Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bevis. 1. Log. Ett klart och tydligt ådagaläggande af ett omdömes sanning eller sannolikhet - Bevis. 2. Jur. Grunder för den juridiska vissheten (sanningen) af ett faktum - Bevisningsgrund. Se Bevis - Bevisningsmedel, jur., allt som tjänar att bevisa riktigheten af ett i en rättegång framstäldt faktiskt påstående - Bevisningsteori, jur. Sammanfattningen af de så kallade legala bevisningsreglerna. Jfr Bevis 2 - Bevära, sjöv., utrusta ett örlogsfartygs båtar för strid eller för landstigning - Beväring. 1. Krigsv. och sjöv. Dels numera icke bruklig benämning på beväpningen, dels det genom allmän värnplikt uttagna manskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och indirekta, hvilka ådagalägga sanningen af
en sats medelbart eller genom att ur bevisningsgrunderna
uppvisa orimligheten af den kontradiktoriska
motsatsen till den sats, som skulle bevisas. De
vid bevis allmännast förekommande felen äro: att
stödja sig på icke fullt vissa grunder (petitio
principii), att göra sig skyldig till språng i
bevisningens fortgång (saltus in demonstrando), att bevisa
något annat än det, som skall bevisas, och sedan
af förbiseende förväxla det sålunda vunna resultatet
med det åsyftade (mutatio elenchi). Ett specialfall
af "petitio principii" är cirkelbevis, i hvilket
man antager såsom bevisningsgrund det, som skulle
bevisas, eller något, som för sin giltighet förutsätter
detta. Ett annat specialfall däraf är bevisningsfelet
att "bevisa för mycket", hvarom gäller regeln:
det, som bevisar för mycket, bevisar intet. Detta
bevisningsfel består däri, att man utgår från en
bevisningsgrund, som därigenom visar sig falsk, att därur
ett falskt påstående följdriktigt kan härledas.
Jfr Analogi 1, Hypotetiskt bevis,
Induktionsbevis och Sannolikhetsbevis.
L. H. Å. (S–e.)
2. Jur. Med bevis i juridisk
bemärkelse betecknas grunder för den juridiska
vissheten (sanningen) af ett faktum, som anföres i en
rättegång. Begreppet bevis i denna bemärkelse måste
naturligtvis vara öfverensstämmande med det allmänna
begreppet bevis. Men då det förra afser tilldragelser,
som förekommit i tid och rum, kan någon absolut
(matematisk eller logisk) visshet angående bevisets
föremål ej åvägabringas. Det juridiska beviset
(beviset i en rättegång) åstadkommer sålunda endast
historisk visshet, hvadan genom detsamma uteslutes
– icke möjligheten, men väl sannolikheten af ett
motsatt förhållande än det bevisade. Enär med bevis
i en rättegång åsyftas, att domaren skall blifva
öfvertygad om sanningen af det anförda faktum, plägar
man äfven säga, att bevis är sammanfattningen af de
för domaren tillräckliga grunderna för antagande af
ett faktums visshet eller sanning. Med afseende på
beskaffenheten af de grunder, hvilka skola betraktas
såsom bevis i processuellt hänseende, hafva inom de
särskilda rättssystemen tvenne olika principer gjort
sig gällande. Enligt den ena är domaren vid bedömandet
af den bevisning, som förebringas, bunden af i lagen
mer eller mindre fullständigt uttalade föreskrifter
angående den formella beskaffenheten af de grunder,
som böra förefinnas, såvida ett faktum skall kunna
antagas såsom visst. Ett dylikt system kallas legala
bevisningsregler, och den visshet, som åstadkommes
i öfverensstämmelse med de nämnda föreskrifterna,
kallas formell sanning. Enligt den andra principen
åter är det i allmänhet öfverlämnadt åt domarens fria
pröfning att afgöra, huruvida de för vissheten af ett
faktum anförda grunderna äro sådana, att sanningen af
faktum kan antagas, eller m. a. o. huruvida dessa
grunder ådagalägga den materiella sanningen af
faktum, utan att lagstiftningen uppställer i detta
afseende några för domaren ovillkorligen förbindande
regler. Därvid bör dock märkas, att det ej heller
enligt sistnämnda princip är öfverlämnadt åt domarens
subjektiva godtycke att afgöra, huruvida de anförda
grunderna äro tillräckliga för antagande af vissheten
utaf faktum (subjektiv visshet), utan att för ett
dylikt antagande kräfves, att dessa grunder enligt
domarens öfvertygelse äro af den beskaffenhet, att de äro
tillräckliga att i allmänhet hos människor åstadkomma
öfvertygelse om vissheten utaf faktum (objektiv
visshet). Af dessa principer har den sistnämnda
inom såväl civil- som kriminal-processen i våra
dagar alltmer gjort sig gällande, såsom säkrare
ledande till förverkligandet af det materiellt rätta
genom processen. I den svenska processen finnas,
i 17 kap. rättegångsbalken, åtskilliga legala
bevisningsregler upptagna, t. ex.: "Två vittnen
äro fullt bevis, däri de sammanstämma", "Ett vittne
om själfva målet gälle ej mer än för halft bevis;
och då bör den, som käres till, med ed sig värja"
o. s. v. – Bevisa är sålunda att anföra grunder för
sanningen af ett faktum. (Bevisandet af en rättssats
plägar inom processen benämnas deduktion.) Taget i
denna, vidsträcktare, bemärkelse innefattar bevis
äfven åberopandet af vederpartens erkännande, af ett
faktums notorietet o. s. v. Ofta tages dock bevisa
i en inskränktare betydelse, nämligen den att anföra
grunder till domarens öfvertygande om vissheten af ett
bestridt faktum, hvarvid åberopande af erkännande,
af notorietet o. d. från bevisningen uteslutes.
L. A.
Bevisningsgrund. Se Bevis.
Bevisningsmedel, jur., kallas i vidsträcktare
mening allt, som tjänar att bevisa riktigheten
af ett i en rättegång framstäldt faktiskt
påstående; i inskränktare mening: hvad som af en
part framställes för att tjäna till bevisande
af ett faktiskt påstående, som bestrides af
vederparten. Bevisningsmedel äro vittnen, syn,
skriftliga handlingar o. s. v. Jfr Ed.
Bevisningsteori, jur. Legal bevisningsteori
kallas sammanfattningen af de så kallade legala
bevisningsreglerna. Jfr Bevis 2.
Bevära, sjöv., utrusta ett örlogsfartygs båtar
(ångslupar och roddbåtar) för strid eller för
landstigning. – Bevära båtarna användes såsom
kommandoord.
Beväring. 1. Krigsv. och sjöv. Dels numera icke
bruklig benämning på beväpningen, dels benämning på
det i Sverige genom allmän värnplikt till användande
vid armén eller flottan uttagna manskapet. Den
af ålder bestående, men genom det ständiga
knektehållets införande alltmera undanskjutna
förpliktelsen för hvarje vapenför man att deltaga
i rikets försvar upplifvades genom den af 1812 års
riksdag påbjudna beväringsinrättningen, för hvilken
nya bestämmelser gåfvos 1860. Hvarje vapenför
man mellan 20 och 25 års ålder förklarades härmed
skyldig tillhöra "beväringen" eller det "allmänna
beväringsmanskapet" från fyllda 20 till fyllda 25
års ålder. Beväringens uppgift förklarades vara att i
krigstid utgöra arméns och flottans förstärknings- och
ersättningstrupper. Beväringen vid armén tilldelades
regementena efter viss fördelning, bekläddes,
utrustades och öfvades vid regementena, öfningarna
("beväringsmötena"), som räckte först 12, sedan
14 dagar, utsträcktes 1858 till 30, lika fördelade
mellan de två första åren. Den från början bestående
rättigheten för beväringsskyldig att sätta man i sitt
ställe utbyttes 1860 mot rätt till friköpning från
öfningarna, hvilken rätt borttogs 1872. Genom 1885
års värnpliktslag utsträcktes beväringsplikten till 6
år med en öfningstid af 42 dagar, genom 1892 års till
12 år. i två uppbåd, med en öfningstid af 90 dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
