Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akemenider (Achæmenider), persisk dynasti - Aken, Franz Joakim von - Akenside, Mark - Aker, allmänt gårdsnamn i Norge - Akergarn, hamn, nu kallad S:t Olofsholm, i Helvi socken på Gottlands nordöstra kust - Akerman, geogr. Se Akjerman - Akers-Douglas, Aretas - Akerselven. Se Aker - Akershus (Aggershus), någon gång i äldre tider benämndt Akersborg, fästning vid Kristiania
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Akemenider (Achæmenider), persisk dynasti,
uppkallad efter ättefadern, Achæmenes, som omkr. 660
f. Kr. valdes till persernas konung. Den regerade
under assyrisk eller medisk öfverhöghet eller
såsom själfständig till 331 f. Kr., då Dareios III
Kodomannos dukade under för Alexander den store. Se
Persien (historia).
Aken, Franz Joakim von, apotekare, kemist, f. 1738
i Örebro, d. 1798 därstädes, studerade vid Upsala
universitet och i England samt öfvertog därefter
sin faders apotek i Örebro. Genom hans kunskaper och
duglighet blef detta i sitt slag en mönsterinrättning,
hvarifrån de flesta mindre apoteken i länet hämtade
sina medicinalier. A. är bekant som uppfinnare af det
"akenska eldsläckningsämnet", bestående af vissa
delar alun, vitriol, lera, koksalt m. m., lösta i
vatten. Då denna blandning sprutas på ett af eld
angripet ställe, bildar den en hinna, som hårdnar
genom värmen och dymedelst hindrar elden att gripa
omkring sig. Det har dock visat sig, att medlet är
oanvändbart vid större eldsvådor.
Akenside [ei’knsaid], Mark, engelsk skald och
läkare, f. 1721, d. 1770 såsom drottningens
lifmedikus, utgaf vid 23 års ålder sin af
tankarnas ädelhet och vacker form utmärkta
lärodikt The pleasures of imagination (på
blankvers). Några oden af A. ega verkligt klassiskt
behag. Saml. poet. arb. utg. 1886 (med biografi).
(E. F-T.)
Aker, allmänt gårdsnamn i Norge. - I Vang på
Hedemarken finnes en gammal sätesgård med detta
namn. - Efter gården Aker (Store-A.) vid Oslo fick
Akers prästgäll (432 kvkm., med 23,061
inv. 1901) sitt namn. På dess mark, Akershagen,
anlades Kristiania, 1624. Den där uppförda gamla
stenkyrkan (fylkeskyrka för Vingulmark) är numera
sockenkyrka (Gamla Akers kyrka) för en församling i
Kristiania. Akers prästgäll är nu deladt i tvenne:
Öster- och Väster-Aker. - Efter A. har äfven
Akerselven sitt namn. Den kommer från de skogrika
höjderna norr om Kristiania, Nordmarken, och bildar
på sista delen af sitt lopp en rad af vattenfall, som
drifva ett stort antal fabriker. - Akers sorenskriveri
innefattar prästgällen Östra och Västra Aker, Östra
och Västra Bærum samt Asker.
Akergarn, hamn, nu kallad S:t Olofsholm, i Helvi
socken på Gottlands nordöstra kust. Där säges öns
"förste kristne apostel", norske konungen Olof den
helige, hafva landstigit vid det besök han skall ha
gjort på ön omkr. år 1030. Sedan byggdes därstädes
ett åt S:t Olof helgadt kapell, hvars ruiner i senare
tid begagnats till uppförandet af ett magasin. A:s
kapell nämnes ofta i biskopars och påfliga legaters
bref på 1200- och 1300-talen.
C. J. B.*
Akerman, geogr. Se Akjerman.
Akers-Douglas [ei’k*s da’gl*s], Aretas, engelsk
politiker, f. 1851,advokat, blef 1881 (konservativ)
medlem af parlamentet. Han hade en underordnad plats
i Salisburys båda första ministärer (1885 och 1886
-92), var arbetsminister i Salisburys 3:e ministär,
1895-1902, med säte i kabinettet, samt blef därefter
inrikesminister i Balfours ministär.
Akerselven. Se Aker.
Akershus (Aggershus), någon gång i äldre tider
benämndt Akersborg, fästning vid Kristiania, anlagd
i slutet af 13:e årh. på Akersnäs, södra spetsen
[bildtext]
Akershus.
af Akershagen (se Aker). Det belägrades första
gången om vintern 1308-09 af den svenske hertigen
Erik. Under föreningen mellan Sverige, Norge och
Danmark fick borgen en allt större betydelse och
var ofta konungarnas residens. Af denna orsak var
den under unionstiden vanligen anförtrodd åt män, på
hvilka de danske konungarna trodde sig kunna lita,
t. ex. under en lång följd af år (1443-76) åt den
ryktbare Hartvig Krummedike. Mot slutet af 15:e
årh. var A. en kort tid anförtrodt åt Knut Alfsson af
Tre Rosor, men blef honom åter fråntaget. Under den
kort därefter inträffade fejden rörde sig striden
hufvudsakligen om besittningen af A., som intogs
af Knut Alfsson, men som åter måste gifva sig, då
denne blef mördad (18 aug. 1502). Sedermera belägrades
A. af Kristian II, 1532, och af svenskarna, 1567, båda
gångerna utan att blifva intaget. Under Kristian IV,
hvilken själf ofta besökte A., blef den gamla borgen
underkastad en genomgripande ombyggnad, hvarvid den i
det hufvudsakliga fick det skick den ännu eger, men
hvarvid också de flesta lämningarna från medeltiden
försvunno. Äfven fästningsverken utvidgades och
förbättrades af sistnämnde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
