- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1167-1168

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antiseptik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för sjukdomen i fråga, och en större mängd till och
med kan bota den redan utbrutna sjukdomen. Behring,
som på detta område utfört så betydelsefulla arbeten,
har emellertid åtminstone för difteri och tetanus
(de båda sjukdomar, som i detta hänseende hittills
mest studerats) iakttagit, att på ofvan anförda
sätt behandlade djur fortfarande kunna vara immuna,
äfven sedan deras blodserum ej längre innehåller
några påvisbara antitoxiner, liksom att å andra
sidan under vissa förhållanden en högst betydlig
halt af antitoxiner i blodet kan vara förenad med
"öfverkänslighet" gentemot giftets verkningar,
iakttagelser, hvilka synas ådagalägga, att giftskyddet
beror ej ensamt på närvaro af antitoxiner, och att
vi ännu äro långt ifrån en tillfredsställande lösning
af immunitetens invecklade problem.

Såsom ofvan nämnts, stå toxiner och antitoxiner
ur kemisk synpunkt hvarandra antagligen ganska
nära. Man har antagit, dels att de senare uppkomma
ur de förra, dels att båda bildas samtidigt af
de patogena bakterierna, men att vid inverkan på
dessa eller deras produkter af försvagande agentier
toxinerna sönderdelas lättare, så att efter en
viss tid öfvervägande eller uteslutande antitoxiner
återstå. Gentemot dessa förklaringsförsök stå andra,
där man ansett antitoxinerna alstras af organismens
egna celler. Mest bekant af dessa är Ehrlichs
s. k. receptor-teori, enligt hvilken antitoxinerna
delvis finnas färdigbildade i organismens celler
redan under det normala tillståndet, men vid inverkan
af toxiner produceras i större mängd och frigöras
från cellerna. Det införda toxinet "förankras"
nämligen vid vissa partier, vissa atomgrupper af
cellens protoplasma. Dessa atomgrupper, som Ehrlich
benämner "receptorer", blifva härigenom förstörda
eller bundna, men så länge cellen i sin helhet icke
är alltför starkt skadad (eller rent af dödad)
af toxinet, reagerar densamma mot dess inverkan
genom att producera nya "receptorer" i sådan mängd,
att en stor del af dem af stötas från cellen och
förekomma fria i väfnadsvätskorna och blodet, där
de just utgöra antitoxinet, i det att de binda och
därmed oskadliggöra de i organismen införda toxinerna
och således skydda cellerna från att vidare angripas
af dessa. Detta är Ehrlichs teori i dess enklaste
form, tillämpad på den antitoxiska immuniteten, men
den har sedan utvecklats till försök att förklara
äfven de mera invecklade förloppen i de fall, då
blodserum erhåller förmåga att upplösa eller hopklumpa
(agglutinera) och sålunda oskadliggöra bakterier,
främmande blodkroppar m. m. Jfr Hemolys.

Beträffande det sätt, hvarpå toxinerna oskadliggöras
af antitoxinerna, synes det antagligast, att härvid
ett slags neutralisering eger rum, liksom då svaga
syror och baser mätta hvarandra. Jfr Toxiner.
S. J-N.

Antitrinitarier (af grek. anti, emot, och
lat. trinitas, treenighet), "motståndare till
treenighetsläran", kallar man öfver hufvud
sådana personer och partier, som ej antaga
en trefaldig åtskillnad i det ena och odelbara
gudomsväsendet. Redan i den äldsta kyrkan (i 2:a och
3:e årh.) uppträdde åtskilliga, hvilka, i strid med
den sig utbildande kyrkliga treenighetsläran, påstodo
antingen att blott Fadern är gud, men Sonen och Anden
endast opersonliga krafter (dynamiker), eller ock att
Fadern i egen person blifvit människa och lidit döden
för människornas synder (patripassianer). Med ett
gemensamt namn kallades de monarkianer,
emedan deras valspråk var monarchiam tenemus (vi
hålla fast vid Guds enhet). Såsom representanter för
den förstnämnda riktningen nämnas vanligen Theodotos
från Bysans och Artemon från Rom äfvensom biskop
Paulus af Samosata i Syrien. Praxeas från Mindre
Asien, Noetos från Smyrna och Beryllos från Bostra
i Arabien äro den senare riktningens målsmän. Ett
tredje parti bland monarkianerna trodde sig rädda
enheten i gudomen genom det antagandet, att de tre
gudomspersonerna endast äro successivt framträdande
uppenbarelseformer (modi) af det opersonligt
fattade gudomsväsendet. Hufvudmannen för denna
riktning, hvars anhängare kallades modalister,
var presbytern Sabellios från Ptolemais
i Afrika. – I reformationstidehvarfvet uppträdde
(i synnerhet i Italien, Syd-Tyskland och Schweiz)
en hel rad af protestantiska antitrinitarier,
äfven kallade unitarier (af lat. unitas, enhet),
hvilka likaledes sökte bekämpa den kyrkliga
trinitets-dogmen. De förnämste bland dem voro
Hetzer, Denck och Campanus samt den bekante Michael
Servet, som brändes på bål 1553. Den mest utbildade
antitrinitariska unitarism möter oss dock hos
socinianerna. I våra dagar har unitarismen vunnit
utbredande företrädesvis i Nord-Amerika och England.
J. H. B.*

Antityp (af grek. antitypos, tillbakakastande,
tillbakakastad), motbild, afbild, afskrift.

Antium, urgammal stad i Latium, på en i Medelhafvet
framskjutande klippspets, enligt sagan grundad af
en son till Odysseus och Kirke. A. eröfrades och
koloniserades af romarna 468 f. Kr. Då det sedermera
afföll från Rom, borttog den romerska flottan
alla dess krigsskepp (338 f. Kr.), och dess hamn
förstördes. Senare höjde sig likväl staden åter till
sin forna storhet. Förnäma romare anlade där villor,
och Nero lät ånyo iordningsätta hamnen. – Anzio (Porto
d’Anzio
), omtyckt badort, med omkr. 1,200 inv.,
ligger nu på det forna Antiums plats. Bland ruinerna
hafva många antika konstverk uppgräfts, bl. a. Apollo
di Belvedere (nu i Vatikanen) och Borghesiske fäktaren
(nu i Paris).

Antivari l. Bar (fordom Antibarum), stad i
Montenegro, vid Adriatiska hafvet. Omkr. 3,000
inv. Det eger en liten, men säker hamn och
drifver handel med olja och salt. Vackert
kastell, från venezianska tiden. Säte för en
ärkebiskop. Befolkningen är serbisk, så när som på ett
fåtal katolska albaneser. Den förr albanesiska staden
eröfrades af montenegrinerna i jan. 1878 och tillföll
Montenegro enligt Berlin-kongressens beslut. Som det
lilla furstendömets enda hamnstad har den en viss
kommersiell och maritim betydelse.

Antivari, Christoph Theodor, österrikisk diplomat
och kejserligt hofråd, f. 1690, d. 1763, var 1731–63
kejserlig resident i Stockholm, där han sistnämnda
år afled och ligger begrafven i ett grafkor på Klara
kyrkogård. A. understödde ryske ministern Panin i
dennes intriger med mösspartiets ledare och blef
liksom Panin invecklad i den mystiska affären om de
understuckna akterna 1749, då de båda diplomaterna
af några förslagna äfventyrare lurats att med stor
kostnad inköpa och till sina hof i afskrift hemsända
en del handlingar, som skulle bevisa hattarnas planer
från 1746–47 års riksdag att vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0648.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free