Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afzelius. 1. Adam A. - Afzelius. 2. Johan A. - Afzelius. 3. Pehr von A. - Afzelius. 4. Anders Erik A. - Afzelius. 5. Arvid August A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1823). Han var ledamot af flere svenska och utländska
sällskap, och hans namn bäres af växtsläktet Afzelia
samt af flere arter.
A-N. (G. L-M.)
2. Johan A., den förres broder, kemist,
f. 1753 i Larfs prästgård i Västergötland.
Han tog den filosofiska graden 1776, blef docent
under Torbern Bergman 1777, utnämndes, efter
någon tids föregående tjänstgöring i Bergskollegium,
till adjunkt och laborator vid Upsala universitet 1780
samt till professor i kemi 1784. Död i Upsala 1837.
A. efterlämnade endast få originalarbeten i kemi.
Mest betydande är hans undersökning af myrsyran,
hvars olikhet med ättiksyran han ådagalade.
Med sina betydande insikter i kemien förenade
han en tämligen vidsträckt allmän lärdom.
Hans dyrbara mineraliesamling utgör en viktig del
af Upsala universitets rikhaltiga mineraliekabinett.
P. T. C.*
3. Pehr von A., den förres broder, läkare,
föddes i Larfs prästgård i Västergötland 1760
och dog i Upsala 1843. Han blef student i Upsala
1777. Vid detta lärosäte hade då anatomien nyss fått
sin förste egne målsman – det var den unge Murray –
och det intresse denne lärare förstod att väcka för
sitt ämne bestämde A. för läkarebanan. Såsom en
förberedelse tog han filosofiska graden 1782, och
redan i slutet af 1783 var han medicine licentiat och
disputerade pro gradu medico. 1784–86 begagnade
han sig af den undervisning samtidens förnämste
läkare, så i Paris som London, hade att
erbjuda. Under sin frånvaro blef han promoverad
till med. doktor och utnämnd till med. adjunkt vid
Upsala universitet Hemkommen förordnades han
1788 att vara kirurg vid akademiska sjukhuset, fick
assessors namn och värdighet samt fullmakt att vara
regementsfältskär vid Lifgardet, allt likväl med
bibehållande af sysslan vid universitetet. Tillika
fick han befallning att genast åtfölja regementet till
Finland. Där började för honom en ny verksamhet,
den organiserande, och han blef 1789 öfverdirektör vid
arméns medicinalverk Efter krigets slut återtog han
sina göromål vid universitetet. Efter J. G. Acrels
död utnämndes han 1801 till professor i
medicin vid Upsala universitet. I 19 år, tills
han såsom emeritus tog afsked, bestred han denna
tjänst; och den varma tillgifvenhet, som alla hans
lärjungar ständigt hyste för honom, vittnar om hans
ovanliga egenskaper såsom lärare. Oafbrutet hade
han dock icke fått sköta sitt läkarekall. Så blef,
vid den fara för gula febern, som 1804 yppades, åt
A. uppdraget att föreslå de medicinska åtgärderna;
såsom generalinspektör öfver arméns medicinalvård
måste han göra vidsträckta resor inom landet,
och såsom lifmedikus hos dåvarande kronprinsen
Karl Johan var han denne följaktig under norska
fälttåget. Dessutom hade han deltagit i flera
kommittéers arbeten rörande sjuk- och fattigvård.
Vid tillträdet till lifmedikus-befattningen erhöll
A. fullmakt såsom kungl. arkiater. Han adlades
1815. Preses i Vetenskaps-akademien var han
1812. Redan 1786 kallades han till ledamot af
"The royal medical society" i Edinburgh samt
sedermera äfven af andra utländska lärda samfund,
såsom af vetenskapssocieteten i Filadelfia. Vid
doktorspromotionen 1835 var A. med. jubeldoktor,
och med anledning däraf öfverlämnade deputerade från
Svenska läkaresällskapet till honom vid själfva
promotionsakten en medalj i guld, på hvilken var
präglad hans bild och hans valspråk: Prudenti Audacia.
BG. (R. T-DT.)
4. Anders Erik A., finsk politisk
martyr, f. 1779 i Forshems socken i
Västergötland, studerade dels vid Upsala,
dels vid Åbo universitet. Efter att hafva
blifvit juris adjunkt i Upsala utnämndes han
1818 till professor i lagfarenhet i Åbo.
Redan 1821 erhöll han plötsligt kejserlig
befallning att taga afsked, hvilket 1822
beviljades honom. Orsaken härtill är ej rätt
klar, men torde berott på ärkebiskop Tengströms
tillskyndelse. Han fick kvarstanna i Finland och
användes t. o. m. såsom skicklig jurist af regeringen
i offentliga uppdrag. A. hade ett oroligt och
satiriskt lynne och blef af denna orsak föremål för
godtyckliga, på sin tid beryktade polisåtgärder.
Därjämte var han utsatt för förföljelse af ett
mäktigt parti, som han fått emot sig vid förandet
af processer om donationsgods i Viborgs län.
Kort efter polska revolutionens utbrott fick A. 1831
befallning att lämna landet; men innan den medgifna
fristen utgått, blef han fängslad på Åland samt utan
rannsakning och dom förd till den aflägsna ryska
staden Vjatka. Efter några år fick han återvända
till Finland samt vistades, under bevakning, i
närheten af Villmanstrand 1835–37, men affördes
därefter plötsligt till Livland, där han dog 1850.
Många berättelser voro gängse om hans lidanden och
om de uppoffringar hans familj underkastade sig för
den landsförvistes skull.
(T. C.)
5. Arvid August A., präst, skald och häfdatecknare,
föddes 6 maj 1785 på Fjällåkra, Hornborga socken,
Västergötland.
Fattig prästson, måste han genom andras undervisning
bereda sig tillfälle att själf idka studier. 1803 blef
han student i Upsala och 1809 filos. magister, mottog
s. å. en läraretjänst vid frimurarebarnhusets skola i
hufvudstaden och öfvertog 1815 ett privatgymnasium
där. Han prästvigdes 1811 och utnämndes 1812
till e. o. hofpredikant. 1820 blef han notarie i
hofkonsistorium och ordinarie hofpredikant samt
s å. kyrkoherde i Enköping och dog där 25 sept 1871. Han
blef 1842 ledamot af Vitt. hist. o. ant. akad.,
s. å. prost och 1857 ledamot af Mus. akad.
A:s långa verksamhet i den fosterländska vitterhetens och
forskningens tjänst vittnar om både initiativrikedom
och ihärdighet. Den omfattade hufvudsakligen
hvad man numera kallar folklore samt dessutom den
isländska litteraturens bekantgörande. 1811 blef
den unge magistern invald i det s. å. stiftade
Götiska förbundet. Såsom förbundsbroder hade han
namnet Arngrimer och var länge en af de mest
verksamme ledamöterna. Sistn. år utkom hans svenska
öfversättning af "Hervara saga" (2:a uppl. 1819),
och 1812 framträdde han som medarbetare i förbundets
tidskrift "Iduna", till hvars tredje häfte han då
lämnade texten till "Völuspa" jämte öfversättning
("Valas visdom"). I detta häfte finnes äfven intagen
hans välljudande, känslosamma, fosforistiskt granna
och i mytiskt afseende förvirrade romans Necken,
författad till en gammal underbart fager polskmelodi
och därför länge en älsklingsdikt hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
