- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
343-344

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bigelow ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bindhinna (konjunktivit). Insprutas en liten
mängd sådan giftvätska i huden, ungefär så, som
bien göra, när de sticka, och skär man därefter
på lämplig tid (efter några timmar) ut. hudstycket
samt undersöker det mikroskopiskt, finner man, att
på det ställe, där giftet utgjutits, hudväfnaden
är dödad (nekrotisk), medan i omgifningen stark
inflammation är för handen. En sådan insprutning
af litet bigift alstrar äfven ett visst allmänt
illamående. Ingjutes en tillräcklig mängd sådant gift
direkt i blodet på ett djur (en hund), får detta
snart häftig kramp och dör. Stark blodöfverfyllnad
och blödningar i inälfvorna samt förstöring af de
röda blodkropparna med förändring af blodfärgämnet
(bl. a. bildning af s. k. methemoglobin)
utmärka en dylik förgiftning. Till försvårande
af bistynget bidrager i någon mån myrsyran samt
äfven den omständigheten, att biets giftapparat
i regel stannar kvar i såret. Bakterier behöfva
ej alls medverka för att framkalla effekten.
C. G. S.

Bigio [bi’djå], italiensk målare. Se Franciabigio.

Bignon [binjå"’], Jérôme, fransk författare, f. 1589,
d. 1656, lär redan vid elfva års ålder hafva utgifvit
Chorographie, ou description de la Terre sainte
(1600) – en bok, som väckte mycken uppmärksamhet
och förskaffade honom anställning vid hofvet. Sedan
han under åren 1604 och 1605 ytterligare författat
ett par vetenskapliga arbeten, började han studera
lagfarenhet och utgaf 1613 Marculphi monachi formulæ,
hvilket arbete är af stor betydelse för Frankrikes
äldre kyrko- och regenthistoria. B. blef 1626
generaladvokat hos parlamentet och 1642 föreståndare
för k. biblioteket i Paris.

Bignon [binjå7], <sp>Louis Pierre Édouard<sp>, baron de B.,
fransk diplomat, publicist och historiker, f. 1771,
d. 1841, tjänade först som soldat, var sedan
legationssekreterare och gesant på flera ställen,
hvarunder han lade i dagen så stor duglighet,
att Bonaparte 1802 gjorde honom till chef för
franska beskickningen i Berlin. 1804–06 minister
i Kassel, bidrog han kraftigt till Rhenförbundets
upprättande. 1806–08 ledde han förvaltningen
af domänerna och finanserna i de af fransmännen
besatta preussiska länderna, blef 1809 sändebud
i Karlsruhe och utnämndes snart därpå till fransk
generaladministrator i Österrike. Därefter sändes han
i en svår mission med hemliga uppdrag till Warschau,
där han stannade nära tre år. Vid öppnandet af
1812 års fälttåg blef han den franska regeringens
kommissarie i Vilna. Efter fransmännens återtåg
begaf han sig till Dresden, deltog i kongressen i
Prag och blef fången efter slaget vid Leipzig. Under
"de hundra dagarna" utnämnde Napoleon honom till
understatssekreterare i utrikesdepartementet, och
efter slaget vid Waterloo blef B. utrikesminister
samt undertecknade i denna egenskap Paris’
andra kapitulation. Såsom deputerad (sedan 1817)
uttalade han sig med stor auktoritet mot den heliga
alliansens politik, mot undantagslagarna och för
de förvisades återkallande samt försvarade med
ifver vallagen. Napoleon utnämnde honom till sin
testamentsexekutor och testamenterade honom 100,000
francs samt gaf honom uppdrag att skrifva franska
diplomatiens historia 1792–1815. Under juli-dagarna
1830 utnämndes B. af den provisoriska regeringen
till utrikesminister, och under Ludvig Filip var han
en kort
tid undervisningsminister. Senare öfvergick han till
oppositionen, i synnerhet missnöjd med Ludvig Filips
utrikespolitik. 1839 blef han pär, men drog sig från
politiken, sysslande med historiskt författarskap. Han
utgaf bl. a. Exposé comparatif de l’état financier,
militaire, politique et moral de la France et des
principales puissances de 1’Europe
(1815) samt
Histoire de France, depuis le 18 brumaire jusqu’à
la paix de Tilsit
(1827–30) och dess fortsättning
Histoire de France, depuis la paix de Tilsit jusqu’en
1812
(1838). Efter B:s död utgaf Mignet hans Souvenirs
d’un diplomate (1864). (E. A-t.)

Bignonia L., bot., växtsläkte af
fam. Bignoniaceæ. Den saft, som innehålles
i barken och bladen af B. leucoxylon L., ett i
Västindien förekommande träd, anses vara det säkraste
motgiftet mot giftet i det fruktade västindiska
manceniljträdet. Veden, som förekommer i handeln under
namnet grön, brun eller gul ebenholts, nyttjas för
sin vackra mörka färg, sin hårdhet och sin varaktighet
till fina snickeriarbeten samt till skeppsbeklädning,
emedan den icke angripes af maskar eller insekter. –
Om B. chica se Arrabidæa. Några klättrande arter
med synnerligen praktfulla blommor odlas i växthus.
Ldt. (G. L-m.)

<b>Bignoniaceæ, Bignoniacéer, bot., naturlig växtfamilj,
hvars arter vanligen äro träd eller buskar, ofta
lianer, och hafva motsatta, ofta sammansatta blad och
tvåkönade, stora, prydliga blommor med oregelbunden,
oftast tvåläppig krona och fyra ståndare, af hvilka
två äro längre än de öfriga, samt en pistill. Frukten
är vanligen kapsel, som öppnar sig med tvenne skal
och innesluter platta, oftast vingade frön. Veden
är ofta egendomligt klyftad. Många äro giftiga. Se
<sp>Arrabidaea, Bignonia, Catalpa, Crescentia, Eccremocarpus,
Incarvillea</i> och Jacaranda. - Familjen
innefattar 100 släkten med omkr. 450 arter, af
hvilka de flesta tillhöra de tropiska länderna.
Ldt. (G. L-m.)

Tvärsnitt af bignoniacéstam. m märg, éc barkkilar,
a modifierad ved mellan märgen och barkkilarna.

Bignoniacéer. Se <sp>Bignoniaceæ<sp>.

Bigordi, italiensk målare. Se Ghirlandajo.

<b>Bigorre</> [-gå’rr], fordom en del af det franska
landskapet Gascogne, utgör nu största delen af
dep. Hautes-Pyrénées. B. producerar ett berömdt vin
och har flera hälsobad. Det har sitt namn efter de
akvitanske bigerrones, hvilka i forntiden bebodde
landet. Under de romerske kejsarna räknades det till
Novempopulana (Aquitania tertia), kom därefter
under västgoterna och sedan under frankerna, då
det blef ett eget grefskap. 1284 förenades det med
Navarra, eröfrades på 1300-talet af engelsmännen,
men återtogs af Karl V samt skänktes 1425 till grefven
af Foix. 1484 kom B. jämte Béarn till familjen Albret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free