Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 643-644 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blanchard, Edward Laman, engelsk teaterförfattare - Blanche, fr., ett biljardspel. Se Biljard - Blanche, Blanka af Kastilien, fransk drottning - Blanche l. Blanka (Blanca), svensk drottning - Blanche, August, dramatiker, roman- och novellförfattare, politiker, publicist

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bradshaw’s descriptive railway guides o. a. B. skref äfven
omkr. 100 teaterstycken, af hvilka de flesta tillhöra
de i England så omtyckta "julfarserna". B. utgaf under
21 år Drury-lane christmas annuals och var från och
med 1863 medarbetare i "Daily telegraph".

Blanche [blãʃ], fr., ett biljardspel. Se Biljard.

Blanche [blãʃ], Blanka af Kastilien, fransk
drottning, f. 1188, d. 1252, var dotter af Alfons
IX af Kastilien och gift med den franske konungen
Ludvig VIII. Efter hans död under korståget mot
albigenserna styrde hon riket med kraft i nio år,
under segerrika strider med oroliga stormän och
de upproriske albigenserna, tills hennes son,
Ludvig den helige, hunnit myndig ålder. När Ludvig
den helige gjorde sitt olyckliga korståg mot Egypten
(1248) – hvilket företag hon lifligt afstyrkt – och
under hans därpå följande vistelse i Syrien, var hon
åter Frankrikes regent till sin död, och hon skydde då
inga svårigheter för att kunna skicka sin son hjälp
i penningar och folk. Med ett klart förstånd och
praktisk duglighet förenade B. en varm gudsfruktan,
men förlorade sig aldrig i sådant lågande svärmeri
som sonen, på hvilken hon inympade sin regentförmåga
och sin religiositet.

(Efter en gamal bild i S:te Chapelle i Paris.)

Blanche [blaȵʃ] l. Blanka (Blanca),
svensk drottning, dotter af grefve Johan af Namur,
förmäldes 1335 med konung Magnus Eriksson och kröntes
i juli 1336 i Stockholm. Berättelserna från hennes
egen tid veta intet om den beskyllning, som först
stora rimkrönikan och därefter äldre och nyare
historieskrifvare riktat mot henne, nämligen att
hon skulle hafva förgifvit sin son Erik (XII). Det
är visserligen sant, att ett synnerligen spändt
förhållande varit rådande mellan Erik och hans
föräldrar, hvilka t. o. m. nödgades rymma ur riket
för honom; men när Erik dog, sommaren 1359, hade en
försoning redan inträdt. Säkerligen föll konung Erik
offer för den farsot, hvilken vid denna tid strök
härjande fram öfver Skandinavien. Drottning B.,
hvilken omtalas som en skön och vis kvinna, lefde
med sin make i ett lyckligt äktenskap. I april 1363
bevistade hon i Köpenhamn sin son Håkans bröllop med
Margareta, Valdemar Atterdags dotter, men insjuknade
strax efter högtidligheterna och dog i den främmande staden.
(T. H–r.)

Blanche [blaȵʃ], August, dramatiker,
roman- och novellförfattare, politiker,
publicist, f. 17 sept. 1811 i Stockholm, son af
dåv. skvadronspredikanten, sedermera kyrkoherden
Mårten Bergvall och tjänsteflickan Katarina Hedberg,
som några år senare blef gift med hofslagaren Blanch,
hvars namn B., som under skoltiden lär burit sin
verklige fars namn, antog. B. genomgick Klara skola,
där bl. a. J. Ekelund var honom en kär lärare,
och Stockholms gymnasium samt blef 1829 student i
Uppsala. Där vistades han till 1832, då han, efter
att ha tagit examina till ämbetsverken, bosatte sig
i Stockholm,
hvarest han inskref sig i ett antal verk och
förtjänade sitt uppehälle såsom renskrifvare
och lärare; bl. a. tjänstgjorde han en kort tid i
riksbanken, där Bergvall var fullmäktig. Emellertid
fick han 1836 tillfälle att återvända till
universitetet, där han 1838 aflade juris utriusque
kandidatexamen, hvarefter han blef e. o. kanslist
i justitierevisionen och vice auditör vid Svea
artilleriregemente.

Tjänstemannabanan blef emellertid icke den väg. där
B. skulle vinna framgång. Varmt intresserad
för tidens händelser och lifligt påverkad af
1830-talets frihetsrörelser, kastade han sig snart
in i journalistiken. Efter att ha utgifvit ett par
flygskrifter, Publiken och tidningarna eller den
rysliga tuppfäktningen samt Rabulisterna (båda
1838), i hvilka han behandlade dagens händelser
på skämtsamt sätt, inträdde han i redaktionen
af "Freja", ett blad, i hvilket då ett antal
begåfvade litteratörer, såsom G. H. Mellin,
Karl af Kullberg, Ingelman, Kiellman-Göransson
och Teodor Sandström, samverkade, under det att
Johan Johansson ("Hvalfisken") försåg bladet med
mera allvarlig politisk kost och finnen Snellman,
som då vistades i Sverige, riktade bladet med
värdefulla filosofiska och estetiska bidrag. 1839
blef B. tidningens hufvudredaktör. "Freja" intog
visserligen i det stora hela en liberal ställning,
i vissa punkter "rabulistisk", men B. var angelägen
att betona dess själfständighet. "Man kan alltför
väl tillhöra oppositionens leder utan att därför
försvära sig åt den blinda radikalismen; man kan
alltför väl ogilla en regeringens handling, på samma
gång man gillar en annan". Anmärkningsvärdt var
särskildt! tidningens förmenta afslöjande (genom
Johansson) af den s. k. "koalition", som föregick
1840 års riksdag. I tullpolitiska frågor stod Freja på
prohibitistisk ståndpunkt (Johansson); i afseende å
religionsöfning för metodister och andra "läsare"
hade den, lika litet som öfriga liberala blad,
känsla för full religionsfrihet; däremot innehöll den
kraftiga artiklar mot Strauss-åtalet. I öfrigt var B:s
läggning afgjordt anti-aristokratisk, adeln angreps
häftigt. Mot Aftonbladet och öfriga tidningar fördes
en bitter polemik. Från de stora tidningarnas sida
antyddes t. o. m. att Freja stod i beroende af vissa
vederbörande. Polemiken med Aftonbladet utmynnade i
en strid med Almquist, hvilken strid blef ödesdiger
för B:s verksamhet som dagbladspublicist. B. hade
redan genom sitt deltagande i Det-går-an-striden
(med den parodiska fortsättningen Sara Widebeck,
hvilken hänsynslöst gäckades med Almquist och hans
skriftställeri) råkat i delo med den snillrike
Törnros-författaren. Då denne under Hiertas bortresa
1842 var Aftonbladets tillfällige chef, råkade de
i en häftig polemik, som hade sitt ursprung i att
Almquist var missnöjd med Frejas (Snellmans) kritiker
af Gabrièle Mimanso. Då polemiken blef närgången
mot Almquist, hotade denne att inblanda B:s far,
kyrkoherde Bergvall, i densamma; ehuru denne stod
alldeles utanför saken, och verkställde detta hot på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>