- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
1175-1176

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antommarchi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvarjämte han förmådde två af de till Italien ankomna
macedoniska legionerna att öfvergå på hans sida. Med
de öfriga trupperna bröt nu Antonius upp mot norr
för att sätta sig i besittning af Nord-Italien, som
ännu innehades af D. Brutus, med hvilken Octavianus
förenat sig. På förslag af Cicero, numera ledare
af senatspartiet, slöt senaten formligt förbund
med Octavianus. Brutus hade besatt det starkt
befästa Mutina (Modena), som Antonius började
belägra. Octavianus och den ene af de nyutnämnde
konsulerna, Hirtius, stodo med sina trupper ej långt
därifrån, den andre, Pansa, anryckte med förstärkning;
men den sistnämnde blef, innan han kom fram, slagen
af Antonius, som åter anfölls af Hirtius och led
ett kännbart nederlag. Kort därpå anfölls A., som
inneslutit Mutina, af Octavianus’ och Hirtius’
förenade styrka och blef slagen, men lyckades
rädda sig undan till Gallien, där ståthållaren
Lepidus slöt sig till honom. Nu vägrade emellertid
Octavianus att underordna sig D. Brutus, som senaten
förordnat till öfverbefälhafvare i st. f. de fallne
konsulerna, och tilltvang sig genom en djärf marsch
mot Rom konsulatet (aug. 43). Redan förut hade han
inledt underhandlingar med A. och Lepidus; dessa
tre ingingo hösten 43 nära Bononia ett fördrag
(det s. k. andra triumviratet), enligt hvilket de
skulle under namnet triumvirer gemensamt regera
staten i 5 år. Genom grymma preskriptioner röjde de
förbundne nu undan sina motståndare och slogo så
under sig offrens egodelar. 300 senatorer (bland
dem Cicero) och 2,000 riddare blefvo förklarade
i akt. Därefter bröto Octavianus och Antonius upp
mot Cæsars mördare, M. Brutus och Cassius, hvilka
med en betydande här stodo i Macedonien, och slogo
dem i grund vid Filippi (42). Segrarna delade nu
rikets provinser, hvarvid Antonius fick orienten på
sin lott. Under sin vistelse därstädes fångades han
i den sköna egyptiska drottningen Kleopatras garn,
följde henne till Egypten och förspillde där en lång
tid i overksam dvala och utsväfningar. År 40 förnyades
förbundet i Brundisium, hvarvid A. förmälde sig med
Octavianus’ syster Octavia. Emellertid väckte A:s
skamliga lif hos Kleopatra, som han snart förenade
sig med före skilsmässan från sin gemål, och hans
slapphet i öfrigt allmän harm i Rom, i synnerhet när
A. började bortskänka romerska provinser åt Kleopatra
och hennes barn. Octavianus åter fullföljde med kraft
sina planer på enväldet. År 32 kom det till en öppen
brytning mellan de båda maktegarna; senaten förklarade
Kleopatra krig och frånkände A. hans värdighet. Nu
ändtligen rycktes denne upp ur sin försoffning. Med
100,000 man till fots och 12,000 till häst samt med
en flotta af 500 skepp bröt han upp mot Octavianus,
som hade föga mindre truppstyrka, men endast hälften
så många skepp. Slaget stod vid Aktion, en udde på
Greklands västra kust, sept. 31. Kort efter slagets
början flydde Kleopatra med den egyptiska flottan,
och den förblindade Antonius följde henne. Det oaktadt
gåfvo hans trupper ej slaget förloradt, men blefvo
dock, i synnerhet genom Octavianus’ fältherre Agrippas
kloka anordningar, slagna. Därmed var romarvärldens
öde afgjordt. Antonius landade med Kleopatra i
Egypten, dit Octavianus snart följde. Efter en
olycklig drabbning, hvarvid Kleopatra åter visade
sig förrädisk, störtade sig A. på sitt svärd och
dog sedan i Kleopatras famn (30); äfven hon beröfvade
sig kort därpå lifvet, för att ej nödgas pryda
Octavianus’ triumf.

Antonius hade ett ståtligt och vinnande utseende,
men blef med tiden till följd af vällefnad alltför
korpulent. Rikt begåfvad, saknade han dock sinne
för konst och vetenskap. Han egde flera för den
tiden ovanliga ridderliga egenskaper, var en
tapper krigare och afhållen anförare, men saknade
verkliga fältherre-egenskaper. Ännu mindre egde han
statsmannens målmedvetenhet och viljestyrka. Oförmögen
att behärska sig själf, saknade han kraft att behärska
andra. För Kleopatra offrade han allt, och lönen
blef – förräderi. "Naturen hade bestämt M.
Antonius att sköta andra rollen, omständigheterna
och olyckan gåfvo honom hufvudrollen. Om honom
gällde Shaksperes ord: beröm och klander betydde för
honom lika". Litt.: V. Gardthausen, "Augustus und
seine zeit" (1891–96), och Drumann-Gröbe,
"Geschichte Roms in seinem übergange von der republ.
zur monarch. verfassung", I (1899).
H. SGN.

Antonius den helige, det kristna
munkväsendets fader, f. 251 i byn Koma i närheten af staden
Heraklea i Öfre Egypten, röjde tidigt böjelse för
ett inåtvändt och försakande lif. Efter att hafva
åhört en predikan om den rike ynglingen fördelade han
sin ärfda förmögenhet bland fattiga grannar och tog
vid ännu unga år som uppehållsort en grafkammare,
där han lefde ett åt fromma betraktelser helgadt
lif. Då jordiska frestelser och kamp med demoner,
hvilka tedde sig för honom i allehanda afskyvärda
gestalter, icke lämnade honom i ro, drog han långt
ut i öknen, där han i tjugo år lefde innesluten i
en stengrotta. Två gånger om året hissades ned till
honom en tillräcklig ranson bröd för att uppehålla
lifvet. Då A. trädde ut ur sitt frivilliga fängelse,
ärades han som en med undergörarens och visionärens
gåfvor utrustad patriark. Stora skaror af eremiter
strömmade efter hans föredöme ut i Egyptens
öknar, och bland dem utöfvade A. såsom andlig
ledare en högst välsignelserik verksamhet. Mot
slutet af sin lefnad uppträdde han flere gånger i
Alexandria, dels för att styrka de kristne under
den pågående förföljelsen, dels för att motverka den
öfverhandtagande arianismen. A. dog 17 jan. 356, 105
år gammal. Som den kristna askesens mest fullfärdige
heros utöfvade han äfven på efterföljande generationer
ett omätligt inflytande. Athanasios, den bekante
biskopen i Alexandria, som var hans vän och beundrare,
har lämnat en utförlig teckning af hans lif och
verksamhet (tryckt i Mignes "Patrologia", XXVI).
J. HDR.

Antonius af Padova, helgon, en af
tiggarordnarnas mest frejdade predikanter, f. omkr. 1195
i Lissabon af adliga föräldrar, utbytte tidigt af
vördnad för den helige Antonius, egyptiern, sitt
dopnamn Ferdinand mot Antonius och har fått
tillnamnet "af Padova" därför att hans jordiska
kvarlefvor förvaras i nämnda stad. Som en femtonårig
yngling upptogs A. bland augustin-korherrarna,
men inträdde efter några år af trägna studier i
den af Frans af Assisi nybildade franciskanorden.
Drifven af längtan efter martyriet, företog han en
missionsresa till Afrika, men tvingades af sjukdom
att återvända. Han verkade sedermera med stor
framgång som teologisk lärare i Bologna samt
flerstädes i Italien och Frankrike och bidrog därigenom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0652.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free