Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så godt som endast dadelpalmen, akacior, mimosor och
törnbuskar, men i kustlandet också bomull, ris, majs,
indigo, kaffe, sockerrör, aprikoser och många andra
frukter. Särskildt fruktbart är det stora bergland,
som fyller Hadramaut och Jemen och som rättfärdigar
namnet "Lyckliga Arabien", om än detta namn är en
felaktig öfversättning af Jemen (eg. "höger" och däraf
"söder"; af grekerna missuppfattades ordet "höger"
att, såsom i grekiskan, betyda "lycklig"). – A. är
ett af jordens hetaste länder och har dessutom mycket
starka temperaturväxlingar under dygnet. Nolde fann
en dag i febr. temperaturen kl. 4 e. m. vara + 7,5°,
men kl. 7 + 25,5° och en kvart senare, då solen gått
ned, - 8°; således en differens af 33° på 15 minuter.
I öknen ser man utom kulturdjuren blott hyenor,
antiloper, harar samt midt i Nefud ett slags
vackra grå räfvar, vidare pantern och springråttan.
– Af fåglar märkas pärlhöns, rapphöns, fasan och
vildgäss, örn, falk och den egyptiska gamen: i
öknarna jagas struts; stork och pelikan träffas i
mängd vid kusterna. – Land- och vattensköldpaddor
förekomma i mängd. De väldiga, merendels från öster
kommande gräshoppssvärmarna äro odlingens farligaste
fiender. Korallref sträcka sig längs Röda hafvets
kust; pärlor fiskas i Persiska viken.
Om A:s befolkning se art. Araber.
I politiskt hänseende delas A. i 1.
Turk. vilajet Hedsjas (250,000 kvkm., 300,000 inv.).
2. Turk. vilajet Jemen (191,100 kvkm., 750,000
inv.). 3. El-ahsa, som är en del af turk. vilajet
Basra (80,600 kvkm., 150,000 inv.). 4. Aden jämte
brittiskt skyddsområde (28,600 kvkm., 115,000 inv.).
5. Bahrein-öarna, engelska (600 kvkm., 68,000 inv.).
6. Sultanatet Oman (193,000 kvkm., 1 mill. inv.).
7. Hadramaut (238,400 kvkm., 500,000 inv.).
8. Sultanatet Nedsjd, distriktet Kasim och emiratet
Sjammar (tillsammans 1,305,100 kvkm. med 600,000
inv.), hvilket tillhopa gör omkr. 2,300,000 kvkm. och
omkr. 3,5 mill. inv.
Bland europeiska resande i Arabien böra framför
andra nämnas Niebuhr (1761–67), Burckhardt
(1813–15), finnen Georg Wallin (1845–49), Burton
(1853 och 1877), Palgrave (1862–63), Maltzan (1860
och 1870–71), Halévy (1870), Doughty (1876–77),
Glaser (1882–84, 1885–88 och 1892–94) och Nolde
(1892) samt svensken Carlo Landberg (1895–98).
J. F. N.
Historia. Om A:s historia före vår tidräkning
hade man ännu för några årtionden sedan blott några
spridda notiser och sagor i Gamla testamentet, hos
de grekiske historieskrifvarna och i den arabiska
litteraturen. En säkrare kännedom har man numera
vunnit genom kilskriftsforskningen, egyptologien och
i svnnerhet genom upptäckten af en rik själfständig
kultur i södra A., och de viktigaste af de äldre
notiserna, de i Gamla testamentet, hafva först nu
kunnat fullt förstås. Från det vidsträckta, men
vattenfattiga inre och norra A., som aldrig kunnat
gifva näring åt en större folkmängd, hafva tid
efter annan stora folkvandringar utbredt sig öfver
angränsande kulturländer. Redan i 5:e årtusendet
f. Kr. inträngde arabiska stammar i Syd-Babylonien,
underkufvade de inhemske sumererna och grundade
det äldsta sydbabyloniska riket. Mot slutet af 3:e
årtusendet utbredde sig en ny, större folkvandring
från A., genom de (vetenskapligt s. k.) kanaaneiske
semiterna, i Babylonien, Palestina, Syrien och
Egypten (jfr Babylonien och Egypten). Äfven
under den följande tiden afbördade sig A. genom
flera dylika, med större eller mindre mellanrum
företagna, utvandringar sitt befolkningsöverskott.
De stammar, som sedan få namn af israeliter
l. hebréer, inträngde från nordvästra A. i
kustlandet vid Medelhafvet och underkufvade dess äldre
kanaaneiska befolkning. Från norra A. vandrade
sedermera de s. k. assyrierna in i landet mellan
mellersta Eufrat och Tigris, och sannolikt är ock
det äldsta historiska folket i södra A., minéerna,
ursprungligen en från Central-A. utvandrad stam.
Till en något senare tid måste man förlägga
kaldéernas inträngande från nordöstra A. i
Syd-Babylonien, där de småningom besatte större delen af
det öppna landet, medan flertalet städer förblef i
de förut invandrade kanaaneiska stammarnas våld.
Ungefär samtidigt torde de nordarabiska stammar,
som sedan få namnet araméer, hafva inträngt i
Mesopotamien och drifvit assyrierna bort på andra
sidan om mellersta Tigris, där dessa grundade det
blifvande världsväldet, för hvars eröfringslust
araméerna i sin ordning blefvo ett af de första offren
(jfr Assyrien). Vid dessa vandringar blefvo
de särskilda semitiska folken bärare af den
ursprungligen från sumererna härstammande religion och
kultur, som kan anses utgöra grundvalen för all
sedan uppkommande semitisk religion och kultur.
Liksom sålunda det egentliga A. kan anses som
moderlandet för den semitiska rasen och de genom
dess vandringar grundade rikena, så förstod det ock
att försvara sitt oberoende mot babyloniska, assyriska
och egyptiska storkonungar. Blott i norra A. räknade
dessa för längre eller kortare tid vissa tributskyldiga
områden som sina provinser, bl. a. Musri, urspr.
en på Sinaihalfön belägen mineisk koloni (Musran),
som i bibeln ofta förväxlas med "Misraim" (Egypten),
och dess grannland Assur, assyriernas stamland,
ofta i bibeln eller af dess kommentatorer förväxladt
med det historiska Assyrien vid Tigris. Rikare och
själfständigare än i norr utvecklade sig kulturen
i sydvästra A. (Jemen), där, enligt en mängd i allra
nyaste tid funna inskrifter, minéer-riket (omkr. 1300
–600 f. Kr.) var en blomstrande handelsstat, som öfver
Musran och Gazza förmedlade samfärdseln mellan Indien
och Medelhafsländerna (jfr Minéer). Efter dess
fall öfvertogs kulturarfvet här af sabéerna (se
d. o.), som sannolikt också inkommit från Central-A.,
men i slutet af 2:a årh. f. Kr. undanträngdes dessa
af de från södra kusten komne himjarerna,
hvilkas furstar dock bibehöllo titeln "konungar
af Saba". Efter nybabyloniska rikets fall (538
f. Kr.) förmådde hvarken de segrande akemeniderna
eller deras efterträdare i Eufrat-länderna, Alexander,
seleukiderna och arsakiderna att hålla någon del
af A. under sitt välde; men i deras ställe söka nu
äfven de världsfamnande romarna intränga i A. I det
gamla Edom, s. om Döda hafvet, hade nabatéerna (se
d. o.) redan i 3:e årh. f. Kr. grundat en betydande
handelsstat, efter hvars underkufvande af Trajanus’
fältherre Palma (106 e. Kr.) det romerska och sedan
det östromerska riket intog en dominerande ställning
i nordvästra A. Den blomstrande handelsstaden Palmyra
måste erkänna sin regent som romersk prokurator,
och Zenobias korta frihetskamp slutade med stadens
förstöring, 273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
