Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bertold, Livlands andre apostel, abbot i cisterciens-klostret Loccum - Bertold af Regensburg (Bergtholdus Ratisbonnensis), den tyska medeltidens främste folkpredikant - Bertold, grefvar och hertigar af Zähringen (se d. o.) - Bertold, grefve af Henneberg, kurfurste af Mainz - Bertold, tysk katolsk biskop - Bertold I:s af Zähringen orden. Se Ordnar (Baden) - Bertolè-Viale, Ettore, italiensk militär - Bertolini, Francesco, italiensk historiker - Bertoloni, Antonio, italiensk botanist - Bertolonia, bot. Se Melastomataceæ - Bertolotti, Antonino, italiensk skriftställare - Berton, Henri Montan, fransk operakompositör - Berton, Jean Baptiste, fransk militär - Bertrada. Se Berta - Bertram. 1. Theodor B ., tysk operasångare, baryton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
juli 1198. Väg var härmed röjd för kristendomen,
och under B:s efterföljare, Albrecht af Apeldern,
genomfördes Livlands kristianisering. Se
"Origines Livoniæ sacræ et civiles, e
cod. ms. recensuit Joan. Dan. Gruber" (1740).
J. Hdr.
Bertold af Regensburg (Bergtholdus Ratisbonnensis),
den tyska medeltidens främste folkpredikant,
f. omkr. 1220, sannolikt i Regensburg, hvars 1226
grundade minoritkonvent han tillhörde. Under mångårig
verksamhet som predikant genomvandrade han Tyskland,
Schweiz, Österrike, Mähren, Ungern och sannolikt
Böhmen. Hans träffande psykologiska skärpa och
hans brinnande nitälskan för en sann kristendom,
framförd i ett språk af djärfva bilder, äfventyrliga
etymologier och drastiska historier, åstadkommo
allestädes skakande verkningar, och hans auditorium
lär stundom ha uppgått till 100,000 personer. Af
påfven Urban IV erhöll han 1263 personligt uppdrag att
predika korståg. Han dog 14 dec. 1272 och graflades
i franciskankyrkan i Regensburg. Uppteckningar
af hans predikningar under namn af Rusticanus de
dominicis samt Rusticani de sanctis och Rusticani
de communi äro utgifna i flera editioner, de tyska
senast i förkortad upplaga med historisk inledning
af H. Hering, i "Die predigt der kirche", bd 21
(1893), de latinska af G. Jacob i "Die lat. reden des
seligen B. v. Regensburg" (1880). Se A. Linsenmayer,
"Gesch. der predigt in Deutschland" (1886). J. Hdr.
Bertold, grefvar och hertigar af Zähringen (se d. o.).
Bertold, grefve af Henneberg, kurfurste af Mainz,
f. 1442, d. 1504, blef tidigt dekan vid domkapitlet
i Mainz och 1484 ärkebiskop därstädes. Skicklig
politiker, tog han liflig del i riksstyrelsen och
arbetade oförtrutet i synnerhet på landsfredens
upprätthållande. Han höll de kyrklige stormännen
i tygeln och sökte äfven värja den tyska kyrkan
för påfvestolens öfvergrppp. B. genomdref valet
af Maximilian I till tysk kejsare och var själen i
de reformer i riksstyrelsen, som kommo till stånd
1495. Han kom dock snart på spänd fot med Maximilian
och fick före sin död se alla förhoppningar om vidare
reformer grusade. Jfr Weiss, "B. von Henneberg,
erzbischof von Mainz" (1889).
Bertold, tysk katolsk biskop, f. 1465, d. 1543,
biskop af Chiemsee, angrep med synnerlig skärpa
missförhållandena i kyrkan, och i den anonyma
flygskriften Onus ecclesiæ kräfde han reformer
(1524). Hans mest betydande arbete är Teutsche
theologey (1528; utg. af Reitheimer 1852; på latin
med titeln "Germanica theologia", 1531), hvari han
tog tillbaka en del af sina förebråelser mot kyrkan.
Bertold I:s af Zähringen orden. Se Ordnar (Baden).
Bertolè-Viale, Ettore, italiensk militär, f. 1827
i Genova, d. 1892 i Turin, deltog i Krimkriget samt i
fälttågen 1859 och 1866, under det sistnämnda utnämnd
till generalintendent och generalmajor. 1860–80 var
han ledamot af deputeradekammaren, där han tillhörde
högra centern, och utnämndes 1881 till senator. Han
var krigsminister 1867–69 i Menabreas och 1887–91
i Crispis kabinett.
Bertolini, Francesco, italiensk historiker, f. 1836
i Mantova, professor vid universitetet i Bologna,
utgaf 1864 en på tyska forskares arbeten grundad
Storia romana, som i en senare upplaga (af 1866)
prisbelönades af undervisningsministeriet. Förutom
skolböcker märkas bland hans arbeten vidare: Storia
antica d’Italia (1874), Storia d’ltalia sotto le
dominazioni barbariche (1880), Storia italiana del
secolo decimonono (s. å.), Storia antica universale
(1885, 2:a uppl. 1888), Pellegrino Rossi (1885),
La gioventù di Camilla Cavour (1887) och Storia del
risorgimento italiano (1888).
Bertoloni, Antonio, italiensk botanist, f. 1775
i Sarzana, var en tid läkare därstädes, blef
1811 lyceilärare i Genova och kallades 1816 till
professor vid universitetet i Bologna. Död därstädes
1869. B:s förnämsta arbete är Flora italica (10
bd. 1833–54). Vidare må nämnas hans Flora italica
cryptogama (2 bd, 1858–67), Miscellanea botanica
(24 bd, 1842–63) och Piante nuove asiatiche
(1864–65). (T. K.)
Bertolonia, bot. Se Melastomataceæ.
Bertolotti, Antonino, italiensk
skriftställare, f. 1836 i prov. Torino, direktör
vid arkivet i Mantova, har utöfvat flitig verksamhet
såsom utgifvare af källbidrag till kulturhistorien,
bl. a. Passeggiate nel Canavese (8 bd, 1867–68;
anteckningar rörande folkets seder och sägner i
Piemonte), Francesco Cenci e la sua famiglia (1877;
2:a uppl. 1879; om detta märkliga arbete se Cenci,
B.), vidare en hel rad monografier öfver de under
tidernas lopp i Rom bosatte konstnärerna från de
olika italienska landsdelarna och från Schweiz,
Belgien, Holland, Frankrike, Spanien och Tyskland
(1879 o. följ.) samt slutligen en samling dittills
otryckta handlingar rörande den ryktbare svensken
Olaus Magni (1891).
Berton [bärtå’], Henri Montan, fransk
operakompositör, f. 1767, studerade under Sacchini,
vann redan vid 17 års ålder ryktbarhet, hvilken
sedan var i ständigt stigande, blef 1795 lärare
i harmoni vid det nyinrättade konservatoriet i
Paris, var 1807–09 kapellmästare vid den italienska
operan, 1809–15 sångdirektör vid stora operan och
därefter ånyo professor vid konservatoriet. Död
1844. Bland hans många operor äro de förnämsta:
Monano et Stéphanie (hvilken han skref i förening
med Grétry och med hvilken han besegrade Méhuls
täflingsopera "Ariodant"), Le délire samt Aline,
reine de Golconde. Utom den sistnämnda äro Le
concert interrompu ("Afbrutna konserten"), Les
maris garçons ("Gifta ungkarlarna") och La romance
("Romansen") uppförda i Stockholm. B. utmärker
sig genom friskhet och scenisk blick. Han
uppträdde äfven såsom musikalisk skriftställare.
A. L.
Berton[bärtå’],Jean Baptiste , fransk militär,
f. 1769, utmärkte sig som krigare och steg småningom
till brigadgeneral. Efter bourbonernas restauration
fick han afsked, emedan han offentliggjort för
regeringen misshagliga flygskrifter och till
kamrarna inlämnat flera petitioner angående större
politisk frihet. Invecklad i en af polisen själf
anstiftad komplott, höjde han 24 febr. 1822 i Thouars
upprorsfanan, proklamerade en provisorisk regering
och marscherade med 100 man fotfolk och 25 ryttare
på Saumur; men denna obetydliga styrka upplöste sig,
innan den nått staden. B. flydde förklädd, men blef
häktad, ställd inför rätta, dömd till döden och
afrättad 5 okt. s. å.
Bertrada. Se Berta .
Bertram. 1. Theodor B ., tysk operasångare, baryton,
f. 1869 i Stuttgart, har utmärkt sig i synnerhet som
Wagnersångare, hvarjämte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
