- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
679-680

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almquist ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egentligen först vid utgifvandet af "Det går an" (1839),
medan "Amorina" passerade nästan oanmärkt. "Det
går an" blef den yttre orsaken till den sociala
förföljelsen mot A., hvilken än mer försvårade
hans existenskamp. Han brännmärktes i den allmänna
opinionen som osedlighetsförfattare, hans uttalanden
och syften förvrängdes och misstänkliggjordes. En
hel litteratur uppstod med anledning af "Det går an",
en litteratur som nästan uteslutande angrep A. Till
denna "det-går-an-litteratur" höra bl. a. "Det går
an. Fortsättning" (af J. V. Snellman, 1840), "Sara
Widebeck. En tafla ur lifvet, af -e. Fortsättning
till Det går an N:o 1 och Det går an N:o 2" (af
Aug. Blanche, 1840), "Månne det går an?" (af Malla
Silfverstolpe, 1840) och "Törnrosens bok. Nemligen
den äkta och veritabla" (af V. F. Palmblad, 1840),
en humoristisk granskning i novellform af A:s hela
författarskap (jfr anmärkningarna till 4:e delen af
"Valda skrifter al C. J. L. Almquist, utgifna af
Th. Lysander").

Äfven A:s skrifsätt har blifvit bedömdt med orättvisa
och oförstående. Hans mystiska åskådning kom honom
att omfatta en inspirationsteori, enligt hvilken
skaldeverksamheten var en omedveten akt, hvarför
afsiktlighet, allt slags vilja till ett bestämdt mål,
vid diktandet endast kunde skada. Konstnären skulle
blindt öfverlämna sig åt ingifvelsen, reflexionen
finge ej störa det konstnärliga skapandet. Denna
obetingade tro på inspirationen var gifvetvis ett
hinder för uppnåendet af ett fulländadt konstnärskap,
äfven om A. i många fall skapat med afsiktlig och
medveten konst trots sin teori, men ännu mera hämmades
han af det ekonomiska betrycket, de ofta olidliga
yttre missförhållanden, under hvilka han verkade. Hans
ständiga klagan är, att han ej har en oberoende
ställning, så att han kan få författa endast "stora,
sublima, vackra saker", och att han ej har tillfälle
att ansa och i ro fullborda hvad han skrifver. Af den
rikaste personliga egendomlighet är hans stil. Han
behärskade de mest olika stilarter och framhöll,
att fullkomlighet i stil betyder den yttersta
grad af nyansering allt efter ämnet, att ojämnhet,
blandning af högt och lågt, skiftning i klang och
kolorit måste ega rum, om framställningen skall återge
sanna och lärorika taflor ur det mänskliga lifvet,
där upphöjdt och lågt ständigt växla. Själf
dref han denna stilnyansering mycket långt
och öfverträffar i mångsidighet alla andra svenska
författare. Stilistiskt svagast äro hans senare
afhandlingar, som ofta trötta genom upprepningar
och tung, akademisk satsbyggnad. Men äfven i hans
klenaste arbeten möter man originella uttryck,
kvicka och vackra uttalanden. Hans effektmedel
äro nästan samtliga suggestiva. Motsatser ställer
han vid hvarandras sida för att nå förhöjd verkan,
parallellismer och tautologier användas i rikt mått
för att väcka eller stegra en stämning. Bildvalet
är omsorgsfullt och lyckligt betecknande, alltid
åskådligt; hans epitet äro ovanliga och utsökta. Mest
påfallande är hans synästetiska läggning, som låtit
de mest subjektiva förnimmelser få uttryck i hans
dikt. Öfver hufvud vänder sig hans språk framför allt
till de yttre sinnena, söker ge välklang för örat,
harmoniska taflor för ögat och försmår ej att äfven
söka skildra dofter.

De konventionella indelningarna i olika skaldeslag,
de fastställda skillnaderna mellan olika konstområden
ville A. spränga. Den harmoniska allförnimmelse,
som var hans "världssensation", ville han finna äfven
i konsten; den poesi, som "Törnrosens bok" gaf, den
skulle "spegla hela världen" och på en gång vara
"ton, färg, doft, gråt, löje, poesi, religion,
filosofi". Men för att skapa så, måste skalden
lefva i det hela, ega det mystiska sambandet med
världsalltet, med Gud, instinktlifvet, som är lifvet
"öfver frågornas lif". Tillbakadragen och godmodig
till sitt lynne, var A. genomgående optimist i sin
uppfattning af människonaturens förmåga att af sig
själf nå fram till enhet och sanning. Han var vän af
en stillsam glädje, känslig för trefnad, road af och
deltagande för barn och ungdom. Fängslande i mindre
sällskap, besvärad i större, egde han i synnerhet en
utomordentlig berättarförmåga och en lika sällsynt
dialektisk färdighet.

Af A:s arbeten utgåfvos af A. Th. Lysander Valda
skrifter
i fyra delar (1874-75) samt Strödda skrifter
(1878). Valda skrifter, med ändrad uppställning och
delvis olika urval, började ånyo utgifvas 1902 af
R. G:son Berg; delarna I-VI omfatta "Törnrosens bok",
hvilken skall följas af "Valda romaner". Förarbeten
till en biografi öfver A. äro gjorda af A. Ahnfelt,
i "C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker" (1869)
och "C. J. L. Almqvist, hans lif och verksamhet"
(1876), samt af A. Th. Lysander, i "C. J. L. Almqvist"
(särtryck ur "Strödda skrifter", 1878), hvilket arbete
är det vidlyftigaste öfver A., men tyvärr icke präglas
af förstående för den skildrade. A. H. Bergholm gaf
i "Studier öfver C. J. L. Almqvist" (Hälsingfors
1902) en framställning af A:s åskådning och
författarskap. Af smärre bidrag till A:s biografi
må nämnas: Ellen Key, "Sveriges modernaste diktare"
(1897), Atterboms recensioner af "Törnrosens bok" (i
hans "Samlade skrifter" bd VII), Runebergs uttalanden
i "Samlade skrifter" och "Efterlemnade skrifter",
Harald Wieselgrens uppsats i "Bilder och minnen" samt
"Sinnesanalogier hos Almqvist" af R. G:son Berg i
"Språk och stil" (1901).
R-N B.

4. Gustaf Fridolf A., den föregåendes halfbroder,
ämbetsman, f. i Eds socken, Stockholms län, 31
okt. 1814, tog ämbetsexamina i Upsala, inträdde 1833
som auskultant i Svea hofrätt, blef hofrättsfiskal
1843, assessor 1845 och hofrättsråd 1863, utnämndes
till underståthållare i Stockholm s. å. och
till generaldirektör och chef för fångvården i
riket 1867, från hvilken befattning han tog afsked
1885. För Västerbottens län var han 1871-79 ledamot
af första kammaren. Död 12 okt. 1886 på Hanstavik
vid Södertälje. Vid sidan af sina ämbeten erhöll
A. en mängd förtroendeuppdrag. Såsom fullmäktig
i Civilstatens pensionsinrättning 1847 framlade
han beräkningar, enligt hvilka tvärt emot förmodan
pensionerna, mot en ringa förhöjning i delegarnas
årsafgift, skulle kunna ökas med 33 % såväl
för tjänstemän som för deras änkor och barn,
samt framlade ett på dessa beräkningar grundadt
pensioneringsförslag, som antogs. Ett af A. 1862
afgifvet förslag till särskild ränte- och
kapital-försäkringsanstalt för civila tjänstemän
fick 1867 k. m:ts fastställelse. Såsom ledamot i en
kommitté (1854) författade A. det betänkande, som
ligger till grund för den 1858 utfärdade k. stadgan
angående sinnessjukas vård och behandling.

Som chef för fångvården förbjöd han tjänstemännen
det hånliga bemötandet af fångarna, som förut hörde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:26:53 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free