Print (PDF) - On this page / på denna sida - Bohn [båu'n], Henry George - Bohnenberger [bånen-]. Johann Gottlieb Friedrich von - Bohnenbergers elektroskop - Bohnstedt [bån-], Ludwig Franz Karl - Bóhol - Bohord - Bohnhoric [-ritj], Adam - Bohr [bår], Christian Harald Laurits Peder Emil - Bohrer - Bohtori. Se Buhture - Bohus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var äfven känd som ifrig samlare af konstsaker och
pretiosa.
Bohnenberger [bånen-], <spärr>Johann Gottlieb Friedrich von</spärr>,
tysk matematiker och astronom, f. 1765 i närheten af
Stuttgart, d. 1831 som professor i Tübingen, uppfann
ett efter honom själf benämndt elektroskop (se nedan)
och en rotationsapparat (se d. o.), som på Napoleons
befallning blef införd i alla franska skolor.
Bohnenbergers elektroskop, fys., ett mycket känsligt
instrument, hvarmed man pröfvar om en kropp är
elektrisk och bestämmer arten af dess elektricitet. I
en trälåda med sidoväggar af glas är innesluten en
s. k. torr stapel (a), från hvars båda ändar eller
poler utgå koppartrådar (b och d), som sluta i
metallskifvorna X och Y. Dessa skifvor
äro ständigt laddade med oliknämniga elektriciteter
från stapelns båda poler. Midt emellan dem hänger
ett guldblad. Vidrör man den öfverst på instrumentet
anbragta metallskifvan med en kropp, som är laddad
med positiv elektricitet, så meddelar sig denna till
guldbladet, och detta drages intill den skifva, som
står i förbindelse med stapelns negativa pol. Har
kroppen negativ elektricitet, slår guldbladet ut åt
motsatt håll. Är åter kroppen oelektrisk, förblir
guldbladet utan rörelse. Instrumentet uppfanns af
Bohnenberger, men förbättrades af Fechner till den
form, som i figuren återgifves. R. R.*
Bohnstedt [bån-], <spärr>Ludwig Franz Karl</spärr>, tysk arkitekt,
f. 1822 i Petersburg, d. 1885, studerade 1839–42
i Berlin och Italien, blef 1858 professor vid
konstakademien i Petersburg, men flyttade 1863 till
Gotha. En mängd byggnader (offentliga och privata)
i Petersburg, Moskva, Riga, Baden-Baden och Gotha
äro utförda af honom. Hans mest betydande verk
äro ritningarna till riksdagspalatset i Berlin,
hvilka belönades med första priset, men ej kommo
till utförande.
Bohol (<spärr>Bojol</spärr>), ö i Visayagruppen bland
Filippinerna, mellan Cebu och Leyte, 3,250 kvkm. med
omkr. 240,000 inv., bildar med Siquijor en provins,
4,124 kvkm., omkr. 250,000 inv. ön är bergig och
skogbevuxen, producerar mycket ris och har äfven
guldfyndigheter. Hufvudstad är Tagbilaran.
Bohord (ty. buhurd, mlat. bohordicum), en under
medeltiden bruklig tornerlek, hvarvid anfall gjordes
på en låtsad fästning. Merendels tages dock ordet i
samma bemärkelse som <spärr>dust</spärr> eller <spärr>tornej</spärr>.
Bohoric [-ritj], <spärr>Adam</spärr>, slovenisk skriftställare och
anhängare af reformationen i 16:e årh. B. intresserade
sig särskildt för rättskrifningen, och det
efter honom uppkallade skriftspråket, på sloveniska
"bohoricica", begagnades ända till midten af
1800-talet. B:s skrifter blefvo brända af det
katolska prästerskapet i Krain, med undantag af den
i Wittenberg 1584 tryckta språkvetenskapliga boken
Arcticæ horulæ, hvaraf några exemplar räddats till
bibliotek i Wien, Dresden och Laibach. A–d J.
Bohr[bår], <spärr>Christian Harald Laurits Peder Emil</spärr>, dansk
fysiolog, f. 14 febr. 1855 i Köpenhamn, blef 1872
student och 1880 med. doktor, sedan han utgifvit en
disputation Studier om mælk med særligt hensyn til
de i samme suspenderede fedtkugler. Han studerade
sedan fysiologi hos Ludwig i Leipzig, där han
utarbetade en mycket förtjänstfull afhandling Ueber
den einfluss der tetanisirenden irritamente auf form
und grösse der tetanuscurve (1882), och utnämndes
1886 till fysiologie professor i Köpenhamn. B. har
med synnerlig förkärlek studerat blodgaserna och
det respiratoriska gasutbytet i lungorna samt
därvid bl. a. kommit till det viktiga resultatet,
att syrets upptagande till blodet och kolsyrans
afgifvande därifrån icke kunna förklaras i enlighet
med lagarna för gasers diffusion. Han uppfattar
således dessa processer såsom ett slags sekretoriska,
med t. ex. spottafsöndringen analoga processer. De
viktigaste af B:s hithörande arbeten, till hvilka bör
läggas en mängd af hans lärjungar å hans laboratorium
utförda undersökningar i samma riktning, äro:
Ueber die verbindung des hämoglobins mit kohlensäure
(1886), Ueber die lungenathmung (1890), Beiträge zur
lehre von den kohlensäureverbindungen des blutes,
Der sauerstoffgehalt des oxyhämoglobinkrystalle
(med Torup), Ueber die verbindung des hämoglobins mit
sauerstoff, Ueber den specifischen sauerstoffgehalt
des blutes (1891), Ueber verbindungen von
methämoglobin und kohlensäure (1898), Ueber
die haut- und lungenathmung des frosches, Ueber
die kohlensäureproduktion des hühnerembryos
(med Hasselbalch 1899), Der respiratorische
stoffwechsel der säugethierembryo (1900), Ueber die
wärmeproduktion und den stoffwechsel des embryos
(med Hasselbalch) och Ueber den respiratorischen
stoffwechsel beim embryo kaltblutiger thiere
(1903), alla intagna i Skand. arch. f. physiol.
R. T–dt.
Bohrer [barer], tysk musikalisk konstnärsfamilj. Dess
mest framstående medlemmar voro bröderna <spärr>Anton</spärr>
(violinist, f. 1783) och <spärr>Max</spärr> (violoncellist, f. 1785),
hvilka tillsammans gjorde konstresor genom nästan
hela Europa (Stockholm 1814) och under kortare tid
hade anställningar i Berlin och Paris. Anton blef
1834 konsertmästare i Hannover och dog 1852. Max
blef 1832 konsertmästare i Stuttgart, gjorde sedan
ånyo konstresor (Amerika 1842, Stockholm 1847)
och dog 1867. Han räknas bland violoncellspelets
främste representanter. – Antons dotter <spärr>Sophie</spärr>
(f. 1828, d. 1849), blef för sitt färdiga och
kraftfulla pianospel kallad "en kvinnlig Liszt".
A. L.
Bohtori. Se <spärr>Buhturi</spärr>.
Bohus (urspr. <spärr>Bagahus</spärr>, därefter <spärr>Bahus</spärr>),
nu en vördnadsbjudande ruin, snedt emot staden
Kungälf, var fordom en stark fästning, belägen på
en hög klippa i Göta älfs norra utloppsarm, den
s. k. Nordre älf. Det anlades 1308 af norske konungen
Håkon Hålägg för att betvinga det i närheten liggande
Ragnhildsholms fäste, hvilket den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
