Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
h., hvilken är utlopp för Champlain-sjön. –
Slutligen upptager Mississippi-bäckenet hela området
s. v. om de stora sjöarna mellan Klippbergen
och Appalachiska bergen. Det afvattnas till
hufvudsaklig del af Mississippi (se d. o.), hvars
längd, räknad från Missouris källa, är 6,754 km. och
hvars flodområde upptager 2,248,000 kvkm. I Missouri
infalla bl. a. Yellowstone, Platte river l. Nebraska
och Kansas, i Mississippi utom Missouri Arkansas
och Red river från h. samt Illinois och Ohio (med
Cumberland och Tennessee) från v. Ända från Ohio
flyter Mississippi i en bädd, som bildats af dess
egna aflagringar, och stränderna äro därför låga,
sumpiga och utsatta för öfversvämningar, där de
ej skyddats genom vallar (levees). Från Red rivers
inflöde börjar floden grena sig i flera mynningsarmar,
hvilka omsluta 36,000 kvkm. Mississippi-dalen har
riklig nederbörd och är mycket fruktbar; stränderna
äro mestadels skogbeväxta. Väster om den egentliga
floddalen höjer sig landet sakta upp mot Klippbergen,
och skogen försvinner småningom dels i följd af
otillräcklig nederbörd, dels i följd af markens
beskaffenhet, som i trakterna närmast bergen, i
de s. k. plains (eller "rolling prairies" efter de
många kullarna), är en saltstäpp och i de östligare,
lägre delarna har till underlag en porös sandsten,
som lätt släpper igenom vatten, så att fuktigheten
vid ytan blir otillräcklig, Äfven om nederbörden
ej allestädes är obetydlig. De grässtäpper, som här
finnas, benämnas vanligen prärier. I sydvästra delen,
i Texas och Mexico, ligger en sandstensplatå, kallad
Llanos Estacados eller Staked Plains, tillhörande
saltstäppens område, hvilken med brant lutning
öfvergår till den lägre prärien. Den är ett af
jordens märkligaste erosionslandskap med bisarra
former. Både här och på många andra ställen, såsom
vid mellersta Missouri, finnas stora flygsandsfält,
som gifva landet utseende af en öken.
Öar. De största ögrupperna ligga n. om N.-A. och n. om
S.-A. De förra bestå af de föga kända polaröarna,
bland hvilka de största äro Baffins land, Southampton
island, Somerset island, Prince of Wales island,
Prins Alberts land och Banks land, alla s. om den
s. k. nordvästpassagen (Lancaster sund, Melville
sund och Banks sund) samt Prins Patriks island,
Melvilles island, Bathurst land, Cornwallis island och
Nord-Devon n. om densamma samt ännu längre i n. det
väldiga Ellesmere land, som möjligtvis utgöres af
flera öar, och slutligen Grönland. Vid N.-A:s östra
kust ligga Newfoundland, Kap Breton, Prins Edwards ö,
Anticosti samt sydligare Long island och långt ut i
hafvet Bermudas-öarna. – De n. om S.-A. belägna öarna,
de s. k. västindiska, omfatta dels de låga koralliska
Bahama-öarna, dels Antillerna, hvilka säkerligen en
gång hängt samman med den södra kontinenten. De senare
delas i Stora Antillerna: Cuba, Haiti (Domingo),
Portorico och Jamaica, Jungfruöarna (bland dem de
danska öarna S:t Thomas, S:t Croix och S:t Jean) och
Små Antillerna, som i en båge sträcka sig ned till
Trinidad. Af engelsmännen kallas öraden n. om Trinidad
Windward islands, öarna v. om Trinidad Leeward
islands (se vidare Antillerna). Till S.-A. höra för
öfrigt, utom några småöar i Atlantiska hafvet,
Falklandsöarna, Syd-Georgien, Eldslandsarkipelagen
och Chilenska arkipelagen samt längre ut i Stilla
hafvet Juan Fernandez och andra smärre öar äfvensom
Galapagos-öarna under ekvatorn. Väster om Mexico
ligger Revilla-Gigedo-gruppen samt utefter N.-A:s
nordvästra kust en rik arkipelag, börjande i s. med
Vancouver-ön, därefter Drottning Charlottas ö,
Tlinkit-öarna m. fl. och slutligen Aleuterna, som
bilda en fortsättning af halfön Alaska och en brygga
öfver till Kamtsjatka. Äfven S:t Lawrence-ön,
vid inloppet till Berings sund, räknas till Amerika.
J. F. N.
Geologisk beskaffenhet. De arkeiska bergarterna,
eller urberget, som utgör undergrunden för sedermera
tillkomna geologiska bildningar, framträda
i Amerika blottade och obetäckta inom stora
ytområden, liksom förhållandet är i Sverige och
Finland. Inom Nord-Amerika hafva gnejser, graniter
och andra till urberget hörande kristalliniska
bergarter större utbredning i ytan än någon af de
öfriga formationerna. Nästan hela östra hälften
af Canada utgöres däraf, så ock Alleghany-bergens
östra sluttningar samt delar af Klippbergen. Inom
Syd-Amerika uppträder formationen i sydöstra
kustområdet af Brasilien och Uruguay, i Guatemalas
högland samt, ehuru med flera afbrott, inom det höga
västra kustlandet (Anderna), alltifrån Kap Hoorn till
Columbia och öfver Panama-näset till Guatemala.
Inom norra Amerika, synnerligast omkring Öfre sjön,
Huron-sjön och S:t Lawrencefloden, men äfven s. om
Hudson bay i Syd-Dakota och öster om Stora Saltsjön
m. fl. st., utbreda sig mäktiga lagerserier af
konglomerater, kvartsiter, ler- och andra skiffrar
m. m. tillhörande det algonkiska systemet, hvilket
är af prekambrisk ålder. Sådana framträda också
vid bottnen af Grand cañon i Colorado. Af de
paleozoiska bildningarna äro kambrisk-siluriska,
devoniska och karbonsystemen representerade. Det
förstnämnda systemets sandstenar, lerskiffer och
kalkstenar utbreda sig inom Mississippi-bäckenet,
söder om de stora sjöarna i Förenta staterna, samt
sträcker sig åt nordöst ända till Newfoundland,
hvarjämte i norra Canada stora landområden upptagas
däraf långt norr om polcirkeln. Devoniska sandstenar,
kalkstenar m. m. finnas i Nevada, i staterna söder
om Michigan-sjön m. fl. st. Stenkolsformationen har
inom Nord-Amerika mycket stor utbredning. I Förenta
staterna kunna fyra stenkolsförande hufvudområden
särskiljas, näml. det västra, största, i Iowa,
Missouri, Arkansas m. fl. stater, det appalachiska
l. pennsylvaniska, som är närmast i storlek, det
centrala i Illinois, Indiana och västra Kentucky
samt slutligen det i Michigan. Kolflötserna i västra
och mellersta delarna af förstnämnda område bestå
af bituminösa stenkol, de i östra delen däremot
af antracit. Alleghany-bergskedjan har uppkommit
därigenom, att karbon-, devon- och silursystemens
mäktiga, på hvarandra liggande lagerserier hoptryckts
och upprests till väldiga veck. I Syd-Amerika, där
äfven andra paleozoiska bildningar flerstädes utbreda
sig, förekommer karbonformationen i Peru och Bolivia
samt Brasilien.
Trias, det äldsta af de mesozoiska lagersystemen och
bestående af röda sandstenar, röda leror och märglar,
utgör berggrunden inom större eller mindre delar af
Alaska, British Columbia, Kalifornien och några andra
af de västra Förenta staterna. I Syd-Amerika träffas
formationen i Columbia och Peru. Juraformationen är
föga utvecklad i Amerika. Däremot har kritsystemet
en vidsträckt utbredning såväl i Nord-Amerika,
hufvudsakligen inom de västra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
