Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomställning. I. Racemösa - Blomställning. II. Cymösa - Blom-te. Se Te - Blomvass, bot. Se Butomus - Blomvippa, bot. Se Blomställning - Blon, Franz von, tysk musiker - Blond, ljuslätt, med ljust hår - Blondeau. Se Blondel - Blondel l. Blondeau, med tillnamnet de Néelle, fransk trubadur - Blondel, Georges, fransk nationalekonom - Blonder (fr. blondes), ett slags skira spetsar af silke - Blondin, ljushårig, ljuslätt kvinna. Jfr Blond - Blondin, lindansare, hvars verkliga namn var Jean François Gravelet - Biondlot, Prosper René, fransk fysiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blomställningar. Likartad</sp> kallas en sådan blomställning,
där sammansättningsleden äro af ett slag, t. ex. ax
ordnade i ax, klasar i klase, <sp>olikartade<sp> däremot, då
de ej äro det, t. ex. ax i klase (så hos en del gräs,
där denna sammansatta blomställning kallas vippa),
hufvud i kvast etc.
II. Cymösa (af grek. kyma, växtskott) l. knippelika
blomställningar äro de, hos hvilka blommorna
utvecklas i nedstigande (basipetal) följd, i det att
(den relativa) hufvudaxeln alltid af slutas med en
blomma utvecklad före den blomma, hvilken af slutar
hvarje sidoaxel, som utvecklas. – För utbildningen
af hithörande blomställningar äro förbladens (se
d. o.) antal och ställning af största betydelse;
de viktigaste af hithörande blomställningar äro
återgifna i fig. 2.
a. Tvåsidiga knippet (dikasiet), hos hvilket från
hvarje (relativ) hufvudaxel utgå två sidoaxlar,
d. ä. blombärande grenar (fig. 2, A, fig. 3).
b. Ensidiga knippet (monokasiet), hvilket uppstår,
då hvarje (relativ) hufvudaxel bär endast en sidoaxel,
d. ä. blombärande gren (fig. 2, B och C). Alltefter
dennas ställning uppstå olika slag af knippen, bland
hvilka två hufvudslag äro att urskilja, beroende
på om förbladen och därmed blommorna äro ställda i
median- eller i transversalplanet i förhållande till
hufvudaxeln. I senare fallet uppstår sicksackknippet
(bostrix, fig. 2, B), om skiftevis blommor
utvecklas (ur antidroma axlar): den första på en
sida om hufvudaxeln, den andra på motsatt sida af
den nya hufvudaxeln, den tredje på samma sida som den
första etc.; <sp>skrufknippet<sp> (cincinnus, fig. 2, C), hos
hvilket alltid den på samma sida sittande (homodroma)
sidoblomman utvecklas. – I det fall återigen att
sidoaxlarna, såsom hos monokotyledonerna är regel,
äro ställda i medianplanet, kunna dessa antingen,
såsom hos solfjäderknippet, utvecklas på insidan af
den relativa hufvudaxeln eller, såsom hos
skärknippet, på utsidan. Det ensidiga knippet kan i
vissa fall förväxlas med klasen, beroende därpå att i
det förra finnes en skenaxel, som lätt kan uppfattas
som hufvudaxeln i blomställningen; stödjebladens
ställning anger dock det verkliga förhållandet, t.
ex. förgätmigej (Myosotis).
c. Mångsidiga knippet (äfven kalladt
strålformiga knippet; pleiokasiet), hos hvilket hvarje
(relativ) hufvudaxel bär mera än två grenar.
En cymös blomställning af något bland nu nämnda
slag, hvars blommor äro starkt sammanträngda, så att
blomställningen får ett hufvudlikt utseende, kallas
blomnystan eller blomgyttring.
Ej alltid äro i naturen de racemösa och cymösa
blomställningarna skarpt skilda eller ettdera
slaget uteslutande förekommande hos bestämda
arter, släkten eller familjer, utan i somliga fall
kunna knippen vara anordnade i ax eller i klase
etc. Dylika blomställningar kallas blandade.
G. A. (G. O. R.)
Blom-te. Se Te.
Blomvass, bot. Se Butomus.
Blomvippa, bot. Se Blomställning.
Blon [blån], Franz von, tysk musiker, f. 1861,
dirigent för "Berliner tonkünstlerorchester"
1890, har blifvit omtyckt af dilettanter
genom sina kompositioner af lättare
halt för piano, sång, orkester o. s. v.
A. L.
Blond, ljuslätt, med ljust hår.
Blondeau. Se Blondel.
Blondel [blådä’ll] l. Blondeau [blada], med
tillnamnet de Néelle, fransk trubadur i
12:e årh. Sägnen har gjort B. till konung Rikard
Lejonhjärtas älsklingsskald och befriare ur
fångenskapen.
Blondel [blådä’ll], Georges, fransk nationalekonom,
f. 1856 i Dijon, studerade en längre tid i Tyskland,
hvarunder han verksamt deltog i de historiska arbetena
i Mommsens och Brunners seminarier. Efter att hafva
varit universitetsprofessor först i Lyon, sedan
i Lille, blef han professor vid handelshögskolan
i Paris. Bland hans arbeten, hvilka mest behandla
de sociala och nationalekonomiska förhållandena i
Tyskland, märkas: Étude sur la politique de l’empereur
Frédéric II (1892), Études sur les populations
rurales de 1’Allemagne (1897) och L’essor industriel
et commercial du peuple allemand (3:e uppl. 1900).
Blonder (fr. blondes), ett slags skira spetsar
af silke.
Blondin, ljushårig, ljuslätt kvinna. Jfr Blond.
Blondin [blada’], lindansare, hvars verkliga namn var
Jean François Gravelet, f. 1824 i S:t Omer, d. 1897
på sin egendom nära Birmingham. Han gick 30 juni 1859
på lina öfver Niagara.
Biondlot [blålå’], Prosper René, fransk fysiker,
f. 3 juli 1849 i Nancy, studerade i Nancy, Heidelberg,
Zürich och Paris, blef 1881 filos. doktor samt 1882
"maître de conférences" och 1886 professor vid den
naturvetenskapliga fakulteten i Nancy. Redan i sin
gradualafhandling, som behandlade den galvaniska
polarisationen, egnade sig B. med framgång åt
undersökningar på elektricitetslärans område,
på hvilket han sedermera hufvudsakligen forskat,
ofta i samarbete med sin kollega Bichat. Bland hans
många förträffliga arbeten märkas flera angående
hertzska och röntgenstrålar och liknande fenomen. 1902
trodde han sig kunna påvisa, att röntgenstrålarna
äro polariserade och fortplanta sig med ljusets
hastighet, hvilket väckte mycket uppseende. Han fann
likväl senare, att han vid dessa försök arbetat ej
med röntgenstrålar, utan med ett nytt slags strålar,
som han kallade N-strålar. Dessas våglängd uppmättes
och befanns först motsvara s. k. ultraröd strålning
af relativt stor våglängd; sedermera har B. trott
sig finna, att deras våglängd är ytterst liten,
mindre än någon tillförene uppmätt. B. har därefter
jämte ett stort antal andra franska forskare,
bland hvilka må nämnas Bichat och Jean Becquerel
samt fysiologerna Carpentier och Broca, studerat
dessa mystiska strålars egenskaper och kommit till
högst otroliga slutsatser. N-strålarna uppgifvas
af Carpentier utstråla från människor och djur vid
deras lifsprocesser. Iakttagandet af N-strålarna,
som utmärka sig därigenom, att de låta svagt lysande
kroppar, t. ex. fosforescerande svafvelkalcium, synas
starkare lysande, försvåras därvid mycket genom
närvaron af ett nytt slags strålar, N1-strålar,
som ha motsatta egenskaper. – Tyska och engelska
forskare, som sökt eftergöra försöken med N- och
N1-strålar, ha misslyckats. Vid försök, delvis
utförda af B. i Paris i maj 1904, kunde ej heller
undertecknad iakttaga de företeelser, som sågos
af B. och hans meningsfränder. Äfven de fleste
fransmän ställa sig skeptiska mot dessa försök. Den
franska vetenskapsakademien tillerkände B. 1904
ett pris af 50,000 frcs för hans fysiska arbeten.
S. A–s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
