- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
173-174

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adlerbeth. 2. Jakob A. - Adlercreutz, svensk adlig ätt - Adlercreutz. 1. Karl Johan A. - Adlercreutz. 2. Axel Gustaf A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till unionens historia" (särtryck ur "Fyris").
M. af Pontin tecknade A:s "Minne" (1846).
(E. F-T.)

Adlercreutz [-kröjts], svensk adlig ätt, som
härstammar från kungl. räntmästaren Tomas Teuterström,
adlad 1700. Hans sonsons son Karl Johan
A
. (se nedan) blef 1808 friherre jämte sina tre söner,
med succession för äldste sonen inom hvarje gren,
och erhöll 1814 greflig värdighet.

1. Karl Johan A., härförare, statsman, föddes
27 apr. 1757 på Kiiala gård i Borgå socken i
Finland. A., som redan vid tretton års ålder
inträdde i krigstjänst, utmärkte sig i det ryska
kriget 1788–90 för ett ovanligt personligt mod och
befordrades till major 1789. Vid utbrottet af 1808 års
krig fick han, som då var öfverste för ett finskt
regemente, befälet öfver andra brigaden. Sedan
generaladjutanten grefve G. Lövenhielm blifvit
tillfångatagen, utnämndes A. till finska arméns
generaladjutant. Strax därefter, 18 apr., slog han
ryssarna vid Siikajoki, och därmed afbröts arméns
långa och nesliga tåg mot norden. A. åtnjöt som
generaladjutant Klingspors synnerliga förtroende. I
någon mån dref han öfverbefälhafvaren till
handling, och den svenska hären började efter
segern vid Revolaks rycka söderut. De framgångar,
som därefter vunnos (vid Lappo, Alavo), tillkämpade
sig hären under A :s ledning. Dock uppskattas ej
hans fältherreförmåga särdeles högt. I större strider
räckte den ej. Som chef saknade han härförarens lugna
besinning; han förifrade sig lätt. Sedan armén måst
anträda det nya återtåget, utkämpades bl. a. den
framgångsrika striden vid Salmi 2 sept., en strid,
som kunnat blifva afgörande för krigets gång, men
som afbröts på Klingspors befallning. Nu var det A:s
liksom de öfrige ledandes tanke att öfverföra hären
från Vasa till Sverige. Detta förbjöds emellertid
af konungen, och återtåget fortgick sedan längs
kusten. Så levererades slaget vid Oravais, där
genom A:s ödesdigra förifrande "segern själf blef
ett nederlag". Den 19 nov. 1808 måste A. i Olkijoki
underteckna ett fördrag, hvarigenom den svenska hären
utrymde allt land till Kemi älf.

Då A., som 1808 blifvit generalmajor och friherre,
i början af 1809 inträffade i Stockholm, var allt
därstädes förvirring och upplösning. Snart höjde
Adlersparre upprorsfanan i Värmland och aftågade med
en del af västra armén mot Stockholm. Konungen ämnade
begifva sig från hufvudstaden, för att ställa sig
i spetsen för södra armén. Ett inbördes krig stod
för dörren, och detta just vid samma tidpunkt, som
ryssarna beredde sig att öfver Åland göra ett angrepp
på Uppland och Stockholm. I denna nödens stund ingrep
A. Han hade tidigare uppmanats att lämna sitt biträde
vid en revolution, men han tvekade i det längsta. Nu
insåg han, att konungens afresa måste förhindras,
och understödd af några behjärtade män, arresterade
han konungen i dennes rum 13 mars. Statshvälfningen
genomfördes
sålunda, utan att en droppe blod spilldes. A. blef
därefter den provisoriska regeringens stöd, men fick
snart en mäktig medtäflare i Adlersparre, och det
såg ett ögonblick ut, som om oenigheten dem emellan
skulle blifva ödesdiger nog.

Svenska folket insåg, att det var A. tack
skyldigt. För att gifva ett uttryck häråt,
liksom för att hålla A. någorlunda skadeslös för
hans förluster till följd af Finlands afsöndring,
beslöt 1809 års riksdag, på grund af enskild motion,
att Läckö kungsgård skulle på 50 år förlänas åt
honom och hans efterkommande. Af den nye konungen
kallades han till generaladjutant för armén 1809 och
till statsråd 1810 samt utnämndes till general och
upphöjdes i grefligt stånd. Under 1813 års fälttåg
mot Napoleon var han chef för nordarméns generalstab
och deltog i denna egenskap i slaget vid Leipzig. Som
generalstabschef tjänstgjorde han ock i fälttåget
mot Norge 1814, hvarunder det särskildt låg honom
om hjärtat att få konventionen i Moss till stånd,
för att så snart som möjligt bringa kriget till
slut. Som statsråd förordade han 1810 hertigens af
Augustenborg val till tronföljare, men sedan han
kommit till den öfvertygelsen, att denne ej skulle
mottaga valet, ansåg han, att administratorn af
Oldenburg skulle varit den lämpligaste, "för så vidt
man ej upplysts om, att kejsar Napoleon intresserade
sig för prinsens af Ponte Corvo val". A. fann det
synnerligen motbjudande att 1810 tillstyrka den
af Napoleon äskade krigsförklaringen mot England
("skola vi ändtligen blifva slafvar, må vi så gärna
blifva ryska som franska"), och om han till slut gaf
sin röst därför, var det blott med hänsyn till den
allmänna opinionen ("som dels fruktar, dels afgudar
det franska väldet"). Under sådana förhållanden
blef han en vän af 1812 års politik. A. dog i
Stockholm 21 aug. 1815. Stor som statsman eller
fältherre var han väl ej, men som karaktär var han
så mycket större. Flärdfri, öppen, redbar och fast,
vann han allas förtroende, och det var detta, som
gjorde honom till Sveriges räddare 13 mars 1809. Jfr
Generalstabens "Sveriges krig åren 1808 och 1809"
(II o. III, 1895 o. 1892) samt C. O. Nordensvan,
"Finska kriget 1808–09" (1898).
M. SDN.

2. Axel Gustaf A., den förres brorson, ämbetsman,
f. 2 mars 1821 i Skara landsförsamling, d. 20 maj
1880 i Stockholm, blef 1838 student i Upsala och
1845 juris kandidat. S. å. inträdde han i Svea
hofrätt, där han 1853 utnämndes till assessor. Han
befordrades 1857 till revisionssekreterare,
1860 till justitieråd och 1868 till president i
Göta hofrätt. Ehuru han varit motståndare till
representationsförändringen, ingick han 1868 som
civilminister i De Geers ministär och blef 1870 dennes
efterträdare som justitiestatsminister. Såsom sådan
verkade han för ny sparbankslag och förbättringar
i fångvården. Försvarsfrågan kunde hans ministär ej
föra fram mot sin lösning, och efter urtima riksdagen
1871 anhöll A. därför, ehuru förgäfves, om afsked. Han
afgick i maj 1874, enär riksdagen vägrat anslag till
den nyupprättade lagbyrån och första kammaren därtill
afslog ett af A. som kabinettsfråga betecknadt
förslag om att den blifvande härorganisationen
skulle erhålla samma fasthet, som i grundlagen
tillförsäkrats indelningsverket. Samtidigt utnämndes
han till landshöfding i Malmö 1877–80 representerade
A. Malmö stad i andra kammaren och var därunder en
af hufvudmännen för den mot landtmannapartiet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free