- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
251-252

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biberg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid Donaus biflod Riss. 8.390 inv. (1900), till
största delen katoliker. B. var stad redan 1180,
blef 1312 fri riksstad, intogs 1634 af svenskarna,
som också höllo det besatt 1646–48, samt kom 1802
under Baden och 1806 under Württemberg. 2 okt. 1796
stod vid B. ett slag, i hvilket fransmännen under
Moreau besegrade österrikarna under Latour, och 9
maj 1800 blefvo österrikarna och bajrarna under Kray
besegrade därstädes af fransmännen under Saint-Cyr. –
I den till staden hörande byn Oberholzheim föddes
1733 skalden Wieland.

Biberg, Nils Fredrik, filosof, f. 20 jan. 1776 i
Härnösand, blef 1793 student i Uppsala, där han 1797
promoverades till filosofie magister (primus). 1799
utnämndes han till docent i estetik och 1805 till
adjunkt i litteraturhistoria. 1806 kallades han till
lärare för Sveriges dåvarande kronprins och erhöll
1808 professors fullmakt. 1810 utnämndes han till
professor i praktisk filosofi. S. å. invaldes han
i Vitt. hist. och ant. akad. Död 25 mars 1827. Hos
B. var mångsidig lärdom förenad med ett ovanligt
skarpsinne. Hans skrifter utmärka sig för stor klarhet
och åskådlighet, hvilka egenskaper jämväl tillhörde
hans muntliga framställning. Också utöfvade han ett
ej ringa inflytande på sina lärjungar, bland hvilka
i främsta rummet bör nämnas Boström, som tog djupt
intryck både af hans filosofi och hans personlighet.

I sin filosofi sökte B. – mot det s. k. konstruktiva
förfaringssätt, som på hans tid var förhärskande
inom den filosofiska forskningen i Tyskland –
göra gällande den åsikten, att människoförståndets
uppgift icke kan vara någon annan än att bringa
till klarhet och medvetenhet ett gifvet innehåll,
alltså ej att frambringa eller ur sig själf hämta
ett sådant. Förnuftet däremot, lärde han, är en från
förståndet artskild förmåga, i och genom hvilken
människan har hos sig närvarande ett öfversinnligt
och absolut innehåll, hvilket likväl, såvidt det
skall verkligen (actu) fattas af henne, måste ikläda
sig hennes förståndsverksamhets ändliga former. Mot
den samtida filosofiens panteistiska tendens
framhöll B., att Gud är en konkret personlighet
samt absolut själfständig och oberoende af det
ändliga. Därigenom sökte han lägga grunden till en
teistisk världsåskådning. Endast genom en sådan kunde
enligt hans mening människans praktisk-religiösa
behof tillfredsställas. För den praktiska filosofien
eger B. stor betydelse, först och främst därigenom
att han baserar all förpliktelse och all rättighet
ytterst på en religiös grundval. Inom etiken framhöll
han vidare, att det sedliga lifvet är individuellt och
konkret samt att till följd däraf den moraliska lagen
måste fullständigt bestämma hvarje medveten och fri
yttring af människans verksamma lif – en synpunkt,
som blifvit skjuten något åt sidan i den fichteska
och i synnerhet i den kantska etiken. I nämnda afseende kan
B. ställas vid sidan af Schleiermacher, till hvilken
han i sina etiska undersökningar anslöt sig i mer
än en punkt, och hvars lära om de s. k. etiska
formalbegreppen han sökte än vidare utföra och
bearbeta. Hvad rätts- och samhällsläran vidkommer,
påpekade B. de svårigheter, som måste vara förenade
med det af Fichte gjorda försöket att omedelbart ur
människans väsende förklara rättslagen såsom en från
sedelagen artskild förnuftig praktisk lag. Emellertid
stannade han själf vid att ur den mänskliga individen
förklara de rättsliga bestämningarna. Det ursprungliga
i all rätt, lärde han, är människans befogenhet att
fritt besluta och i sinnevärlden utföra sin viljas
beslut, och denna befogenhet har sin grund i hennes
naturliga själfbestämdhet, hvilken, såsom medel
och villkor för sedligheten, auktoriseras och får
sin helgd af förnuftet. Långt ifrån således att,
såsom Fichte hållit före, hafva sin grund i den
mänskliga sammanlefnaden, är rätten fastmer en
ursprunglig bestämning hos hvarje människa. Men då
nu människorna faktiskt lefva tillsammans, bjuder
förnuftet att de ordna sitt samlif i öfverensstämmelse
med rättens fordringar, hvilket åter är möjligt
endast därigenom, att de inskränka sin i begreppet
gränslösa rätt och upprätta staten. Endast i och genom
staten kan människan sägas hafva verkliga (aktuella)
rättigheter i sitt förhållande till andra. Då staten
icka kan eller bör komma till stånd utan genom den
sammanstämmande viljan hos sina blifvande medlemmar,
kan den med rätta sägas vara konstituerad genom ett
samhällsfördrag; man bör emellertid ej föreställa
sig afslutandet af detta fördrag såsom en historisk
tilldragelse. Det bör fastmer fattas såsom ideellt,
d. v. s. såsom en fiktion, som är nödvändig för
rättsförhållandenas förklaring. För öfrigt skildras
staten af B. såsom en lefvande organism, hvars
lemmar äro de mänskliga individerna och som gifver
en rättslig bestämdhet åt hela det mänskliga lifvet –
således äfven åt den mänskliga kulturen. – Ehuru B. i
hufvudsak, hvad straffteorien vidkommer, kvarstår på
den kant-fichteska vedergällningsteoriens ståndpunkt,
om än med en viss lutning åt Hegels uppfattning,
har han dock, genom att skarpare betona vissa högre
tendenser hos denna teori, i viss mån gått utöfver
densamma. Utgör staten ett organiskt helt, så måste
straffet fattas såsom en verksamhet från statens sida,
hvarigenom denna ställer en af sina lemmar i ett
rätt förhållande till sig; och detta sker därigenom,
att det partiella upphäfvande af rättsordningen,
som brottet innebär, i och genom straffet återfaller
på den brottslige själf. Men den rättsförlust, som
straffet innebär, får likväl aldrig tänkas såsom
gränslös. Fastmer är brottslingen, efter utståndet
straff, åter försonad med samhället.

Bland B:s skrifter må nämnas: Grekernas episka
och tragiska skaldekonst, sedd ur dess religiösa
synpunkt
(inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad.;
infördt i del X af dess handl., 1816), Om falsk
och sann liberalism
(Svea 1823), Om falsk och
sann liberalism. Ytterligare upplysningar af
tidskr. Sveas redaktion
(1824). För öfrigt utgaf han
några disputationer (på latin). Samlade skrifter
(3 dlr, utg. af C. 0. Delidén 1828–30) innehålla
bl. a. föreläsningar, hufvudsakligen i filosofisk
rätts- och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free