Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boccaccio [båkka'tjå], Giovanni - Bocca della verita - Bocca di Cattaro. Se Bocche de Cattaro - Boccale - Boccardo, Girolamo - Bocca-tigris - Bocche [bå'kke] di Cattaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för det grekiska språket, skaffade den första
handskrift af Homeros till Italien och lät öfversätta
den till latin. Redan omkr. 1350 hade han skrifvit
en lefnadsteckning öfver sin älsklingsskald, Dante
(den första Dante-biografi, som finnes, utg. 1888),
och när Florens 1373 upprättade en lärostol för
tolkningen af den store skaldens "Divina commedia",
kallades B. att intaga denna plats. Han var genast
färdig att börja sina föreläsningar, men redan året
därpå, innan han hunnit längre än ett litet stycke in
på "Infernos" 17:e sång, måste de afbrytas till följd
af hans sjukdom, hvilken betänkligt förvärrades genom
underrättelsen om Petrarcas död. Han flyttade 1374
till Certaldo och dog därstädes 21 dec. 1375. Hans
staty restes där 1879.
Liksom Petrarcas poetiska riktning bestämdes af den
bekantskap han gjorde i Provence med trubadurernas
lyrik, så vände sig B. till norra Frankrikes,
till truverernas, berättande poesi, hvilken han
lärde känna redan under sin vistelse i Paris;
de nordfranska fabliaux et contes bilda också
till stor del underlaget för det af hans arbeten,
hvars ryktbarhet främst fortlefver, nämligen Il
decameron. (Man börjar alltmer bortlägga den förr
nyttjade formen "Decamerone".) Genom detta blef han
skaparen af den moderna novellen och förvärfvade
sig det ärofulla namnet af den italienska prosans
fader. De nyare folkens prosaberättelse tager
här för första gången konstnärlig form, hvarjämte
en verklig skildring af karaktärer och passioner
bjudes, och stilen är sydländskt behagfull, endast
väl mycket ciceroniansk. Decameron (af grek. deka,
tio, och hemera, dag) innehåller en samling
af 100 noveller, hvilka under loppet af 10 dagar
förtäljas af ett sällskap af 7 unga damer och 3
unga herrar. Dessa hafva flyktat undan för den
förfärliga pest, som 1348 härjade i Florens,
och slagit sig ner på ett ensligt landtställe,
där de fördrifva tiden bl. a. med att dagligen
berätta hvar sin novell. Bland dessa berättelser,
hvilka inledas af en åskådlig och gripande skildring
af pestens elände, finnas många af en rörande, ja
nästan tragisk verkan. Men många äro också i hög grad
lättfärdiga. Arbetets litteraturhistoriska betydelse
är emellertid utomordentlig, och detta ur tre
synpunkter. För det första gör denna samling noveller
epok i berättarkonstens historia; den blef den mest
omtyckta underhållningslektyr för långliga tider
och en skattkammare för senare tiders novellister
och dramatiker. (Bland dess mest populära historier
märkas de om Griselda och Ghismonda.) Vidare
skänker denna novellsamling en trogen bild af det
dåv. sällskapslifvet i Neapel och Florens, ty fastän
många där berättade händelser tima i fjärran land, är
det dock Italien, hvars lif egentligen där skildras i
all sin vällust och nöjeslusta: man kände icke några
skrankor dragna af sed och lag; lasten (visserligen
icke den fräcka och afskyvärda, utan den behagfulla,
listigt uppträdande) triumferar som oftast öfver den
hedervärda dygden, och författaren känner däröfver ej
den ringaste harm – lika litet som hans föregångare,
truvererna. Men detta samfund, som sökte afskaka
kyrkans band, satte i stället för medeltidens fasa
ett gladt skratt, i st. f. den dystra medeltidstron
en viss folklig skepticism. Ej minst går detta ut
öfver präster och munkar, hvilka framställas i föga
ljus dager; satiren mot de dåtida andlige är något
af det friskaste och
bästa i boken. Slutligen må framhållas mästerskapet
i språkbehandlingen; genom B. tog den italienska
prosan ett omätligt framsteg, men hans prosa har
ock varit ödesdiger genom hans beroende af latinets
periodbyggnad och konstruktioner. Decameron, som
i öfversättning svårligen kommer till sin rätt,
liksom den för att rätt förstås kräfver insikter i
tidens sedelif, har emellertid öfverflyttats på de
flesta europeiska språk, på svenska af C. Eichhorn
(2 bd, 1861–62; 4:e uppl. 1891). – Den första
tryckta upplagan af denna bok anses vara från tiden
omkr. 1470. Den bästa af de äldre editionerna är den
florentinska af 1527.
Litt.: Biogr, öfver B. af grefve Baldelli (1806),
Landau (1877; utvidgad ital. uppl. 1881–82 af
Antona-Traversi, hvilken de tre följande åren äfven i
smärre skrifter utredde dunkla punkter i B:s Iefnad),
Körting (1880), Cochin (1890) och Vesselovskij
(1893–94), samt Bartoli, "I precursori del B." (1876),
Rossis karakteristik af B. (1900) och Hecker,
"Boccaccio-funde" (1902). R–n. (K. W–g.)
Bocca della verita (it.), "sanningens mun", en antik
kolossal mask, nu uppställd i kyrkan S:ta Maria in
Cosmedin i Rom. Om denna mask går den sägen, att
romarna, då de skulle aflägga ed, stucko sin hand in
i maskens munöppning, hvarvid den, som svor falskt,
fick sin hand af biten.
Bocca di Cattaro. Se Bocche di Cattaro.
Bocca di Porco. Se Sergius, påfvar, 4.
Boccale (it.), "krus", föråldradt italienskt mått för
vin, brännvin och olja, af olika storlek i orterna,
motsvarande från 0,68 l. (i Turin) ända till 2,05
l. (i Rom, för olja).
Boccardo, Girolamo, italiensk nationalekonom,
f. 1829, d. 1904, verkade länge som professor vid
sin födelsestad Genovas universitet och var dessutom
senator samt medlem af "statsrådet". Hans betydelse
beror framför allt på en ovanlig stilistisk förmåga;
tack vare denna har hans första och förnämsta arbete,
Trattato teorico-pratico di economia politica (3
delar, 1853; 7:e uppl. 1885), ansenligt bidragit
att återuppväcka intresset för nationalekonomiska
studier i Italien. Till sin teoretiska åskådning var
B. tämligen eklektisk och sökte hålla en medelväg
mellan liberalism och socialism; mot den sista riktar
sig skriften Socialismo sistematico e socialisti
inscienti (1896). Bland hans öfriga vetenskapliga
produktion märkas den värdefulla samlingen "Biblioteca
dell’ economista", som B. sedan 1874 utgaf och försåg
med inledningar, "samt arbetet I principii della
scienza e dell’ arte delle finanze (1887). – Han
författade äfven skrifter i historia och geografi
samt var känd såsom talare i senaten, dock utan
stark partifärg. E. Hkr.
Bocca-tigris (kin. Humen, "Tiger-porten"),
Si-kiang-(här kallad Kanton-)flodens omkr. 4
km. breda mynning. Tigerön ni. fl. klippiga öar äro
där belägna. De befästningar, som skydda Kanton,
kallas Bogue forts.
Bocche [bå’kke] di Cattaro (Bocca di Cattaro),
djupt inträngande fjordlik vik af Adriatiska hafvet,
i sydligaste delen af Dalmatien. Längst in ligger
staden Cattaro. Viken, som innehåller flera goda
hamnar och med sina vattenytorna omgifvande höga
berg och den sydländska vegetationen på stränderna
hör till de vackraste landskap i Europa, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
