Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ansgarius (Ansgar, Anskar), Nordens apostel - Ansgarius-förening (Ansgarii-förening) - Ansiaux, Jean Joseph Eléonore Antoine, fransk målare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de danske kristne genom A:s inflytande en god
tid. Församlingen på Björkö hade emellertid efter
Gautberts fördrifvande under sju år varit utan lärare.
A. ditsände anakoreten Ardgar, men tärd af
längtan tillbaka till sitt ensamma lif lämnade denne
inom kort sin plats. A. beslöt då att själf för andra
gången besöka Sverige. Han kom i ett kritiskt
ögonblick. Folket var upphetsadt genom en förment
uppenbarelse från de hedniske gudarna, hvilka ville
utdrifva de kristnes gud och befästa sitt eget forna
välde. Ehuru hotad till lif och egendom, lyckades
A. genom klokhet vinna konung Olof, och efter
långa tingsförhandlingar erhöll han folkbeslut på
sin rätt att predika. Han ordnade på nytt
församlingen i Birka och återvände, sedan han
insatt prästen Erimbert såsom dess föreståndare.
Tvenne andra präster, Ansfrid och Rimbert,
ordinerades därefter under A:s lifstid till Birka.
A. fullföljde sin lifsuppgift med sällspord trohet,
ehuru han oupphörligen måste göra våld på sitt
drömmande och inåtvända sinnelag. Till hjärtelaget
var han anakoret, men af föresats en handlingens
man. Hans mystiskt djupa religiositet tog ofta
åskådningens form. Hans själ drog i nattens drömmar
på himmelsfärd, på visionär väg löste han sina
svåraste själskriser och kärleken till det heliga utstrålade
ur hans viljelif. Hans samtida betygade, att de
aldrig hade sett en så god man. A. sträfvade att
vara "de blindas öga, de haltas fot och de fattigas
fader". Sina inkomster gaf han till behöfvande och
till stiftets vård, medan han förvärfvade sitt eget
lifsuppehälle genom att binda nät. Hans lif var
som en enda lång botöfning. Närmast kroppen bar
han dag och natt en hvass hårskjorta. Han lefde
mest på bröd och vatten. Förtärd af ständiga
[bildtext]
Monument öfver Ansgarius, rest 1834 på Björkön i Mälaren.
ansträngningar, afled han i Bremen 3 febr. 865. Det
hade varit hans lifs stora förhoppning att få sluta
som martyr. Hans sista kris var förtviflan, att detta
hopp, som han mottagit i en uppenbarelse på sitt
fjortonde år, skulle gå om intet, men han vann i
en hänryckning på dödsbädden den öfvertygelsen,
att martyriets krona kan vinnas äfven annorledes
än genom att dräpas med svärd eller brännas i eld
eller sänkas under vatten. – Med stor pietet är
hans lif tecknadt af franken Rimbert, som blef hans
efterträdare på ärkebiskopsstolen, och dennes "Vita
Anskarii" (utg. 1828 i "Script. rer. suec. med. ævi"
II, med svensk öfvers.; bäst af G. Waitz 1884 i
"Script. rer. german.") är det äldsta mera omfattande
aktstycket till Sveriges historia. En svensk
öfversättning af detta arbete verkställdes redan
under medeltiden och har trenne gånger utgifvits,
senast 1902 af R. Geete i "Samlingar utgifna af
Sv. fornskr.-sällsk." (n:o 121). Se vidare Dehio,
"Geschichte des erzbistums Hamburg–Bremen bis
zum ausgang der mission" I (1877), och Tappehorn,
"Leben des heil. Ansgar" (1863). Jfr Birka.
J. HDR.
Ansgarius-förening (Ansgarii-förening),
benämning på åtskilliga till minne af Nordens
apostel Ansgarius gjorda sammanslutningar af fria
förbund för såväl den inre som i synnerhet den
yttre missionens befrämjande. Dessa sammanslutningar
räkna sitt upphof från den nitiske prästmannen inom
Västerås stift H. J. Lundberg (d. 1867), som grundade
ett stort antal lokalföreningar för ett verksamt
missionsarbete och därjämte utkastade planen till
en den svenska hednamissionens riksorganisation med
läns- eller landskapsvis gjorda sammanslutningar af
distriktförbund. Vid den stora tusenårs-festen 1865
till erinring om Ansgarius’ död började Lundbergs
tanke sättas i verket. De ganska mångtaliga
missionsförbunden inom Värmland sammanslöto sig
s. å. till den s. k. Värmländska
ansgarius-föreningen, och s. å. organiserades Örebro läns
förening. De flesta öfriga landsdelar följde efter
hand exemplet. 1868 upprättades en liknande förening
för Östergötland, 1877 för Hälsingland, 1878 för
Gästrikland, s. å. för Neder-Siljan och 1882 för hela
Dalarna, s. å. för Västergötland, 1883 för Jämtland,
1884 för Medelpad, 1885 för Västmanland, 1891 för
Bleking, 1894 för Uppland och 1899 för Halland. Bland
sina stiftare räkna de svenska Ansgarius-föreningarna
ett stort antal präster, och det samförstånd, som
egde rum med den svenska statskyrkan, uttrycktes
närmast därmed, att de äldsta föreningarna
anslöto sig till den likaledes af Lundberg
grundade Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Den
lifaktiga Värmlandsföreningen upprättade 1871 en
missionsskola i Kristinehamn, hvilken till en början
förestods af prästmannen A. Fernholm. Emellertid
inträdde med den waldenströmska rörelsen en
frontförändring. De värmländska friförsamlingarnas
enskilda nattvardsfirande och afvikelser från
statskyrkans lära och ordning framkallade hårda
sammanstötningar, och då Svenska missionsförbundet
1878 bildades, upplät Värmländska föreningen sin
missionsskola till predikantseminarium för Svenska
missionsförbundets kolportörer. Skolan flyttades 1890
till Stockholm. De flesta föreningarna ega numera sin
sammanhållande enhet i Svenska missionsförbundet och
utgöra till stor del dettas landsorganisation. Under
prästerlig ledning och med full anslutning till
Evangeliska fosterlandsstiftelsen står dock Örebro
läns förening. Med Fosterlandsstiftelsen sammanhör
ock för den yttre missionen Värmlands-föreningen,
hvarjämte Blekinge förening intar en oberoende
ställning. Den utförligaste – visserligen från
partisynpunkt affattade – skildring af de svenska
Ansgarius-föreningarna finnes i E. J. Ekmans "Den
inre missionens historia" (II–III, 1898–1900).
J. HDR.
Ansiaux [ãsiå], Jean Joseph Eléonore
Antoine, fransk målare, f. 1764 i Liège, d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
