Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonaparte [bånapa'rt], it. Buonaparte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
presumtive arfvinge, till dess "konungen af Rom"
föddes, och var 1809–13 storhertig af Kleve och
Berg. Efter kejsardömets fall tvangs hans moder genom
domstols utslag att på faderns begäran öfverlämna
honom till denne. Han lefde sedermera i Florens, där
han fick en god, militärisk uppfostran. Han omfattade
med entusiasm tidens liberala idéströmningar och
kunde endast genom faderns förbud hindras från att
sluta sig till grekerna i dessas frihetskamp. Men när
upproret utbröt i Italien 1830, slöt han sig jämte
sin yngre broder med hänförelse till detta och visade
flera prof på tapperhet och militäriska kunskaper
i striderna mot de påfliga trupperna i Romagna, då
mässlingen gjorde slut på hans förhoppningsfulla bana.
Charles Louis Napoléon B., den föregåendes
broder, fransmännens kejsare, f. 20 april 1808,
d. 9 jan. 1873. Se Napoleon III.
14. Louis Lucien B., son till Lucien B. i hans
andra gifte, fransk prins, f. 4 jan. 1813, d. 3
nov. 1891 i Fano, sysslade uteslutande med filologiska
studier, tills februarirevolutionen utbröt 1848.
Då valdes han på Corsica till representant i franska
nationalförsamlingen, där han med all makt understödde
sin kusin, sedermera Napoleon III. Till belöning
gjorde denne honom till fransk prins och senator, men
han spelade sedan ingen politisk roll. Bland hans
arbeten märkas: Specimen lexici comparativi omnium
linguarum europæarum (1847), Langue basque
et langues finnoises (1862) samt en öfversättning
på 72 språk och dialekter af Kristi liknelse om
såningsmannen (1857). Han blef hedersledamot af
flera vetenskapsakademier och fick 1884 ett årligt
anslag på 250 pd st. af den engelska civillistan för
sina vetenskapliga forskningar.
15. Pierre Napoléon B., den föregåendes broder,
fransk prins, f. 11 okt. 1815, d. 7 april 1881 i
Versailles, deltog i resningen i Romagna 1831, men
greps och fängslades. Frigifven, begaf han sig till
Amerika och kastade sig där in i de inbördes striderna
i Columbia, men återvände snart till Italien. Där
blef han dömd till döden för dråp på en polisofficer,
men benådades med landsförvisning. Efter
februarirevolutionen 1848 lyckades han vinna säte i
franska nationalförsamlingen, där han
snart gJ°rde sig känd för sin ytterliga radikalism. Icke desto
mindre höll han till godo med kusinen Napoleon
III:s nådesvedermälen efter dennes statskupp 2
dec. 1851. Han blef fransk prins och fick ett rikligt
apanage, men betraktades för öfrigt af kejsaren med
misstro och missnöje på grund af sina antecedentia och
sitt extravaganta lefnadssätt. När det andra franska
kejsardömet redan började luta till fall, gaf han det
en hård stöt därigenom, att han med egen hand dödade
en känd Parisjournalist, Victor Noir, som förolämpat
honom. Han anklagades inför domstol och frikändes,
men måste på kejsarens befallning lämna landet,
där denna händelse väckte det största
uppseende och gjorde den napoleonska saken oberäknelig
skada. Efter en tids vistelse i England återvände han
till Frankrike och bodde sedan där till sin död. Han
var sedan 1853 gift med Justine Éléonore Ruflin,
en arbetardotter från Paris.
16. Mathilde Létitia Wilhelmine B., dotter
till Jérôme B. i hans andra gifte, fransk prinsessa,
f. 27 maj 1820 i Triest, d. 2 jan. 1904 i Paris,
kallades först "grefvinna af Montfort" efter sin
fader. 1841 gifte hon sig med den bottenrike
ryssen Anatol Demidov, furste af San Donato, men
äktenskapet blef olyckligt, och 1845 skildes makarna,
hvarvid prinsessan på ryske kejsarens befallning
af sin man fick ett årligt underhåll af 200,000
rubel. Hon bosatte sig sedan i Paris och intog
där en lysande ställning i sällskaps!ifvet under
"borgarkonungadömets" sista
dagar såväl på grund af sin rikedom som sin skönhet
och sina stora talanger. Från 1849 till Napoleon
III:s giftermål skötte hon värdinnerollen i hans
palats. Prinsen-presidenten hyste också en varm
böjelse för sin sköna kusin, men hennes föregående
giftermål ansågs omöjliggöra en förening dem
emellan. Vid kejsardömets upprättande blef hon
upptagen bland den kejserliga familjens medlemmar,
fick predikatet "kejserlig höghet" och Élyséepalatset
till bostad. På sitt sommarresidens i Saint-Gratien
bildade hon en litterär och artistisk salong,
till hvilken flera af andra kejsardömets vittra
och konstnärliga koryféer slöto sig, framför allt
Sainte-Beuve. Efter dennes död (1869) fordrade
prinsessan att återbekomma sina bref till honom,
en händelse, som under lång tid lifligt debatterades
i hela Europas press. Det olyckliga kriget 1870–71,
som hon uppbjudit all sin förmåga att afvärja,
förmådde henne att bosätta sig i Belgien, men hon
återvände 1872, upplifvade sina traditioner från
kejsardömet och samlade ånyo omkring sig konstens
och vetenskapens furstar, som ända till hennes sista
dagar möttes i hennes salonger i Saint-Gratien.
Prinsessan Mathilde var en af Frankrikes mest
enande och mest uppburna personligheter både under
kejsardömet och tredje republiken. Själf bonapartist
i själ och hjärta, var hon dock tillgänglig för alla,
flärdlös och okonstlad. Hon målade med stor talang
och fick äfven åtskilliga offentliga utmärkelser för
sitt konstnärskap.
17. Napoléon Joseph Charles Paul B., vanligen
kallad prins Napoleon och af folkhumorn döpt
till Plon-Plon, den föregåendes broder,
fransk prins, f. 9 sept. 1822, var efter
genomgångna studier vid krigsskola en tid officer
i württembergsk tjänst. 1840 lämnade han den
militära banan och begaf sig ut på vidsträckta resor,
som förde honom genom Tyskland, England och
Spanien. 1845 besökte han också Paris och anknöt
där förbindelser med cheferna för de radikala och
socialistiska oppositionspartierna, hvarför han
blef utvisad af regeringen. Redan 1847 fick han dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
