Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Achilleus Tatios, grekisk författare från Alexandria - Achillini, Alessandro - Achimeleh. Se Ahimelek - Achimenes R. Br., bot. - Achiska. Se Achalzik - Achitofel. Se Ahitofel - Achlath, stad i Armenien. Se Aklath - Achlya prolifera Nees ab Es., bot. - Achmed (Ahmed), turkiska sultaner. 1. A. I - Achmed. 2. A. II - Achmed. 3. A. III - Achmed (Ahmed) Sjah, grundläggare af afganernas l. duranernas rike - Achmed (Ahmed) Wefik pasja - Achmim, stad i öfre Egypten - Achorion, bot. och med. Se Favus och Skorf - a. Chr. och a. Chr. n., förkortningar - Achras L., bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Kleitophon lästes mycket under medeltiden och
utgafs af Hercher i "Erotici scriptores" (1858).
Achillini [akilini], Alessandro, italiensk läkare
och filosof, f. 1463 i Bologna, d. 1512, gjorde några
anatomiska upptäckter och författade flere för sin tid
viktiga medicinska skrifter (utg. saml. 1545). Som
tänkare lutade han åt panteismen och dref satsen
om en kollektiv, opersonlig själarnas odödlighet
(De universalibus, 1501). Arbetet De subjecto
chiromantiæ et physiognomiæ (1503) visar honom som
en föregångare till Lavater och Gall. Saml. arb. 1508
(4:e uppl. 1568).
Achimeleh. Se Ahimelek.
Achimenes R. Br., bot., växtsläkte, hörande till
nat. fam. Gesneriaceæ. De 25 arterna, utmärkta
af mjukulliga blad och tämligen stora, vackra och
mångfärgade blommor, förekomma i tropiska Amerika. De
höra till de största prydnaderna i våra varmhus,
där de vissna mot hösten, men perennera med sina
knöllika stamdelar under jordytan. A. grandiflora
DC. är en af de äldsta arterna, men därjämte
uppdrages årligen ett stort antal varieteter eller
former, med vackra, purpurröda eller blå blommor.
A-N. (G. L-M.)
Achiska. Se Achalzik.
Achitofel. Se Ahitofel.
Achlath, stad i Armenien. Se Aklath.
Achlya prolifera Nees ab Es., bot. (Saprolegnia
ferax), svamp af nat. fam. Saprolegniaceæ,
lefver på ruttnande snäckor, salamander-larver,
flugor, grodor och fiskar. Den uppträder äfven hos
lefvande djur, hvilka då ofta dö däraf. Svampen
består af buskigt hopade, gaffellikt grenade
trådar. Enligt nyare undersökningar (Harz) är
denna svamp orsaken till den i vissa trakter så
ytterligt förhärjande kräftpesten. Denna visade
sig först 1881 i Lybecks omgifningar, hvarifrån
den spridt sig till andra trakter. Öfverallt, dit
den framtränger, utdö kräftorna fullständigt. Genom
direkta infektionsförsök har man visat, att svampen är
orsaken till kräftornas död. Hvarje kräfta, hvilken
blott några få minuter fått vistas i vatten, som
innehåller svärmsporer af Achlya, dör ofelbart 12–18
dagar därefter. Svärmsporerna fästa sig på djuret
och gro, mycelietrådarna tränga in mellan segmenten
och genomtränga muskler och öfriga väfnader. Efter
någon tid tränga nya sporangieutvecklande trådar
fram på det döende eller vanligen döda djurets yta
och omhölja denna med ett hvitt sammetsliknande
öfverdrag. I sporangierna alstras därvid massor af
nya svärmsporer, färdiga att ånyo sprida smittan.
G. A. (G. L-M.)
Achmed (Ahmed), turkiska sultaner. – 1. A. I,
f. 1589, d. 1617, besteg tronen 1603 efter sin
fader Muhammed III. Han var andligen föga begåfvad
samt stolt, vankelmodig och grym. Han fortsatte det
1593 påbörjade kriget mot den tyske kejsaren Rudolf
II, men angripen af Persien samtidigt med att hans
provinser i Asien gjorde uppror, nödgades han ingå ett
vapenstillestånd med Österrike i Zsitvatorok (1606),
där denna stat erkändes af Turkiet för första gången
som likaberättigad makt. Därefter tvingade han Persien
till fred 1612 samt kufvade upproren. Han förskönade
Konstantinopel i synnerhet med den präktiga moské,
som bär hans namn. Jfr Turkiet. – 2. A. II,
f. 1642, d. 1695, upphöjdes, af janitsjarerna 1691
till sin broder Soliman
II :s efterträdare. Han var en svag härskare
och af ett melankoliskt lynne. Två månader efter
hans tronbestigning besegrades hans storvesir
Köprili-mustafa af österrikarna i slaget vid
Salankemen 1691. Jfr Turkiet. – 3. A. III,
f. 1673, d. 1736, efterträdde sin. 1703 afsatte
broder Mustafa II. Det var denne sultan, med hvilken
Karl XII stod i personlig och politisk förbindelse
under sin vistelse i Turkiet 1709–14. I ett krig med
Venezia vann A. halfön Morea 1715, hvilket föranledde
Österrike att förklara Turkiet ett krig, som slutade
med den för Turkiet ofördelaktiga freden i Posjarevats
1718. A:s regering kännetecknas genom införandet
för första gången af europeisk kultur i Turkiet;
så ordnades i någon mån skatteväsendet, fästningar
byggdes, och det första turkiska boktryckeriet
grundlades. Själf försjunken i njutningar, öfverlät
A. förvaltningen åt sina visirer. Reformerna och
ett förnyadt krig med Persien ledda till A:s
afsättning genom janitsjarerna 1730. A. dog i
fängelse 1736, sannolikt förgiftad. Jfr Turkiet.
( L. M. B.)
Achmed (Ahmed) Sjah, grundläggare af afganernas
l. duranernas rike, f. omkr. 1724, d. 1773, son af
Seman kan af abdali-stammen, upptogs i den persiske
sjahen Nadirs lif vakt och begaf sig efter dennes
mord 1747 tillbaka till Afganistan, hvarest han af de
förnämste männen upphöjdes till konung. Han kallade
sig då Durr Duran ("tidens pärla"), efter hvilket
namn hans stam liksom äfven afganerna benämndes
duraner. Genom en rad af lyckliga strider och
eröfringar bildade A. på den korta tiden af fem år
(1748–52) ett stort rike alltifrån Korasans västliga
gräns till Sirhind samt från Oxus till Persiska och
Indiska hafven. 1756 och åter 1760 plundrade A. Delhi
och tillintetgjorde 1761 maratternas här. Sedan sonen
Timur Sjah därefter öfvertagit rikets försvar, egnade
sig A. åt dess inre förvaltning intill sin död. Han
var äfven skald.
(L. M B.)
Achmed (Ahmed) Wefik pasja, turkisk statsman,
f. 1819, d. 1891, fick sin uppfostran i Paris,
blef chef för tolkarnas byrå och utgaf sedan 1847
en statistisk årsbok öfver Turkiet. Han blef 1849
kommissarie i Donaufurstendömena, 1851 sändebud i
Persien, 1857 (för en kort tid) justitieminister
och 1860 ambassadör i Paris samt var 1861–63
minister för fromma stiftelser. Aflägsnad för
sitt något hårdhändta ingrepp emot missbruk,
egnade han sig åt litterära sysselsättningar;
bl. a. öfversatte han Molière. 1877 blef han
deputeradekammarens talman och generalguvernör i
Adrianopel, undertecknade såsom premiärminister
(febr.–april 1878) freden i San Stefano och
var sedermera, till 1882, vali i Brussa. Hans
ämbetsmannaverksamhet därstädes utmärktes
genom mycken despotism, hvarför han blef afsatt.
(L. M. B.)
Achmim, stad i öfre Egypten, på högra
Nilstranden. 28,000 inv. (1898), bland dem många
kristna. A. är forntidens Chemmis (se d. o.).
Achorion, bot. och med. Se Favus och Skorf.
a. Chr. och a. Chr. n., förkortningar af ante
Christum (lat.), före Kristus, och ante Christum
natum (lat.), före Kristi födelse.
Achras L., bot., växtsläkte af nat. fam. Sapotaceæ.
– A. Sapota, sapotillträdet, i Västindien och
Syd-Amerika, har en på mjölksaft rik, tjock frukt, som
innehåller en ganska välsmakande massa. Bark och frön
användas i Amerika i medicinen.
A-N. (G. L-M.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
