- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
285-286

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrikanska kompaniet (Guinea-kompaniet), ett på Louis De Geers initiativ bildadt svenskt handelskompani - Afrikanska språken - Afrikanska sällskap, föreningar, som gjort Afrikas undersökning till sin uppgift

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Afrikanska kompaniet (Guinea-kompaniet),
ett på Louis De Geers initiativ bildadt svenskt
handelskompani, hvars privilegier utfärdades 15
dec. 1649 och som fick uteslutande rätt att handla
på länder, som ligga s. om Kanarieöarna, i Afrika,
Asien och Amerika, med undantag af dem, som voro
"compagniet af Nova Suecia" (se Nya Sverige)
förbehållna. En koloni anlades på Guineakusten
(Guldkusten) i trakter, där holländare och engelsmän
förut haft faktorier, nämligen vid Cabo Corso (nu
Cape Coast castle, se d. o.) på mark, som kompaniets
förste guvernör, rostockaren Henrik Carloff (kort
därefter svensk general och 1654 adlad med namnet
Carloffer), 1650 inköpte från konungen af Feta
(Futu). Ett kastell, Karlsborg, och två mindre
fästen, Taccorari (l. Anten) och Annamabo, samt
ö. därom vid kusten faktorierna Gemoree och Akkara
(l. Akkra) anlades. För affärens uppdrifvande inbjöds
1654 till ny aktieteckning. I juli 1655 utfärdades
privilegier för det utvidgade kompaniet. Den 1656 från
guvernörskapet aflägsnade Carloffer, som fick Johan
Filip von Krusenstierna till efterträdare, återkom
med ett beväradt danskt skepp och lyckades, förstärkt
med holländska och kompaniets slafvar, 27 jan. 1658
genom öfverrumpling taga Karlsborg samt hissade danska
flaggan på kastellet; Krusenstierna fängslades; ett
kompaniets fartyg och andra tillhörigheter togos
som god pris. Äfven Taccorari, Annamabo, Gemoree
och Akkara besattes. En viss Schmidt kvarlämnades
att för Carloffers räkning sköta kolonien. I juni
1658 inlöpte Carloffer med bägge fartygen under tysk
flagga i Glückstadts hamn. Då den svenska regeringen
framställde reklamationer mot den danska, stack
Carloffer sig undan med sin röfvade skatt. Danskarnas
vägran att lämna den af svenskarna fordrade
satisfaktionen (slutligen nedsatt till 400,000 rdr
sp.) för kolonien och lidna förluster blef en viktig
formell orsak för Karl X Gustaf att förnya kriget
emot Danmark. I freden i Köpenhamn 1660 eftergaf
svenska regeringen den fordrade ersättningssumman,
men danskarna skulle återlämna kolonien. Denna hade
emellertid i mars 1659 af Schmidt mot en summa
af 7–8 tusen floriner öfverlämnats åt holländska
Västindiska kompaniet, men 6 veckor därefter intogo
infödingarna kastell och faktorier samt erbjödo
sig att återställa kolonien till det svenska
kompaniet. Hamburgköpmannen Lucas Lütkens, som på
Karl Gustafs uppmaning redan dessförinnan för egna
och medintressenters penningar utrustat ett fartyg
för att i kompaniets namn återtaga kolonien, anlände
i dec. 1660 till Cabo Corso, och en liflig handel
uppstod mellan hans folk och negrerna. Kompaniet
ville emellertid själf hafva handeln i sina händer
och utrustade 1661 till Guinea sitt sista skepp. Men
i sikte af Karlsborg togs det af fyra holländska
skepp, och 22 april 1663 eröfrade holländarna det af
öfverkommissarien Tönnies Voss med beundransvärd
seghet öfver ett år försvarade Karlsborg. Redan 9
maj 1664 togo emellertid engelsmännen Cabo Corso
och Akkra. Koloniens och fartygens förlust vållade
både Afrikanska kompaniets och Lütkens’ ruin. Efter
långvariga underhandlingar förband sig Holland 18
juli (g. st.) 1667 att erlägga 140,000 rdr sp.,
hvaremot svenskarna afstodo från besittningen,
andra ersättningsanspråk och t. o. m. rättigheten att
handla på Guineakusten Svenska regeringen "lånade"
summan. 1670 lämnade den de svenske delegarna i
kompaniet hälften
af deras andel (som utgjorde 80,000 rdr sp.) och "god
försäkring" om resten, men godtgjorde efter långt
processande först 17 dec. 1716 den tyske delegaren
Wolters arfvingar, och då med endast 40,000 rdr
b:co. Se V. Granlund, "En svensk koloni i Afrika
eller Svenska afrikanska kompaniets historia" (i
"Hist. bibl.", 1879).
J. TH. W.

Afrikanska språken äro ytterst talrika, måhända
täflande i antal med de asiatiska. Med uteslutande
af de tills vidare allenastående nuba-språket i
n. ö. och hottentottiskan i s. v., indelas de
i fyra stora grupper: 1) bantuspråken i södra
Afrika ända upp till ekvatorn, 2) negerspråken i
Central-Afrika från 0°–15° n. br. samt 3) hamitiska
och 4) semitiska språk i norra Afrika. Alla dessa äro
inhemska, utom de semitiska. Dessa hafva nämligen
inkommit från Arabien. Dels hafva i förhistorisk
tid sabeiska kolonier från södra Arabien öfvergått
sundet Bab-el-mandeb och bosatt sig i Abessinien,
där under inverkan af hamitiska grannspråk etiopiskan
(gees), amhariskan, tigre och andra språk uppkommit,
dels hafva efter Muhammed de egentlige araberna
från mellersta Arabien småningom utbredt sitt språk
öfver hela norra Afrika, egyptiska Sudan och Sansibar
vid sidan af hamitiska, neger- och bantuspråk. För
den första och kvantitativt största kunskapen om
de inhemska språken hafva vi missionärer sådana
som Kölle, Krapf, Isenberg, Moffat och andra,
äfven svenskar, att tacka. Sedermera har ett
flertal af de afrikanska språken vetenskapligt
behandlats af en stor mängd lärde, bl. a. Lepsius,
Bleek, Reinisch, Prætorius och Basset, och
f. n. äro flera tiotal forskare uteslutande
sysselsatta med studiet af dessa språk. Med
undantag af egyptiskan egde intet af dessa språk
vid upptäckandet någon litteratur eller ens skrift,
men numera börjar flerstädes, utom af missionärer,
äfven muhammedanska, författade religiösa skrifter,
äfven en annan, ehuru obetydlig litteratur, sagor,
sånger, ordspråk o. d., att småningom uppstå. Se
vidare de särskilda språkgrupperna. Litt.: Kölle,
"African native literature" (1854), och Cust, "The
modern languages of Africa" (2 vol. med språkkartor,
1883), samt Es. Tegnér, "Nordiska författares arbeten
om och på afrikanska språk" (Ny sv. tidskr. 1884).
H. A.

Afrikanska sällskap, föreningar, som gjort Afrikas
undersökning till sin uppgift. Den första föreningen
af detta slag var den 1788 i London stiftade
"Association for promoting the discovery of the
interior parts of Africa", i hvilken Banks och
Rennell voro de ledande och som utsände en mängd
forskningsresande, främst bland dem Mungo Park. Den
uppgick 1831 i det 1830 stiftade "Royal geographical
society" i London. 1873 bildades i Berlin "Deutsche
gesellschaft zur erforschung Äqvatorial-Afrikas",
som 1878 förenade sig med den 1876 bildade
nationalkommittén i Berlin och därefter kallade sig
"Afrikanische gesellschaft in Deutschland". Det
upplöstes 1891, då tyska riksregeringen beslöt
att själf använda de medel den dittills beviljat
sällskapet. I sept. 1876 bildade konung Leopold II
i Belgien ett internationellt afrikanskt sällskap,
kalladt "Commission internationale d’exploration
et de civilisation de l’Afrique centrale",
som utom vetenskaplig forskning upptog på sitt
program handel och civilisation samt slafhandelns
undertryckande. Jämte denna internationella kommitté
i Bruxelles uppstodo nationalkommittéer i de flesta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free