Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adalhending (isl.), metr. Se Assonans - Adalja, Adalia l. Antalja (l. Satalieh), stad i asiatiska Turkiet - Adalkona (da. Adelkone), i gamla svenska och danska lagar uttrycket för "äkta hustru" - Adalstein. Se Ethelstan - Adalvard. Tvenne biskopar. 1. A. den äldre - Adalvard. 2. A. den yngre - Adam (hebr. adam, människa). Så benämnes i bibeln den första människan - Adam, Lamberg Sigisbert - Adam, Robert - Adam. 1. Louis A. - Adam. 2. Adolphe Charles A. - Adam, bajersk konstnärsfamilj. Albrecht A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adalhending (isl.), metr. Se Assonans.
Adalja, Adalia l. Antalja (l. Satalieh),
stad i asiatiska Turkiet, på Mindre Asiens södra kust,
vid Adalja-viken. Omkr. 25,000 inv. Utmärkt hamn,
med regelbunden ångbåtsfart. Där finnas ansenliga
lämningar af romersk byggnadskonst. Staden hette i
forntiden Attaleja (efter konung Attalus).
Adalkona (da. Adelkone), i gamla svenska och danska
lagar uttrycket för "äkta hustru".
Adalstein. Se Ethelstan.
Adalvard. Tvenne biskopar med detta namn lefde i
Sverige under Stenkils regering (1060–66).
1. A. den äldre blef af Adalbert af Bremen
ordinerad till götarnas biskop. Han predikade
med stor kraft och betydande resultat kristendomen
i Värmland samt, på Harald Hårdrådes begäran,
äfven i Norge. Den stora penninggåfva han fick
af Harald vid afskedet nyttjade han till kristna
fångars friköpande. Han upprättade det i Sverige
första fasta biskopsstiftet, i Skara, hvarest han
lade grundvalen till Mariakyrkan, och där han äfven
lär hafva blifvit jordad. Häfdatecknaren Adam af
Bremen ger honom berömmande vitsord för hans höga
sedliga renhet och nit i kristendomens tjänst.
2. A. den yngre – så kallad till skillnad från
den förre – var likaledes hitsänd från Bremen och
ordinerad af Adalbert, men icke för västgötarnas,
utan för svearnas räkning, hvarför han bosatte sig
som biskop i Sigtuna. Där predikade han med så stort
bifall, att – som sägnen förtäljer – hedningarna vid
en enda mässa offrade till honom 72 marker silfver
och många läto döpa sig. A. hade med biskop Egino i
Lund uppgjort en plan att förstöra Upsala afgudatempel
och sålunda med ett slag krossa hedendomen i Sverige.
Konung Stenkil afstyrde försiktigtvis detta företag,
som han fruktade skulle bringa fördärf öfver
de kristne; men hedningarna, som fått reda på det
tilltänkta dådet, fattade hat till A. I sällskap
med Egino genomreste han sedermera Götaland,
sönderbröt de hedniska gudabilderna och vann många
kristna.
(J. HDR.)
Adam (hebr. adam, människa). Så benämnes i bibeln den
första människan, mannen, som enligt den israelitiska
religionsurkundens föreställningssätt blef hela
människosläktets stamfader. Angående människans
skapelse meddelar första Mosebok tvenne olika
berättelser. Enligt den ena af dessa, som förr ansågs
som den äldre, men numera betraktas som den yngre
(1 Mos. 1–2: 3 v.), skapades mannen och kvinnan samtidigt
och efter alla andra lefvande väsenden, hvaremot i den
andra (äldre) berättelsen (1 Mos. 2: 4–25 v.) början
göres med mannens skapelse "af jordens stoft",
hvarefter följa först växtriket, så djurriket och sist
kvinnan, byggd af mannens refben. I den förstnämnda
berättelsen betonas dessutom uttryckligen människans
gudalikhet; hon är skapad "till Guds beläte", till
jordens och allt lefvandes själfskrifne härskare. I
den äldre talas intet om någon sådan väsensfrändskap
med Gud; men människans "lefvande ande" har Gud
"inblåst i hennes näsa", och så "vardt människan en
lefvande själ". Enligt den nyare bibelvetenskapen
härröra nämnda tvenne berättelser ("Prästkodexens"
och "Jahvistens") ursprungligen från tvenne särskilda
berättare eller berättarskolor. – Adam är egentligen
artbeteckning för människor, alltså ett kollektiv,
som för att uttrycka en människa behöfver ben
("son") framför sig ("människoson"). I den
jahvistiska berättelsen uppträder ordet som
appellativ med artikel (haadam, människan), i
Prästkodex därjämte utan artikel såsom egennamn. I
Gamla testamentet återkommer A. icke vidare,
bortsedt från några osäkra anspelningar. Men i
den apokryfiska och pseudepigrafiska litteraturen
omtalas han ofta (jfr Syr. 49:16; 4 Esra 3:7,26;
4:30; 7:11, 26 ff.). Då Paulus uppdrager
en parallell mellan A. och Kristus (Rom. 5:12 f.)
och framställer den förre såsom en "förebild
af den, som skulle komma" (Kristus) eller talar om
"den förste" och "den andre Adam" (1 Kor. 15:45),
så reproducerar han ock delvis judisk-teologiska
tankar (jfr vidare 1 Kor. 15: 22, 1 Tim. 2: 13 f.).
E. S-E.
Adam [adã’], Lambert Sigisbert, fransk bildhuggare,
f. 1700 i Nancy, d. 1759 i Paris, utbildade sig i
Rom i Berninis maniererade stil, blef professor vid
konstakademien i Paris och efterlämnade bl. a. de
af samtiden mycket beundrade arbetena Neptun
med en triton, i Louvre, och en Neptunfontän, i
Versailles. – Brodern Nicolas Sébastien A.,
f. 1705 i Nancy, d. 1778 i Paris och likaledes
professor i skulptur vid akademien, utförde i
samma stil bl. a. en Prometheus, nu i Louvre.
(O. G-G.)
Adam [ä’däm], Robert, engelsk arkitekt, f. 1728
i Kirkaldy, d. 1792 i London, studerade från 1754
i Italien, blef 1762 kungl. arkitekt och utförde
jämte sin bror James, d. 1794, en mängd byggnader i
London – bl. a. den under namnet "Adelphi" bekanta
terrassen – och i Edinburgh. A. var i synnerhet
skicklig i sin dekorativa behandling af interiören,
(O. G-G.)
Adam [adã’]. 1. Louis A., fransk musiker, f. 1758,
d. 1848, anställdes 1797 vid konservatoriet i Paris
såsom pianolärare och danade där utmärkta lärjungar,
såsom Kalkbrenner och Herold. Stor virtuos på
piano och harpa samt grundlig tonsättare. Utgaf en
förträfflig pianoskola.
2. Adolphe Charles A., den förres son, fransk
tonsättare, f. 1803 i Paris, d. 1856, intogs 1817
i konservatoriet, där han arbetade vårdslöst, till
dess Boieldieu tog hand om honom och upptäckte
hans melodiska talang. Sedan hans första opera,
Pierre et Cathérine, 1829 hade gjort lycka på
Opéra comique, följde en rad andra, till dess
han 1836 på ett glänsande sätt slog igenom med Le
postillon de Longjumeau. 1846–49 inträdde en paus
i hans kompositionsverksamhet, då han företog; sig
att själf grunda en operascen ("Théâtre national"
1847). Men revolutionen 1848 ruinerade honom, och
nu började han åter komponera. Efter sin faders död
blef han kompositionsprofessor vid konservatoriet. Af
hans operor äro i Stockholm gifna Alphyddan (1837),
Postiljonen (1839), Bryggaren i Preston (1840),
Nürnbergerdockan (1853), Den döfve (1854), Toreadoren
(1857), Konung för en dag (1882) och Giralda (1893). De
utmärka sig alla för melodirikedom, liflighet och
lättfattlighet, om än A. långt ifrån uppnår Boieldieu
och Auber. Han var äfven en god skriftställare och
utgaf Derniers souvenirs d’un musicien (1857–59).
A. L.
Adam, bajersk konstnärsfamilj. Dess äldste och mest
betydande representant var Albrecht A., utmärkt
batalj- och hästmålare, f. 1786 i Nördlingen. Deltog
i 1809 års österrikiska fälttåg, af hvilket han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
