Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antonianer, en antinomistisk sekt i Schweiz - Antonierherrar. Se Antonius-orden - Antoninus, Marcus Aurelius, romersk kejsare. Se Marcus Aurelius - Antoninus (Antoninus Pius, A. den fromme), romersk kejsare 138–161 - Antoninus’ vall (vanligen kallad Graham’s dyke), gränsvall mot Skottland - Antoniter, ett namn på medlemmarna af Antonius-orden (se d. o.) - Antonius, släktnamn för flere frejdade romare af plebejisk börd - Antonius. 1. Marcus A., talare - Antonius. 2. Cajus A. (Hybrida), Ciceros ämbetsbroder 63 f. Kr. - Antonius. 3. Marcus A., triumvir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vild fantast och äfventyrare, hvilken ansåg
sig själf vara Guds son och predikade det mest
otyglade köttets evangelium. Enär han uppträdde
mot den bestående ordningen i både kyrka och stat,
råkade han snart i strid med det borgerliga
samhället och kastades i fängelse, hvarest han
dog. Han lyckades vinna rätt många anhängare,
och man lär än i dag här och där i Schweiz kunna
spåra förgreningar af antonianernas sekt, ehuru
de närmare ackommoderat sig efter samhälleliga
seder. Se Joss, "Das sektenwesen im kanton Bern"
(1881).
J. H. B. (J. HDR.)
Antonierherrar. Se Antonius-orden.
Antoninus, Marcus Aurelius, romersk
kejsare. Se Marcus Aurelius.
Antoninus (Antoninus Pius, A. den fromme),
romersk kejsare 138–161, f. 86 e. Kr., härstammade från
en förnäm släkt i södra Gallien. Han erhöll
konsulatet år 120, var sedan öfverdomare i en af
de 4 kretsar, i hvilka Hadrianus indelat Italien,
och blef därefter ståthållare i Asien. I dessa
befattningar ådagalade han lika stor duglighet som
hofsamhet och rättrådighet. A. upptogs, år 138, af
Hadrianus i sons ställe och besteg s. å. den genom
kejsarens frånfälle ledig vordna tronen. Under hans
milda och fredsälskande styrelse uppblomstrade rikets
välstånd i hög grad. Mycket sparsam i sin hofhållning,
använde han statsinkomsterna till sina undersåtars
bästa. Provinsernas skatter lindrades, lagarna
förbättrades, frikostiga statsunderstöd beviljades
nödlidande kommuner och provinser, hufvudstaden
pryddes med präktiga byggnader, vetenskap och konst
omhuldades, de kristne rönte mildhet. Allmänt
älskad, dog A. 161 och efterträddes af sin måg
och adoptivson, Marcus Aurelius (Antoninus). Jfr
Lacour-Gayet, "Antonin le pieux et son temps"
(1888), och Bryant, "The reign of A. P." (1894).
F. W. H.*
Antoninus’ vall (vanligen kallad Graham’s
dyke), gränsvall mot Skottland, påbörjad af
fältherren Agricola, fullbordad af kejsarna Antoninus
Pius och Severus, sträckte sig från Chapel hill i
Dumbartonshire till Bridgeness vid Forth-viken.
Antoniter, ett namn på medlemmarna af
Antonius-orden (se d. o.).
Antonius, släktnamn för flere frejdade romare af
plebejisk börd. Följande voro märkligast:
1. Marcus A., talare, farfar till triumvirn
(se 3), f. 143 f. Kr., blef konsul 99 och censor 97.
Under det borgerliga kriget år 87 blef A., som
tillhörde optimatpartiet, dödad på Marius’
och Cinnas befallning. A. var, tack vare en
enastående begåfning och trägen öfning, en af sin tids
förnämste talare. I Ciceros dialog "De oratore"
(Om talaren) äro han och Crassus hufvudpersonerna.
Mot denne förfäktar han den vältalighet, som,
utan att ega stöd i djupare och allsidigare studier,
grundar sig på naturliga anlag och ett sundt praktiskt
förstånd.
2. Cajus A. (Hybrida), den föregåendes
son, var Ciceros ämbetsbroder i konsulatet 63
f. Kr. Han hade förut förbundit sig med Catilina
för att utestänga Cicero. Efter den catilinariska
sammansvärjningens uppdagande sändes A., som
intagit en tvetydig hållning, med en här till
Etrurien mot Catilina, som där blef slagen af A:s
underbefälhafvare. Efter konsulatet ståthållare öfver
Macedonien, blef han på ett plundringståg slagen af
dardanerna. År 59 blef han åtalad, sannolikt för sitt
förhållande i Macedonien, enligt andra för delaktighet
i Catilinas sammansvärjning, och trots Ciceros försvar
fälld samt gick i landsflykt.
3. Marcus A., den förstnämndes sonson, triumvir,
föddes sannolikt år 82 f. Kr. Som helt ung kastade
han sig hejdlöst i nöjenas hvirfvel. Efter att någon
tid hafva tjänat under Cæsar i Gallien, blef han
kvestor 52 och återvände sedan till Cæsars armé,
där han tjänade såsom legatus (underbefälhafvare). År
50 blef han folktribun. Under kriget mellan Cæsar
och Pompejus förde han under den förstnämndes
frånvaro i Spanien öfverbefälet i Italien, deltog
i slaget vid Farsalos (48) och blef af Cæsar,
då denne var diktator, utnämnd till magister
equitum (rytteriöfverste). Under ett par år var
förhållandet mellan A. och Cæsar ganska spändt,
men en förlikning egde rum, och år 44 var han
konsul tillsammans med Cæsar. Efter mordet på denne
s. å. fruktade A. i början samma öde, men vann snart
genom sitt beslutsamma uppträdande öfvertag öfver
de handfallne republikanerna. Sedan han bemäktigat
sig statskassan och Cæsars efterlämnade papper,
sammankallade han senaten och förmådde den att
stadfästa allt hvad Cæsar förordnat, hvarjämte
mördarna erhöllo amnesti. Vid Cæsars likbegängelse
höll han ett liktal öfver denne och upptände
därmed äfvensom genom förevisande af en vaxbild
af den mördades blodiga kropp folkets raseri och
hämndlystnad. Nu funno Brutus och Cassius sig ej
längre säkra i Rom; snart därefter miste de sina
provinser, och till Antonius öfverlämnades Brutus’
provins, Macedonien, samt kort därefter den där
stående hären. Sedermera lät A. under motstånd af
senaten folket åt sig uppdraga styrelsen öfver det
cisalpinska Gallien, som innehades af en annan bland
Cæsars mördare, Decimus Brutus, och gaf befallning
till sina macedoniska legioner att inskeppa sig till
Italien. Inom kort hade han fullständigt brutit med
senaten. Emellertid hade en medtäflare om makten
framträdt, den nittonårige Octavianus (se Augustus),
af sin mormors broder, Cæsar, adopterad
och insatt till arfvinge. Denne, som orubbligt stod
fast vid sina anspråk och därmed förenade plikter,
närmade sig senaten och vann
snart folket på sin sida. Han kallade Cæsars
veteraner i Kampanien till vapen, anställde värfningar
i Samnium och sammandrog trupperna till Rom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
