- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
375-376

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarkonst ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bildningssätt af talverktygen) af Bell uppgjorda "Visible
speech"-alfabetet. – Jfr Bensen, "Hieroglyphen und
buchstaben" (1860), Wuttke, "Geschichte der schrift
und des schrifttums" (1872), och Is. Taylor, "The
alphabet" (1882). K. F. J.

Bildsnideri, den gren af bildhuggarkonsten, som
till material betjänar sig af elfenben, trä och
dylika mindre hårda ämnen och såsom verktyg nyttjar
knifven i st. f. mejseln och hammaren. Denna konst,
i synnerhet elfenbenssnideriet, räknar mycket höga
anor och fick särskildt inom den grekiska plastiken en
storartad användning (jfr
ändamål (för att åskådliggöra ljudens Kryselefantin). Konsten att
skära figurer i trä blomstrade under senare delen af
medeltiden, särdeles i Tyskland och Nederländerna. I
dessa länders gamla kyrkor och byggnader påträffar
man ännu arbeten af denna art, hvilka ega högt
konstvärde – äfven våra gamla kyrkor och statens
historiska museum ha att uppvisa utmärkta sådana,
till stor del utförda i Nederländerna. Bland mästarna
i bildsnideri må nämnas Giov. Barile (som lefde i
Florens under förra hälften af 1500-talet), B. Beham,
Brüggemann, Dürer, A. Kraft. Riemenschneider och Veit
Stoss. – Numera tjänar bildsnideriet hufvudsakligen
dekorativa ändamål. Bergsborna i Norge samt i
åtskilliga trakter af Schweiz och Tyrolen ega
en högst ovanlig färdighet i denna konstart.
(O. G–g.)

Bildstod 1. Stod, Staty, en fristående plastisk
framställning af människogestalten i hel figur,
stående (fr. statue pédestre), liggande, till häst
(ryttärstod, fr. statue équestre) o. s. v. En
bildstod, som mycket öfverstiger den naturliga
storleken, kallas kolossal eller monumental;
en, som i betydlig mån understiger densamma,
kallas statyett. Bildstoden är att skilja från
bysten (bröstbilden), som framställer endast
personens hufvud, hals, skuldror och en del af
bröstet, samt från hermen, som framställer endast
hufvudet, hvilket medelst en till hals utbildad
öfvergångslem är satt på en nedåt afsmalnande
pelare. – Såsom ett slags bildstod kan man betrakta
äfven at1anten och karyatiden, hvilka likväl
uteslutande förekomma i förbindelse med arkitektur.
(O. G–g.)

Bildstormare. Se Bilddyrkan.

Bildstrider. Se Bilddyrkan.

Bildt, svensk adlig och friherrlig ätt, som
härstammar från Danmark. Ätten var under flera
generationer bosatt i Bohus län, där Morlanda var
dess sätesgård. En Knut B. blef 1664, efter Bohus
läns öfverlåtelse till Sverige, naturaliserad som
svensk adelsman. En gren af ätten fick 1864 friherrlig
värdighet (se nedan).

1. Didrik Anders Gillis B., militär, ämbetsman,
politiker, f. 16 okt. 1820 i Göteborg,
intogs 1833 å krigsakademien på Karlberg samt
blef 1837 underlöjtnant och – sedan han 1842
slutat sin kurs på Marieberg – 1846 löjtnant
vid Göta artilleriregemente. 1848 blef han
artilleristabsofficer, 1851 adjutant hos konung Oskar
I och 1854 chef för artilleri-staben äfvensom major
i artilleriet, i hvilket han 1856 befordrades till
öfverstelöjtnant. Vid denna tid var dåv. kronprinsen
Karl chef för artilleriet. Mellan honom och B.,
hans närmaste underordnade, uppstod en vänskap,
som efter 1857, då kronprinsen öfvertog regeringen,
gaf sig uttryck i snabbt på hvarandra följande
befordringar. B. blef sålunda 1857 major på stat vid
Svea artilleri-regemente, 1858 öfverste i artilleriet
samt landshöfding och militärbefälhafvare på
Gottland, 1859 generalmajor och konungens förste
adjutant samt 1862 öfverståthållare i Stockholm. 1864
upphöjdes han i friherrligt stånd. 1874 utnämndes
han till envoyé i Berlin samt ackrediterades i
samma egenskap jämväl vid hofven i Dresden 1875 och
Karlsruhe 1881. Under tiden avancerade han 1875 till
generallöjtnant. Utnämnd till riksmarskalk 1886,
lämnade B. sina envoyéposter.

Redan 1847 började B. sin riksdagsmannabana och
gjorde sig snart känd som en af riddarhusets mera
betydande talare. Under den gamla representationen
omfattade hans riksdagsarbete hufvudsakligen
anslagsfrågor, och han var en framstående ledamot
af statsutskottet. 1865 yttrade han sig till förmån
för representationsreformen, och hans ord torde,
i följd af den ställning han intog till konungen,
hafva utöfvat ett icke obetydligt inflytande på de
tvehågsne. 1867–74 representerade han Stockholm
i första kammaren och deltog därunder bl. a. i
diskussionerna om åtskilliga järnvägsfrågor. Därjämte
egnade han sig med ifver åt försvarsfrågans
behandling samt yttrade sig varmt till försvar
för den gifta kvinnans eganderätt och främmande
trosbekännares rättighet att användas i rikets tjänst
och väljas till riksdagsmän. B. var 1861 ordförande
i landtförsvarskommittén och 1865 ledamot af den
s. k. unionskommittén.

När efter valen till andra kammaren 1887
protektionisterna fingo majoritet inom
riksdagen, förmåddes B., som dock under sin
tidigare riksdagsmannabana förklarat sig emot
lifsmedelstullar, att, efter 0. R. Themptanders
afgång, åtaga sig bildandet af ett kabinett,
och 6 febr. 1888 trädde han såsom statsminister
i spetsen för en ministär, som delvis bestod af
frihandelsvänliga element (Ehrensvärd, Bergström,
Krusenstierna, Loven) och sålunda kunde anses utgöra
ett bevis för uppriktigheten af B:s försäkran, att
hans mål såsom statsminister var "försoning och
samhällsfrid". Men redan på hösten s. å. afgick
Bergström, och 12 okt. 1889 lämnade B. sin post,
följd af Krusenstierna och Lovén. Sedermera inskränkte
sig hans politiska verksamhet till första kammaren,
där han 1887–93 ånyo var representant för Stockholms
stad. 1887, en del af 1888 samt 1890–93 var han
ledamot af talmanskonferensen. Han afled i Stockholm
22 okt. 1894.

2. Karl Nils Daniel B., den föregåendes son,
friherre, diplomat, historisk författare, f. 15
mars 1850 i Stockholm, blef student i Uppsala 1866
och juris kandidat 1870 samt inträdde s. å. på den
diplomatiska banan. Han var legationssekreterare 1877
–83 i Washington och 1884 i Wien, blef sistnämnda
år kansliråd i utrikesdepartementet och 1886
kabinettssekreterare därstädes samt utnämndes till
envoyé 1889 i Rom och 1902 i London. B., som åtnjuter
ett synnerligen stort anseende som diplomat, var de
förenade rikenas representant vid fredskonferensen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free