråga om känslighet
och riktighet.) På den ena af dessa skålar lägges
det föremål, som skall vägas, på den andra de
använda vigterna. Är vågen riktig, intager balansen
ett horisontalt jämnvigtsläge, när föremålet och
de pålagda vigterna äro lika tunga. Förefinnes en
öfvervigt åt ena sidan, uppstår ett utslag, som är så
mycket större, ju känsligare vågen är. Utslagsvinkeln,
och således vågens känslighet, växer med längden
af vågbalansen, men är äfven så mycket större, ju
lättare denna är och ju närmare dess tyngdpunkt ligger
upphängningspunkten. – Vid kemiska vågar, d. v. s. de
fina vågar, som användas för kemiska undersökningar
(se t. ex. Medicinalvigt; den derst. nämnda
precisionsvågen nyttjas äfven vid handel med guld,
silfver, platina, äkta perlor och ädla stenar, se
Guldvigt), regleras känsligheten genom en större
och en mindre mutter, hvilka kunna höjas eller
sänkas på en liten från balansen uppstående skruf,
så att de båda nämnda punkterna komma på ett passande
afstånd från hvarandra. Vid dylika vågar begagnas
numera icke långa balanser, emedan det då också
vore nödvändigt att öka deras vigt, och de skulle
göra vägningen mera tidsödande genom att balansens
svängningar blefve långsammare. Man har i stället
ofta mycket kort balans, sammansatt af flere smala
stänger, så att ett slags lätt hängverk af ansenlig
styfhet erhålles. Vigterna till dylika fina vågar
äro af förgylld mässing eller af nickel, platina,
aluminium, bergkristall o. s. v. De minsta af dessa
vigter göras i form af bleck eller tråd. För att
undvika användandet af mycket små vigter kan man göra
bruk af en s. k. ryttare, en böjd tråd af t. ex. 1
centigrams vigt, hvilken upphänges på den som en
skala indelade vågarmen, så att den bildar en motvigt,
så mycket lättare, ju närmare den kommer balansens
upphängningspunkt. Om den anbringas t. ex. på
hälften af vågarmens längd, motsvarar den endast
hälften af den vigt, den skulle få, om den lades på
vågskålen. Man kan äfven iakttaga utslagsvinkelns
storlek, hvilken för små vinklar är proportionel
mot vigtöfverskottet. Vid fina vågar gör man äfven
bruk af arreteringsinrättningar, medelst hvilka
balansen och skålarna upplyftas från de dem uppbärande
stöden, när icke vågen användes. Derigenom skyddas
vågen bättre. Äfven omgifver man dylika vågar med en
glaslåda. – Bland de många andra olika slagen af vågar
må nämnas snällvågen (romerska l. romanska vågen,
pyndaren, se d. o), hvilken är en olikarmad häfstång,
hvarmed man med tillhjelp af en enda motvigt,
som flyttas
på olika afstånd, kan verkställa vägningen, besmanet
(se d. o.; ordet »besman», fornsv. bismari, bisman,
är ett tidigt lån från de slaviska språken), hvars
stödpunkt är flyttbar, bryggvågen (se d. o.),
med hvars tillhjelp man kan väga tunga föremål
medelst sina vigter, vanligen 1/10 af den rätta
(i hvilket fall den benämnes decimalvåg), vidare
visarevågen (se d. o.) samt fjädervågen (se d. o.),
vid hvilken man ersatt motvigten med en fjäder. – För
uppmätning af mycket små krafters storlek etc. nyttjas
s. k. torsionsvågar (se d. o.) och for beräknande
af vätskors egentliga vigt hydrostatiska vågen
(se d. o.).
Om packhusvåg, stadsvåg, tackjernsvåg,
viktualievåg se Vågpennningar. – Om jernvåg se
d. o. och Vågpenningar.
Våg. Se Haf, sp. 473, och Vågrörelse.
Vågapparat, fys., apparat för åskådliggörande af
vågrörelser och deras sammansättning. Flere olika
konstruktioner finnas, af Plücker och Fessel,
Wheatstone, E. Mach, frih. Wrede m. fl. Den
sistnämndes vågapparat består af en rad sins
emellan parallella träskifvor, rörliga kring en
närmare den ena änden befintlig axel. Åt denna ände
meddelas en större eller mindre fram- och återgående
rörelse genom de mer eller mindre snedt ställda,
slutna spåren i en vals, som kringvrides med jämn
hastighet. Skifvornas andra ändpunkter synas dervid
beskrifva en fortskridande våg, med förtätningar
och förtunningar. En andra vals kan på lika sätt
alstra fortskridande vågrörelse hos ett andra system
skifvor. Kopplas båda valsarna samman, så att de
röra sig åt motsatt håll, inverka de båda systemens
träskifvor på ett tredje mellan dem befintligt system
medelst häfstänger så, att stående vågor uppkomma. Jfr
Vågrörelse. E. S.
Vågberg. Se Vågrörelse.
Vågbredd. Se Vågrörelse.
Vågbrytare (T. wellenbrecher, Fr. brise-lames, digue,
Eng. breakwater), en stark, från hafsbottnen uppförd
och något öfver högvattensytan räckande stendamm
utanför en öppet liggande hamn, afsedd att skydda
denna mot sjögång, för hvilken den eljest skulle vara
direkt utsatt vid vissa vindar, och att sålunda på
läsidan bereda fartygen en tryggad ankarplats. En
vågbrytare förlägges vanligen på tvären utanför
hamnens bukt och sluter denna likt en körda, antingen
utspringande från land eller ock ej nående land med
någondera af sina ändar, utan lemnande två (eller
flere) infarter öppna. Förr i tiden murade man
upp vågbrytare under vattnet med ofantligt besvär,
men numera föredrages metoden att sänka i vattnet
stenblock och cementqvadrer huller om buller,
öfverlåtande åt vågornas inverkan att gifva dem
ett varaktigt läge (t. ex. Marseille), ja man har
fullkomnat de tekniska hjelpmedien ända derhän att
kunna regelmässigt sänka från hafsytan de största
block så, att de under vattnet sammanfogas till
ett väldigt qvadermurverk (Fiume). Oftast äro dock
vågbrytare i genomskärning trapezformiga med bredare
bas och sluttande sidor. Den största vågbrytare är
Cherbourgs (3,712 m. lång), hvars byggande tog i
anspråk flere årtionden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
