Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomma, bot., ett i könsfortplantningens tjänst ombildadt skott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i de flesta fall, om ej alltid, äro af vikt vid
pollina-tionen.
De flesta blommor innehålla tre slags blad:
pistillblad, ståndarblad och hylleblad, och hvarje
blomma måste, såsom redan blifvit antydt, innehålla
åtminstone ett slag, nämligen antingen ståndarblad
eller pistillblad. De ytterst i blomställningen
hos snöbollsbusken (Viburnum opulus) och arterna af
klintsläktet (Centaurea) m. fl. växter förekommande
s. k. gallblommorna kunna alltså icke betraktas såsom
blommor i egentlig mening, emedan i dem icke finnes
någotdera af de vid befruktningen verksamma organen.
En blomma kallas tvåkönad, om den eger både
ståndare och pistiller, och enkönad, om
ett af dessa organ saknas. En enkönad blomma, som
innehåller ståndare, men saknar pistill, kallar
man hanblomma; med honblomma förstås en enkönad
blomma, som innehåller pistill eller pistiller, men
saknar ståndare. Somliga (och de flesta) växtarter
hafva endast tvåkönade blommor, andra (t. ex. alla
Gymnospermæ och hängeväxter) endast enkönade,
andra (såsom lönnen, asken och många till familjen
Compositæ hörande släkten) hafva både det ena och
det andra slaget.
Blommor, som icke ega några hylleblad, kallas
nakna. Sådana äro jämförelsevis sällsynta. Bland de
växter, hos hvilka de förekomma, äro åtskilliga
aracéer, t. ex. den vanliga fönsterkallan,
Zantedeschia æthiopica, hvars hela blomställning
jämte det i dennas närhet sittande, på insidan hvita
blomhölstret ofta, oriktigt nog, får gälla för en
blomma. Arter af denna familj äfvensom åtskilliga till
familjen Piperaceæ hörande lämna exempel på blommor
i sin enklaste form, nämligen sådana, som utgöras af
blombotten och en af denna uppburen ståndare eller
pistill. De flesta blommor hafva ett af tre eller
flera blad bildadt blomhylle.
Liksom ståndarna (se Androeceum) och
pistillerna kunna hyllebladen sitta antingen
i spiral eller i krans, och i senare fallet
antingen i en krans eller i tvenne med hvarandra
omväxlande (alternerande) kransar. Finnas tvenne
hyllebladskransar, äro den yttres blad ofta till
form, färg, storlek o. s. v. olika den inres. Den
yttre hyllebladskransen kallas då foder, den inre
krona. Då hyllet består af lika färgade blad,
kallas det kalk, t. ex. tulpanblomman (Tulipa). I
sin högst utvecklade form består en blomma af
blombotten och fyra sinsemellan olika bladformationer:
pistillblad, ståndarblad, kronblad och foderblad. –
Hvarje bladformation utgöres i de flesta fall af ett
bestämdt antal blad, men ett eller flera bland dessa
felslå mycket ofta. Är antalet blad i hvardera af
en blommas bladformationer (åtminstone till anlaget)
3 eller en mångfald af 3, kallas blomman tretalig;
om antalet är 4, 5 eller jämna mångfalder af dessa
tal, kallas den i förra fallet fyrtalig, i
senare femtalig. De flesta monokotyledonerna
hafva tretaliga, de flesta dikotyledonerna femtaliga
blommor. Fyrtaliga förekomma hos såväl monokotyledoner
som dikotyledoner, men äro vanligare hos de senare.
Om en blommas delar äro så ordnade och af sådant
antal, sådan form, färg o. s. v., att blomman låter i
flera riktningar dela sig i tvenne likadana hälfter,
kallas den flersidigt symmetrisk. Sådana
blommor finnas t. ex. hos gullvifvan (Primula
veris). Tvåsidigt symmetriska blommor (hos arterna af
släktet <i<Viola</i> och en stor mängd andra växter) kallas
sådana, som i endast en riktning kunna delas i tvenne
lika hälfter. Det gifves också blommor, hvilka icke
i någon riktning kunna delas i lika hälfter; sådana
har man kallat osymmetriska blommor. Nymfeacéernas
blommor tillhöra denna grupp. I de flesta fall beror
en blommas asymmetri därpå att bladen i någon eller
några af blommans bladformationer sitta i spiral.
Ett icke ringa antal växter (företrädesvis
vattenväxter, t. ex. arter af släktet Batrachium)
erhålla stundom s. k. kleistogama blommor,
d. v. s. sådana, som aldrig öppna sig, men dock
utbilda goda frön. De flesta blommor äro kasmogama,
d. v. s. öppna sig vid tiden för pollinationen
och förblifva antingen öppna under hela sin tillvaro
eller sluta och öppna sig periodiskt på bestämda
tider af dygnet. Till hvarje kasmogam blommas
pistill eller pistiller kan pollen, som bildats i
en annan blomma, öfverföras. Vanligen sker detta
genom vinden eller insekter. Blommor, vid hvilkas
pollination vinden är verksam, kallas vindblommor
l. anemofila blommor, och de, hvilkas pollination
förmedlas af insekter, benämnas insektblommor
l. entomofila blommor. Exempel på det förra slaget
lämna oss gräsen, på det senare ärtväxterna. Vind-
och insektblommor äro i många afseenden hvarandra
olika (se <sp>Pollination<sp>). En af olikheterna är, att
de förra alltid sakna, de senare däremot oftast ega
s. k. honungskörtlar l. nektarier, hvilka afsöndra en
i allmänhet sockerhaltig, stundom på ett egendomligt
sätt luktande saft, hvilken uppsökes af de insekter,
som utföra pollinationen.
Beträffande blommornas antal hos de särskilda
växtarterna, deras storlek och färg m. m. råder en
oändlig mängd växlingar. De flesta växtindivider
utbilda under en vegetationsperiod ett stort antal
blommor. Hos ett svenskt exemplar af Chrysanthemum
leucanthemum (prästkragen) har man räknat öfver
120,000 och hos en individ af <i>Artemisia vulgaris</sp>
(gråbon), som likaledes vuxit i Sverige, öfver 700,000
under en sommar utvecklade blommor. Tulpanen och
kungsängs- l. damspelsliljan (Fritillaria meleagris)
lämna exempel på enblommiga, arter af vallmosläktet
på fåblommiga växter.
En- och fåblommiga växter hafva vanligen stora,
mångblommiga oftast små blommor. – Att blommans
storlek växlar inom ganska vida gränser, finner
man af en jämförelse mellan, å ena sidan, de i täta
blomställningar sittande blommorna hos den allmänna
Chenopodium album (svinmollan),och, å andra sidan,
den hvita näckrosen, den skandinaviska florans
största blomma, eller blommorna hos Victoria regia
och Rafflesia Arnoldi, hvilka utslagna hålla nära
1 m. i diameter och äro de största af alla hittills
kända blommor. Blommans hufvudfärg bestämmes oftast
genom hyllebladens, särskildt kronbladens, färg,
men stundom, då dessa äro obetydligt utvecklade,
af andra blomdelars, t. ex. af ståndarnas (såsom hos
akaciorna) eller af pistillernas färg (såsom fallet
är med Salix-arternas honblommor).
Blomdelarna hafva en kort tillvaro, hos de flesta
växter en enda vegetationsperiod eller en del af
en sådan. Hos somliga växter, t. ex. pilarter, alm,
syren m. fl., nå de icke sin fulla utveckling förrän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
