Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beväring. 1. Krigsv. och sjöv. Dels numera icke bruklig benämning på beväpningen, dels det genom allmän värnplikt uttagna manskapet - Beväring. 2. Her. Se Vapen - Beväringselit, beväringsyngling som mot vissa förmåner förband sig till längre tjänstgöring än öfriga - Beväringsfonden, Allmänna. Se Allmänna beväringsfonden - Beväringsman, person som tillhörde den s. k. beväringen (se d. o.) - Beväringsmanskapets invalid- eller pensionsfond - Beväringsmönstring, de beväringsskyldiges duglighet till krigstjänst - Beväringsmöte kallades intill 1902 de särskilda öfningar, som afsågo beväringsmanskapets utbildning - Bex, ort i schweiziska kantonen Pays de Vaud - Bexell. 1. Sven Petter B., historieforskare - Bexell. 2. Karl Emanuel B., teologisk skriftställare, nykterhetsifrare - Bexheda, socken. Se Bäckseda - Bexhill, stad och badort i grefsk. East Sussex - Bexley, stad i grefsk. Kent - Bey (arab.). Se Bej - Bey., i paleontologiska beteckningar förkortning för H. E. Beyrich - Beyer, Absalon Pederssön, norsk författare - Beyer. 1. Johan von B., posttjänsteman. Se Beijer - Beyer. 2. Johan Gustaf von B., vitterlekare. Se Beijer - Beyer, Gustav Friedrich von, tysk general - Beyer, Konrad, tysk skriftställare - Beyerlein, Franz Adam, tysk författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för de flesta trupper delad på två år. Genom 1901 års
härordning kommer beväringen att utgöra själfva kärnan
af armén. Se vidare Sverige (försvarsväsen).
C. O. N.
2. Her. Se Vapen.
Beväringselit, enligt 1860 års beväringsförordning
benämning på beväringsyngling, som mot vissa förmåner
förband sig till längre tjänstgöring än öfriga
och kunde befordras till beväringskorpral eller
-underofficer. Endast i ringa omfattning kom denna
bestämmelse till utförande och upphörde genom 1885 års
värnpliktslag.
C. O. N.
Beväringsfonden, Allmänna. Se Allmänna beväringsfonden.
Beväringsman, stundom benämning på person, som
tillhörde den s. k. beväringen (se d. o.).
Beväringsmanskapets invalid- eller pensionsfond
grundades 1860 i ändamål att försörja dem af
beväringsmanskapet, som under tjänstgöringen
genom skada urståndsattes att sig försörja. Då
beväringsinstitutionen upphäfdes, indrogs fonden och
dess tillgångar användes för diverse militära ändamål.
Kbg.
Beväringsmönstring kallades enligt
beväringsförordningen pröfningen af de
beväringsskyldiges duglighet till krigstjänst.
Motsvarar den nuv. inskrifningsförrättningen.
C. O. N.
Beväringsmöte kallades intill 1902 de särskilda
öfningar, som afsågo beväringsmanskapets utbildning.
Se Beväring.
Bex [be], ort i schweiziska kantonen Pays de Vaud,
ej långt från Rhône. 4,563 inv. (1900). I B. finnas
svafvelkällor och saltkällor, bekanta sedan 1554 under
namn af Fontana Salaye och använda till bad.
Platsen, belägen 430 m. ö. h., är mest bekant som
klimatisk kurort, med säsong från april till slutet
af oktober. B. är äfven drufkurort (från 15 sept.).
Klimatet är mildt och stärkande. Årliga frekvensen
af kurbesökande är omkr. 2,000.
Ln.
Bexell. 1. Sven Petter B., historieforskare,
f. 1775 i Villstads församling af Växjö stift, blef
1793 underofficer vid Jönköpings regemente och 1795
lifdrabant hos Gustaf IV Adolf. 1800 tog han som
löjtnant afsked ur krigstjänsten och egnade sig åt
prästerliga studier. Utnämnd till hofpredikant 1801,
kom han i beröring med dåv. öfverhofpredikanten
M. Lehnberg och utbildade sig efter dennes mönster
till en mycket omtyckt andlig talare. Han blef 1812
kyrkoherde i Grimeton och Rolfstorp af Göteborgs stift
och dog 1864. B. var under tre riksdagar fullmäktig i
prästeståndet. Bland hans skrifter må nämnas
Hallands historia och beskrifning (1817–19),
Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnas historia ur presteståndets arkiv
(tillsammans med Ahlqvist och Lignell), af hvilket B.
1835 utgaf 2:a h., omfattande riksdagarna 1650–1835,
Göteborgs stifts historia och herdaminne (1835) samt
Riksdagshistoriska anteckningar (1839).
2. Karl Emanuel B., den föregåendes broder, teologisk
skriftställare, nykterhetsifrare, f. 1784 i Villstads
församling af Växjö stift, blef 1811 filos. magister
och prästvigdes s. å., hvarefter han kallades till
pastorsadjunkt i Jönköping, där han 1816–18 redigerade
"Jönköpings tidning". 1818 fick han komministraturen
i Källeryd och utnämndes 1825 till kyrkoherde i
Rydaholm, där han dog 1873. B. ansågs för en begåfvad
predikant och gjorde sig känd som en varm vän af nykterhetssaken,
hvilken han främjade bl. a. genom att stifta en
nykterhetsförening i Rydaholm, en af de första i riket.
Bland hans många skrifter må nämnas:
Psalmbokskatekes (1829),
Ansgarius eller kristna religionens införande i Sverige (1830),
Bibelhistorisk lillkatekes (1849) och
Bibelförklaringar för olärda o. s. v. (1862–63).
(J. Hdr.)
Bexheda, socken. Se Bäckseda.
Bexhill [be’ks-hi’l], stad och badort i engelska
grefsk. East Sussex, 8 km. s. v. om Hastings, med
järnhaltiga källor. 12,210 inv. (1901).
Bexley [be’ksli], stad i engelska grefsk. Kent,
förstad till London, 16 km. öster därom. 12,917 inv. (1901).
Bey (arab.). Se Bej.
Bey., i paleontologiska beteckningar förkortning för
H. E. Beyrich.
Beyer, Absalon Pederssön, norsk författare, f. i
Sogn, sannolikt omkr. 1528, studerade i Danmark och
Tyskland samt blef 1552 lektor i teologi vid Bergens
skola och 1566 slottspastor på Bergenhus. Död mellan
1573 och 1575. Han efterlämnade flera skrifter, som
dock länge förblefvo otryckta. Märkligast är den
s. k. Bergens kapitelsbog (utg. af N. Nicolaysen
i "Norske magasin"), en dagbok öfver samtida
händelser i Bergen, hvilken gifver en åskådlig
och liflig bild af lifvet i denna stad. B:s Norges
beskrivelse (utg. af G. Storm i "Monumenta historica
Norvegiæ") visar, att författaren led djupt af den
förödmjukande ställning, som Norge på hans tid intog.
Y. N.
Beyer. 1. Johan von B., posttjänsteman. Se Beijer. –
2. Johan Gustaf von B., vitterlekare. Se Beijer.
Beyer, Gustav Friedrich von, tysk general, f. 1812,
ingick 1829 i preussiska armén och tjänstgjorde
1850–60 i krigsministeriet. Det var han, som 1866
besatte Kur-Hessen och tog kurfursten till fånga på
Wilhelmshöhe. I det följande fälttåget förde B. en
division af Mainarmén. Efter freden utnämndes B. till
generallöjtnant och blef 1867 militärfullmäktig i
Karlsruhe samt öfvergick året därpå i badensisk
tjänst såsom krigsminister, hvarjämte han fick
uppdrag att omorganisera den badensiska divisionen
efter preussiskt mönster. 1870 öfvertog han befälet
öfver nämnda division, inneslöt Strassburg och intog
Dijon. 1871 inträdde han åter i preussisk tjänst och
blef guvernör i Koblenz. 1873 blef han general af
infanteriet. Afsked 1880. Död 1889.
Beyer, Konrad, tysk skriftställare, f. 1834 i
Pommersfelden vid Bamberg, hofråd, f. n. bosatt
i Wiesbaden, har utöfvat en mycket omfattande
skriftställarverksamhet. Hans litteraturhistoriska
verk gälla nästan alla Friedrich Rückert:
Friedrich Rückerts leben und dichtungen (3:e uppl. 1870),
Friedrich Rückert. Ein biographisches denkmal (1868, 2:a uppl. 1890) m. fl.,
hvarjämte han skrifvit en
Poetik (1881–83, 3:e uppl. 1899),
dikter, biografier, historiska arbeten m. m.
Beyerlein [-lajn], Franz Adam, tysk författare,
f. 1871 i Meissen, var ursprungligen jurist, men är
numera som författare bosatt i Leipzig. B:s sorgespel
Dämon Othello (1895) och roman Das graue leben (1902,
2:a uppl. 1903) väckte föga uppmärksamhet, men den
aktuella militärskildringen Jena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
