- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
317-318

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afzelius. 5. Arvid August A. - Afzelius. 6. Fredrik Georg A. - Afzelius. 7. Anders Johan A. - Afzelius. 8. Johan Fredrik Ivar A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nationen. Redan som barn, då A. följde sin farfaders
vallhjon i skog och mark, och sedermera under sin
ynglinga- och mannaålder lyssnade han med kärlek
till folkets sånger och sägner samt började tidigt
vinnlägga sig om deras samlande, mest efter diktamen
af gamla allmogesångerskor i hans födelsebygd. Väl
saknade han musikalisk uppfostran, men han hade fint
öra och behaglig sångröst. Med lätthet kunde han
både uppfatta och i minnet kvarhålla de visor han
hörde. På detta sätt tillkommo den rika samlingen
Traditioner af svenska folkdansar (142 melodier i 4
häften, 1814–15), harmoniserade af Åhlström, samt
delvis det långt betydelsefullare arbetet Svenska
folkvisor från forntiden
(3 bd, 1814–17), hvilken
samling, fastän den bär både A:s och Geijers namn, har
den sistnämnde att tacka endast för den intressanta
inledningen, medan icke få af samlingens 106 visor
öfverlämnats af L. F. Rääf (delvis efter uppteckningar
af bröderna Wallman) och A. bidragit med de flesta
öfriga. Dessa visor, med melodier, som till stor del
äro harmoniserade af Hæffner, hälsades med stort
bifall och spriddes genom flera öfversättningar äfven
till utlandet Ehuru samlingen i fråga om vetenskaplig
kritik lämnar allt öfrigt att önska, i det att A. ej
begagnade äldre uppteckningar och ofta "förskönade"
visornas uttryckssätt, tillkommer A. förtjänsten att
hafva gifvit det verksamma uppslaget till folkvisans
stora inflytande på den vittra och musikaliska
odlingen i Sverige under senaste århundradet. En
ny upplaga af Geijers och A:s folkvisesamling,
betydligt tillökad och försedd med kommentarier,
utgafs 1880 af Rich Bergström och L. Höijer

Redan 1812 gjorde A. bekantskap med den store
danske språkforskaren Rask, som hjälpte honom med
Völuspa-öfversättningen och 1816 återkom till Sverige
på inbjudning af A., i hvars hem han halftannat år
bodde som gäst. Frukter af de liktänkande vännernas
samarbete blefvo bl. a. goda textupplagor af de båda
eddorna (1818), af hvilka A. till svenska öfversatte
"Sæmund den vises edda" (s. å.), en åtminstone i
poetiskt afseende förträfflig tolkning, som bidrog
till att bana vägen för den nordiska mytologiens
inträde i den svenska konsten och bildningen. Äfven
hans vackra öfversättning af "Sólar Ijóð" infördes i
"Iduna"

Någon själfständig skaldebegåfning egde A. icke. Han
bidrog till "Iduna", "Poetisk kalender" och
"Phosphoros" med smärre dikter, som röja nyromantisk
eller kraftgötisk efterklang. Vidare skref han
psalmerna n:r 28 och 337 i nya psalmboken, försökte
sig 1830 som dramatiker med sorgspelet Den sista
folkungen
och vann 1844 Svenska akad:s mindre pris
för ett stort andligt skaldestycke, Lidandets väkter
(tr. 1850). Vidare öfversatte han Byrons "Parisina"
(1830). 1848 utkom hans Afsked af svenska folksharpan,
med bidrag till svenska folksångernas historia
, en ny
samling folkvisor jämte egna sånger i samma ton. – Men
det arbete, som alltifrån 1830-talet mest sysselsatte
honom, var hans med Karl XII:s död afslutade Svenska
folkets sagohäfder, eller fäderneslandets historia,
sådan hon lefvat och till en del ännu lefver i sägner,
folksånger och minnesmärken
(11 delar 1839–70), ett
arbete, hvilket, äfven om författarens öfverflödande
fantasi ofta hindrade honom att med vederbörlig
kritik sofra det rika materialet, dock måste kallas
ett nationalverk
af betydenhet. Dess åtta första delar utgåfvos i
2 à 3 upplagor, och de första delarna öfversattes på
tyska. Svenska akademien hedrade honom 1841 med Karl
Johans pris och 1866 med stora guldmedaljen. 1901
utgåfvos A:s själf biografiska Minnen. (omfattande
tiden t. o. m. 1821).
(E. F-T.)

6. Fredrik Georg A., filosofisk skriftställare,
f. 7 dec. 1812 i Uppland, blef 1829 student i
Upsala, 1836 filos. doktor samt 1838 docent och
1842 adjunkt vid universitetet. 1893 afgick han
från sin adjunktsbefattning och afled i Upsala 19
mars 1896. Som yngre akademisk lärare sökte A.,
bl. a. genom den af honom utgifna tidskriften
"Intelligensbladet" (1844–45), en föregångare till
"Frey", göra den hegelianska åskådningen gällande
i vår lärda värld, och han stod främmande för den
boströmianska riktningen, och dennas målsmän.
Han utöfvade i synnerhet genom sina läroböcker
i logik och psykologi, hvilka utkommit i många
upplagor, inflytande på Sveriges studerande ungdom.
Under senare år deltog han verksamt i det
kommunala lifvet och var äfven sekreterare i länets
hushållningssällskap. 1873–75 satt han i riksdagens
andra kammare såsom Upsala stads representant och
1878-84 i den första som representant för Upsala län.

7. Anders Johan A., brorson till A. 5,
skald (sign. Afze), f. 13 dec. 1817 i Alingsås,
blef student i Lund 1842, inskrefs 1847 i åtskilliga
ämbetsverk i Stockholm och deltog i dansk-tyska
kriget 1848–49 som frivillig i danska hären, hvarest
han steg till premiärlöjtnant. 1849 blef A.
anställd som kustsergeant i Skåne och 1855
tullinspektor i Simrishamn. Ett flerårigt
kroppsligt lidande dref honom till själfmord
14 jan. 1865. I hans vittra samlingar,
bl a Vårminnen, dikter (1845) samt Frids- och
stridsbilder
(1850), finnas åtskilliga lifsglada
och käcka skaldestycken. Flera tonsattes af honom
själf eller af O. Lindblad och blefvo mycket populära.
Jfr uppsats af B. Schöldström i "Nornan" för 1903.

8. Johan Fredrik Ivar A., rättslärd,
riksdagsman, son af A. 6, f. 15 okt. 1848 i
Upsala, blef 1867 student därstädes och aflade
1873 juris kandidatexamen. 1874–75 vistades han
för juridiska studier i Leipzig och Göttingen.
1877 kallades han till docent i svensk allmän
lagfarenhet och romersk rätt vid Upsala universitet.
S. å. aflade han juris licentiatexamen och
promoverades till juris doktor. Efter att hafva
bestridt domareförordnanden utnämndes han 1878 till
vice häradshöfding och 1879 till e. o. professor i
processrätt. 1880 förordnades han att biträda Nya
lagberedningen vid dess behandling af förslaget till
ny rättegångsordning, och 1882 blef han ledamot af
Sjölagskommittén. I dennas arbeten inlade A. stor
kraft och har särskildt förtjänsten af det sätt,
hvarpå den 1891 antagna sjölagen blifvit redigerad.
1886 utnämndes han till revisionssekreterare samt
ingick 1887 såsom ledamot af Nya lagberedningen och
Förstärkta lagberedningen. 1891 utnämndes han
till ledamot af konungens högsta domstol
och 1902 till ordförande i den s. å. tillsatta
Lagberedningen. Sedan 1898 har A. varit en
af Stockholms stads representanter i riksdagens
första kammare. Han har där med värme arbetat
för den svenska lagstiftningens anpassning efter
åskådningssättens och kulturbehofvens utveckling
samt genom sin betydande förmåga som dialektiker och
sitt ofta glänsande framställningssätt mer än en
gång bestämt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free