Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristeides. 1. A. från Aten - Aristeides. 2. A. från Miletos - Aristeides. 3. Publius Ælius A. (Aristides), äfven kallad Theodoros - Aristides. Se Aristeides - Aristillos, en af de äldste astronomerna - Aristippos, stiftaren af den sokratiska skola, som blifvit kallad de cyrenaiska - Aristippus. Se Aristippos - Aristobulus. 1. En judisk filosof i Alexandria - Aristobulus. 2. A. I, en af makkabéerna - Aristobulus. 3. A. II - Aristobulus. 4. A., hasmoneisk prins - Aristobulus. 5. En son af Herodes den store - Aristobulus. 6. En broder till konung Agrippa - Aristobulus. 7. En son till Herodes af Chalkis - Aristocles. Se Aristokles - Aristodemos. 1. En heraklid - Aristodemos. 2. Grekisk krigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppskatta. Spänningen mellan dessa hvar på sitt sätt
utmärkte män blef slutligen så stark, att, om lugnet
i staten skulle kunna bibehållas, endera måste
aflägsnas, och sannolikt år 483 blef A. genom ostracism
landsförvisad. Kort före slaget vid
Salamis (480) infann han sig på gifvet tillstånd
såsom frivillig vid den under Themistokles’
befäl stående krigsmakten och deltog
med utmärkelse i striden. Under följande
året kommenderade han i slaget vid
Plataiai den atenska krigshären och var
sedermera jämte Kimon befälhafvare
öfver Atens kontingent i den grekiska
förbundsflottan. I denna egenskap tillvann han
sig genom sitt rättrådiga och humana beteende allmän
tillgifvenhet från de joniske bundsförvanternas sida
och medverkade därigenom till att dessa stater åt
Aten anförtrodde ledningen af nationalkriget mot
perserna. Äfven det svåra uppdraget att bestämma
storleken af de bidrag, som hvar och en af de
förbundet tillhörande staterna borde lämna till
förbundshären och krigskassan, lyckades A. fullgöra
till allas belåtenhet. Han dog 467, ännu efter
döden följd af sina medborgares tacksamhet och
hedersbevisningar.
2. A. från Miletos, grekisk författare, lefde i 2:a
eller 1:a årh. f. Kr. Hans erotiska noveller,
Milesiaka (milesiska berättelser), lästes mycket i
forntiden och äro att betrakta som den grekiska
prosaromanens begynnelse.
3. Publius Ælius A. (Aristides), äfven
kallad Theodoros, grekisk retor och sofist från
Adrianoi i Mysien, lefde i 2:a årh.e. Kr. Genom flitigt
studium af de klassiska mönstren hade han förvärfvat
en stor teknisk färdighet samt efterbildade med
framgång i synnerhet Demosthenes’ och Isokrates’
retoriska stil. Med afseende på innehållets värde hafva hans
skrifter länge varit betydligt öfverskattade. I
synnerhet voro hans af en mera uppskrufvad än djup och
verklig hänförelse genomandade religiösa föredrag
högt aktade af likstämda själar. Till dessa hörde
bland andra kejsar Marcus Aurelius, på hvilken A.
utöfvade ett stort inflytande, och hvilken han äfven
förmådde att låta åter uppbygga det genom en
jordbäfning förstörda Smyrna. A. dog i Smyrna omkr.
190. I behåll finnas 55 honom tillskrifva tal, s. k.
declamationes.
A. M. A.
Aristides. Se Aristeides.
Aristillos (grek. Aristillos, lat. Aristillus), en
af de äldste astronomerna af den alexandrinska
skolan, lefde omkr. 300 f. Kr. Det var till stor
del med hjälp af hans observationer af fixstjärnorna,
som Hipparchos upptäckte dagjämningspunkternas
framryckande.
Aristippos (grek. Aristippos, lat. Aristippus),
stiftaren af den sokratiska skola, som blifvit kallad
den cyrenaiska. Bördig från den grekiska
kolonistaden Kyrene i Afrika, efter hvilken skolan
fått sitt namn, lockades han af ryktet om Sokrates
till Aten och blef där dennes lärjunge. Emellertid
synes umgänget med Sokrates icke hafva utöfvat
något djupare inflytande hvarken på hans tidigare
åsikter, hvilka i mycket likna sofisternas, eller på
det lefnadssätt, som han medförde från sin yppiga
fädernestad. Efter någon tid uppträdde han själf
såsom lärare. I likhet med solisterna bytte han ofta
om vistelseort och lät betala sig för sin undervisning.
Vid äldre år synes han hafva återvändt till Kyrene;
åtminstone träffar man där hans familj och hans
skola. Sannolikt lefde han ännu 366 f. Kr. I sina
åsikter invigde han sin dotter Arete, och hon
meddelade dem i sin ordning åt sin son,
Aristippos den yngre, hvilken sannolikt var
den förste, som utbildade åsikten till filosofiskt
system. – Vår kunskap, sade Aristipperna, är
inskränkt till förnimmelser af vårt eget tillstånd:
om de yttre tingen veta vi ingenting, och lika litet
hafva vi någon kunskap om andra människors känslor.
Hvarje känsla, sade de vidare, består i en inre
rörelse. Är denna rörelse mild, så uppstår en känsla
af lust; är den våldsam, uppkommer en känsla
af olust eller smärta. Lusten eller njutningen är det
enda goda, och smärtan är det enda onda; ty af
naturen eftersträfva alla det angenäma och undfly
det oangenäma. Men den njutning, som utgör lifvets
mål, är ej en öfver hela lifvet utbredd känsla af
lycksalighet, utan den enskilda, ögonblickliga
lustkänslan, ty blott det närvarande står i vår makt.
Kroppens njutningar äro att föredraga, emedan de
ega den största styrkan och lifligheten. Men för att
människan skall kunna verkligen njuta af lifvet,
behöfver hon insikt. Det är insikten, som befriar
oss från de fördomar, hvilka stå i vägen för lifvets
lycka; det är den, som äfven i själfva njutningens
ögonblick låter oss behålla lugn och besinning, så
att vi aldrig blifva slafvar af våra begär. Filosofien
visar oss därför vägen till sant mänskligt lif; den är
ett väsentligt villkor för verklig lycka.
G. S.*
Aristippus. Se Aristippos.
Aristobulus (grek. Aristoboulos). 1. En judisk
filosof i Alexandria, lefde omkr. 170–150 f. Kr. och
författade en af kyrkofäderna ofta omtalad
kommentar öfver Moses böcker, i hvilken han söker
visa, att de grekiske filosoferna lånat all sin visdom
från Moses. A:s arbete finnes nu blott i
fragment; dess äkthet har varit bestridd, men på
otillräckliga skäl. – 2. A. I, en af makkabéerna,
son af Johannes Hyrkanus (104–103 f. Kr.), var
den förste af makkabéerna, som lät kalla sig konung.
– 3. A. II (67–63 f. Kr.), son till den
makkabeiska drottningen Salma. – 4. A., hasmoneisk
prins, af Herodes den store utnämnd till
öfverstepräst år 35 f. Kr. – 5. En son af Herodes den
store. – 6. En broder till konung Agrippa. –
7. En son till Herodes af Chalkis. Litt., om alla: E.
Schürer, "Gesch. d. jüd. volkes" (3:e och 4:e uppl.
1901–02). Jfr Makkabeerna.
E. S–E.
Aristocles. Se Aristokles.
Aristodemos (grek. Aristodemos, lat.
Aristodemus). – 1. En heraklid, enligt sagan Spartas
förste doriske konung samt fader till Prokles och
Eurysthenes.
2. Grekisk krigare, det första messeniska krigets
i sagorna firade hjälte. För att i detta krig förskaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
