Print (PDF) - On this page / på denna sida - Abrahamson. 2. Eufrosyne A. - Abrahamsson, Petter - Abrahamstrup, den forna benämningen på det å Själland belägna slottet Jægerspriis - Abrahamus Andreæ Angermannus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
å k. teatern såsom Pamina i "Trollflöjten". För att ytterligare utbilda sig begaf hon sig kort därefter till Paris, där hennes musikaliska uppfostran fulländades i Duprez' artistiska hem. 1858 fick hon anställning vid Oriente-teatern i Madrid och gjorde där furore såsom Elvira i "Ernani". 1859 uppträdde hon med stor framgång på italienska operan i Wien, men lämnade där den offentliga konstnärsbanan och gifte sig s. å. Död 1869. I Göteborg delade hon sin tid mellan välgörenheten och konsten och uppträdde där, liksom stundom i Stockholm, på konserter. 2. A. L. Abrahamsson, <spärr>Petter</spärr>, rättslärd, f. 29 juli 1668 i Stockholm, d. därstädes 20 apr. 1741. Efter studier i Upsala utnämndes A. redan 1693 till häradshöfding i Erlinghundra, Håbo, Sollentuna m. fl. härad i Uppland. Ett år därefter blef han åtalad för femtio verkliga eller förmenta fel mot lag och process m. m. samt dömd tjänsten förlustig. Det heter i domen, att han icke velat felen vidkännas, utan enständigt påstått mesta delen vara rätt samt "med ifver och oanständiga ord" bestridt själfva lagens och k. förordningarnas rätta förstånd och mening. A. hade, för att fylla lagstiftningens luckor, tillåtit sig att ganska "godtyckligt fälla dom, i det han tillgripit analogier, där ingen lag fanns, och väl äfven tolkat lag, som fanns, något fritt. Emellertid säges det uttryckligen, att ingen väld, arg list eller passion kunde läggas honom till last. Sin ledighet använde han till grundliga juridiska studier och utgaf 1702 sina mycket eftersökta upplagor af Lands och Sladslagarne med anmärkningar (utg. på tyska 1709). Därefter företog han en studieresa till Tyskland och återfick efter hemkomsten domsaga, tio år efter afsättningen. Emellertid arbetade han på en ny utvidgad kommentar af landslagen; då häradshöfdingarna enligt en bestämmelse af Karl XII. som likväl efter dennes död återtogs, skulle blifva bisittare åt lagmännen, tog han afsked och egnade sig helt och hållet åt sitt verk Landslagen med anmärkningar, som utkom 1726 och som gjort hans namn till ett af de främsta i den svenska lagfarenheten. Under hvarje lagrum anföras här de lagbud och den praxis, som supplerar eller ändrar detsamma. Egentligen afsedt såsom hjälpreda åt domarna, har arbetet, efter införandet af 1734 års lag, för rättshistorikern blifvit en oskattbar ledtråd genom den labyrint af stadgar och förordningar, hvari Sveriges rättsförfattning före lagreformen till stor del är att söka, och af särskildt värde därför att det angifver i hvad mån den gamla rätten ansågs ega laga kraft, då den stod i begrepp att vika. A. blef efter utgifvandet af detta verk adlad och sattes därigenom i tillfälle att i rikets första stånd deltaga i granskningen af det nya lagförslaget vid riksdagarna 1731 och 1734, efter att långt tidigare hafva varit i fråga att insättas i lagkommissionen. A., som påyrkat förbättringar i domstolsväsendet (genom indragning af lagmans- och kämnärsrätter, fördubbling af hofrätternas antal och upptagande af en eller två lagfarna bisittare i häradsrätterna), deltog i riksdagsarbetet med stor ifver och reformvänlighet, kämpande för det allmännas rätt gentemot särskilda stånds eller enskildas intressen. Härigenom stötte han sig på många håll; hos prästerna dessutom genom sina uttalanden mot allt samvetstvång, då det gällde åtgärder mot tidens pietism. Vid granskningen af de nya lagförslagen var han ifrig för mera humana strafflagsbestämmelser, att intet i lagen måtte komma att strida mot den naturliga billigheten, att icke den naturliga friheten blefve af prejudicier och utan trängande orsak inskränkt samt att straffen måtte noga lämpas efter den skada brotten medfört. Därjämte föreslog han förbättringar i processen samt att ekonomi och politi-stadganden skulle införas i lagboken. Men just mängden af hans ändringsförslag torde skadat hans afsikter, och hans granskning, som röjde stor kritisk skärpa, utomordentlig sakkunskap och vidsträckta framtidsvyer, utöfvade jämförelsevis föga inflytande på resultatet. Många hans åsikter hafva emellertid senare kommit till sin rätt. Hans sista uppträdande vid riksdagen var till förmån för hattarnas krigspolitik (mars 1741). Jfr J. A. Posse, "Bidrag till svenska lagstiftningens historia" (1850), P. A. Östergren, "Till historien om 1734 års lagreform" (I, II, 1902), äfvensom "Lagcommissionens förslag till Sveriges rikes lag af år 1734; jemte de vid samma förslag gjorde anmärkningar" m. m. (1841). P. A. Ö. Abrahamstrup, den forna benämningen på det å Själland belägna slottet <spärr>Jægerspriis</spärr>. Abrahamus Andreæ Angermannus, den fjärde i ordningen af Sveriges lutherska ärkebiskopar, en genom sina kunskaper, sin bildning och sina åsikters renhet och fasthet högst utmärkt personlighet. Han föddes omkr. 1540 i Ångermanland. Som ung skolrektor i Stockholm var han en af de ifrigaste motståndarna till Johan III :s liturgi, hvarför han var föremål för konungens ovilja. För att öfvervinna hans motstånd sökte Johan till en början aflägsna honom från Stockholm och erbjöd honom i denna afsikt en professur i Upsala. Då A. vägrade mottaga detta anbud, förflyttades han till en anspråkslös predikantbefattning i Öregrund. Men då A. äfven härifrån ifrigt bekämpade liturgien, insattes han som kyrkoherde i Saltvik på Åland, hvarest han ansågs blifva utestängd från allt inflytande på präster och teologer. Då icke heller detta hade åsyftad verkan, lät konungen föra honom i fängsligt förvar till Åbo, Befriad ur sitt fängelse genom Pontus de la Gardies medverkan, fann A. en tillfällig uppehållsort hos hertig Karl, men begaf sig inom kort till Tyskland (1582), försedd med anbefallningsbref från hertigen till dennes syster, hertiginnan Elisabet af Mecklenburg. Under en elfvaårig landsflykt i Tyskland uppträdde A. genom flere hemsända skrifter såsom den främste kämpen mot liturgien och understöddes därutinnan på det verksammaste af hertig Karl. På dennes bekostnad besökte han universiteten i Leipzig, Wittenberg, Helmstedt samt Frankfurt an der Oder och skaffade sig från de där varande teologiska fakulteterna utlåtanden om liturgien, hvilka han därefter sände till hertigen, som sörjde för deras vidare offentliggörande i landet. A. var emellertid i trots af allt detta icke synnerligen älskad af hertig Karl, och det synes, som om den senare gärna velat undvika att hafva honom i sin omedelbara närhet. Hertigen var ej heller alldeles med om att A. upphöjdes till ärkebiskop, till hvilken förtroendepost han såsom renlärighetens trognaste försvarare nästan enhälligt utsågs af det vid Upsala möte 1593 församlade prästerskapet. Ännu mindre var naturligtvis den påfviskt sinnade konung Sigismund hågad att erkänna den nyvalde, oböjligt protestantiske ärkebiskopen, och först efter en envis vägran lät han förmå sig att bekräfta hans val. Hertigens missnöje med A. kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
