- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
769-770

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomsterträdgård ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

processioner o. s. v. som vid upplysning af hallar,
kyrkor e. d. I senare tid hafva blosshållare
af åtskilliga konstruktioner och under olika
benämningar brukats af kolare, ljusterfiskare
och grufarbetare. Jfr Pärthållare.
N. E. H.

Blot (fno. blót, offer). Våra hedniske förfäder
hade för sed att vissa tider anställa stora offer
åt gudarna. Detta kallades att blóta, och den, som
verkställde offringen, kallades blótmaðr. Årligen
firades tre stora offerfester: i midten af oktober,
"til árs" (för god skörd under det förflutna året);
i midten af jan. (jól, "jul"), "til gróðrar" (för
ett lyckligt och fruktbringande år), och slutligen
vid vårens ankomst, "til sigrs" (för lyckosamma
härfärder). Julafton var det sed, att man med offret
af en galt (sónargoltr) sökte blidka gudarna och
aflade högtidliga löften. Vid offer tillgick så, att,
sedan offerdjurens ädlare innandelar förbehållits
gudarna, blodet (hlaut) uppsamlades i offerkittlar
(hlautbollar), stänktes med kvistar (hlautleinar)
på de närvarande och ströks på gudabilderna,
altarna och tempelväggarna, hvarefter alla
närvarande jämte prästerna deltogo i offermåltiden
(blótveizlagildi). Nämnda tre högtider fortlefde under
medeltiden, ehuru under andra former: Mårtensmässan
(10 nov.), julhögtiden (23 dec.) och Valborgsmässan
(30 april). Hufvudorten för de stora bloten var
i den hedna tiden Uppsala, hvars öfverkonung
äfven var religionens högste målsman. (Af det stora
"disartinget" därstädes fortlefver än i dag namnet i
distingsmarknaden.) I allmänhet voro offerplatserna
gemensamma för hela härad. Om deras läge tala ännu
flera ortnamn, i hvilka ändelserna -vi, -harg, -hof,
-lund ingå.

Blota (fno. blóta). Se Blot.

Blotspån (isl. blotspánn). Att fälla blotspån
omtalas stundom i de isländska sagorna som ett sätt
att utforska framtiden, utan att dock de närmare
omständigheterna beskrifvas. Förmodligen kastades
kvistar på marken, och man sökte utleta gudasvar ur
de sammanställningar, som därvid uppkommo.

Blot-Sven (d. v. s. "Offer-Sven") är enligt tilllägget
till Hervararsagan namnet på en af svearnas konungar i
slutet af 1000-talet. Sedan svearna fördrifvit konung
Inge d. ä. på grund af hans kristna nit och vägran
att "hålla gammal lag", säges hans svåger Sven, "den
mäktigaste mannen i Svithiod’", ha korats till konung
samt genast på hednavis offrat ("blotat"), hvaraf han
erhöll namnet Blot-Sven (isl. Blót-Sveinn). Sven säges
ha varit svearnas konung i tre vintrar; sedan återkom
Inge från Västergötland, dit han tagit sin tillflykt,
öfverrumplade och satte eld på den gård, där Sven
vistades, samt nedhögg sin medtäflare, då denne sökte
rädda sig ur lågorna. Utan säker grund plägar denna
händelse förläggas till omkr. 1080. B. finnes ej
upptagen i Västgöta-lagens kungalängd, hvarför han
i alla händelser ej torde ha förmått utsträcka sitt
välde öfver göta-landskapen. Om man får antaga, att
Inge är identisk med den Anund, som omtalas i ett par
skolier till Adams af Bremen krönika, skulle den där
intagna notisen om att Anund miste konungamakten, enär
han vägrade att "förrätta det stadgade folkoffret åt
demonerna", hänsyfta på den tilldragelse, hvarigenom
Sven blef konung. De uppgifter, som i åtskilliga yngre
källor förekomma om Sven och lians släktförbindelser
med sverkerska och erikska
ätterna, äro hvarandra motsägande och förtjäna ingen
tilltro. Sven är hufvudpersonen i P. H. Lings sorgspel
"Blotsven" (1824). V. S–g.

Blouët [bloä], Paul, fransk skriftställare, känd
under pseudonymen Max 0’Rell, f. 1848 i Bretagne,
d. 1903 i Paris, studerade vid Paris’ universitet,
deltog såsom officer i fransk-tyska kriget 1870
och vardt fånge i slaget vid Sedan, sårades svårt
under truppernas strider mot Paris-kommunen och
fick afsked med pension. Han kom till England
som tidningskorrespondent 1873 och var lärare i
franska vid en London-skola 1876–84. Han författade
och utgaf från 1883 spirituella skildringar af de
angelsaxiska folkens karaktär och sedvänjor. Dessa
böcker, som af B. skrifvits på franska och af hans
hustru öfverflyttats på engelska, gjorde mycken
lycka och blefvo öfversatta till flera europeiska
språk. På svenska finnas af dem "John Bull och hans
ö" (1884), "Jonathan och hans fastland" (1889),
"En fransman i Amerika" (1892) och "Firman John
Bull & co. och dess stora filialer" (1895); bland
hans andra arbeten "Hennes kongl. höghet kvinnan"
(1901) och "Oss emellan" (1902). B. gjorde årslånga
föreläsningsturnéer till Amerika. Kaplandet och
Australien.

Blount [blaunt], förnäm engelsk släkt, bekant redan
under 1300-talet, då sir Walter B. åtföljde
Svarte prinsen på dennes expedition till Spanien
1367. Denne Walter B. stupade vid Shrewsbury 1403
som Henrik IV:s standarbärare och förekommer under
namnet Blunt i Shaksperes "Henrik IV". Hans sonson
Walter B., baron Mountjoy (d. 1474) var en af
de mest framträdande partigängarna på Yorksidan under
Rosornas krig. Såväl hans sonson William B., baron
Mountjoy (d. 1534), som dennes son Charles B.,
baron Mountjoy (d. 1545), gjorde sig kända
som mecenater, den förre särskildt som Erasmus’, den
senare som Roger Aschams beskyddare. Bland släktens
medlemmar under senare tid märkas följande.

1. Charles B., earl af Devonshire och baron
Mountjoy, f. 1563, bekant som en af drottning
Elisabets gunstlingar, deltog i Essex’ expedition
till Azorerna 1597 och var sedermera invecklad i
dennes sammansvärjning, men undgick straff. Han
blef 1600 ståthållare ("lord deputy") på Irland och
lyckades genom sin seger vid Kinsale i grund kufva
den vidtomfattande resning Tyrone anstiftat. Vid
återkomsten 1603 blef han af Jakob I till lön
därför upphöjd till earl af Devonshire.
Mycken skandal väckte det, då han 1605
förmådde sin huskaplan Laud att viga honom vid
hans älskarinna, Essex’ syster, den beryktade lady
Penelope Rich. rned hvilken han före hennes skilsmässa
från lord Rich hade flera barn. Midt under tvisten
om detta giftermåls laglighet afled B., 1606. Han var
mycket populär bland tidens skalder och firades med
sorgekväden bl. a. af Ford, som lär idealiserat
hans förhållande till lady Rich i tragedien "The
broken heart".

2. Sir Christoph B., troligen den
föregåendes yngre broder, f. omkr. 1565,
förtrogen vän och jämnårig med Essex samt genom
sitt giftermål dennes styffar, var hans följeslagare
på expeditionen till Cadiz 1596 och till Azorerna
1597, följde honom äfven till Irland och tyckes
jämte lord Southampton ha varit hans förnämste
rådgifvare under detta fälttåg och vid komplotten
mot drottningen. Också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:45:25 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free