- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
893-894

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anaërobionter ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Anajaur, fjällsjö i södra Lule lappmark, ej långt
från Ananasse.
RM.

Anakardiaceer, växter af fam. Anacardiaceæ
(se d. o.).

Anaklet, försvenskning af Anacletus (se d. o.).

Anakolut (grek. anakoluthon l.
anakoluthia, af nekande an och akoluthos,
beledsagande, följdriktig), språkv. och ret.,
en term, hvarmed man betecknar brist på sammanhang
eller följdriktighet i konstruktionen af en språklig
period. I synnerhet efter längre mellansatser uppkomma
lätt anakoluter, därigenom att konstruktionssättet
i periodens början hunnit bortglömmas, innan man
hinner till dess slut. – Ofta är anakolut äfven
afsiktligt använd och har då till ändamål att
åstadkomma större tydlighet eller eftertryck.
A. M. A.

Anakoreter (af grek. anachorein, draga sig tillbaka)
1. Eremiter kallas sedan gammalt sådana personer,
som dragit sig undan från världen för att i
ostörd ensamhet tillbringa ett genom försakelser
och späkningar renadt, uteslutande åt bön och
fromma betraktelser helgadt lif. Redan de i Gamla
testamentet omtalade profeterna Elias och Elisa och
i Nya testamentet Johannes döparen kunna betraktas
som ett slags anakoreter. De judiske esseerna och de
kristne terapeuterna böra äfven räknas dit. Under
kyrkans första århundraden ökades högst väsentligt
anakoreternas antal. Egyptens, Syriens och Palestinas
öknar blefvo tillhåll för tusentals anakoreter eller
eremiter, bland hvilka de namnkunnigaste äro: den
helige Simeon (kallad "pelarhelgonet", därför att
han tillbragte 48 år i ensamhet på en hög pelare),
Paulus af Tebe och den helige Antonius från Koma i
Egypten. Många bland dessa anakoreter trädde efter
hand i närmare förbindelse med hvarandra, i det de
byggde sina eremithyddor i hvarandras närhet. Så
uppkommo stora gator (på grekiska "laurai"),
på ömse sidor omgifna af små eremitboningar. Den
mest betydande af dessa eremitföreningar var den,
som af Pachomius (d. 346) stiftades på ön Tabennæ
i närheten af Tebe. På detta sätt gaf anakoret-
eller eremitlifvet anledning till det egentliga
munklifvets och klosterväsendets uppkomst.
J. H. B. (J. HDR.)

Anakoret-ön, en af Admiralitets-öarna.

Anakreon (grek. Anakreon, lat. Anacreon), grekisk
skald, f. i staden Teos på Mindre Asiens kust,
flydde jämte sina landsmän omkr. 540 f. Kr.
undan det persiska herraväldet till den teiska
kolonien Abdera i Tracien. Sedermera vistades
han en längre tid hos tyrannen Polykrates på
Samos. Efter dennes död hämtades han högtidligen
af tyrannen Hipparchos till Aten. Om hans
senare öden äro uppgifterna osäkra. Han skall hafva
dött vid hög ålder, kväfd af en drufkärna. A.
ärades högt af hela det grekiska folket. Staden
Teos präglade hans bild på sina mynt, och Aten
reste hans stod på Akropolis. – A:s rika
begåfning, som var omstrålad af furstegunst och
under skaldens umgänge med Atens förnämste och
mest bildade män utvecklades både mångsidigt
och harmoniskt, gjorde honom till en på samtid
och eftervärld mäktigt verkande ande. Det glada
sällskapslifvet och främst kärlekens och vinets lof
utgjorde de förnämsta ämnena för hans sånger. Men
endast en mycket ringa del af dem eger vår tid i
behåll. Hans poesi är kraftig, ljuf och älsklig,
mild och glad, afrundad och omväxlande. Hans språk
utmärker sig genom en enkel skönhet och genomskinlig
klarhet. Den samling dikter, som under namnet
Anakreontiska sånger kommit till vår tid, innehåller,
enligt lärda granskares omdömen, efterbildningar
från flere olika tidsåldrar. Äfven i nyare tider
har A. som ett mönster för en behagfull visdiktare
vunnit efterbildare bland tyskar (Gleim, Hagedorn
m. fl.) och nygreker (Athanasios Christopulos). A:s
sånger jämte de grekiska efterbildningarna äro på
svenska öfversatta af J. Tranér (3:e uppl. Örebro
1868). Det mesta af hvad som där upptages under
A:s namn tillhör dock den nämnda samlingen af
efterbildningar. – Vidkommande förslaget att kalla
Bellman "den svenske Anakreon" må man jämföra, utom
Kellgrens företal till Fredmans epistlar, G. Ljunggren
"Bellman och Fredmans epistlar" (1867, s. 68 ff.).
V. K.

Anakreontisk meter, metr., kallas följande versmått
* * - - * * - -*, hvarur genom ombrytning
(anaklasis) uppstod den vanligare formen
* * - * - * - -*.
V. K.

Anakronism (af grek. anachronizein, förlägga i
oriktig tid, af chronos, tid), tidbestämningsfel,
tidförväxling; fel mot tidskostymen i historisk
eller konstnärlig framställning, i det att en person
eller händelse förbindes med tidsförhållanden, med
hvilka han eller den ej varit samtidig; otidsenligt,
föråldradt tanke- eller handlingssätt. Jfr
Metakronism och Parakronism.

Anakroti l. Anakrotism (af grek. ana, uppåt,
och krotos, genom slag uppkommet ljud), en abnorm
puls, kännetecknad af ojämnheter å den uppstigande
delen af pulskurvan. Se Puls.
J. E. J-N.

Anakrus (grek. anakrusis, af ana, upp, och krusis,
slag, stampning), metr., den eller de stafvelser
i början af en vers eller versfot, hvilka föregå
den första metriskt betonade stafvelsen. Motsvarar
således hvad man i musikläran kallar upptakt. I den
jambiska rytmen (* -) består alltså anakrusen af
en kort (obetonad) stafvelse, i den anapestiska
(* * -) af två. – I denna betydelse nyttjades emellertid
ordet först af filologen G. Hermann. Hos de gamle
begagnas ordet anakrusis såsom musikalisk term och
betyder än förspel, preludium, än de ackompanjerande
instrumentens infallande på något visst ställe
i melodien.
A. M. A.

Anaks barn. Se Enakiter.

Anal, som har afseende på anus (se d. o.).

Analcim (af grek. analkis, kraftlös, svag), miner.,
ett till zeoliternas grupp hörande, i reguljära, hvita
eller färglösa, stundom mycket stora ikositetraedrar
kristalliserande mineral af sammansättningen Na2
(Al2) Si4 O12 + 2H2O. Det har fått namnet analcim
på grund däraf, att gnidning framkallar endast svag
elektricitetsutveckling hos detsamma. Det förekommer
flerestädes i sprickor eller håligheter företrädesvis
i vulkaniska bergarter, t. ex. på Färöarna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0509.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free