- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1091-1092

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inflytande på valen, och 1672 bestämdes, att
valen skulle göras af häradshöfding och nämnd vid
ordinarie ting. Men redan 1680 stadgades det ända
till 1866 gällande valsättet, som bestod däri att
representanten, "herredagsmannen", utsågs af bönderna
själfva; från och med frihetstiden skedde valet inför
häradshöfdingen genom socknevis efter graderad skala
utsedda elektorer. Ombudet underhölls medelst häradets
andel af sakören, så långt det räckte, och medelst
sammanskott af kommittenterna. Först långt fram på
1600-talet fick bondeståndet en ordinarie talman;
denne utsågs under frihetstiden (1719–72) af ståndet
själft, men eljest t. o. m. 1865 af konungen. Ett
mycket stort inflytande inom detta utöfvades af den
"edsvurne skrifvaren" eller, som han sedermera
kallades, sekreteraren, hvilken tillsattes af
konungen (under frihetstiden dock af samtliga fyra
ståndens talmän) ända till 1862, då ståndet själft
fick rätt att utse sådan. Ståndets medlemsantal var
under 1500-talet mycket stort: 1567 uppgick det till
omkr. 600, 1594 öfversteg det 400, men sedermera torde
det ej hafva of verstigit 200, utan i allmänhet hafva
hållit sig till omkr. 150. Att bönderna, trots sin
riksdagsrätt, icke ansågos så politiskt mogna som de
tre "högre" stånden, visade sig dels däraf att de
ej kallades till de s. k. utskottsriksdagarna, som
under 1600-talet förekommo vid sidan af de allmänna
riksdagarna (vid 1700-talets enda utskottsriksdag,
1710, hade de dock plats), dels däraf att bondeståndet
ej - med undantag af 1742–43 – representerades i det
sekreta (hemliga) utskott, hvilket i synnerhet under
frihetstiden var så myndigt, och att det saknade
plats i det ständernas utskott, som under nämnda tid
egde att föreslå riksråd, samt i 1778 och 1786 års
statsutskott, hvarjämte det ej fick deltaga i bankens
styrelse. Från och med 1789 hade dock bönderna plats
i hemliga utskottet, och sedan 1800 deltogo de i
valet af bankofullmäktige. – Bondeståndet vidmakthöll
segt sin "renhet". Det var skattehemmansegarnas och
kronojordsinnehafvarnas stånd, men framför allt
de besuttne jordbruksarbetarnas, och det uteslöt
från sig icke endast sådana skattehemmansegare och
kronojordsinnehafvare, som verkligen tillhörde,
utan äfven (ända till 1862) sådana, som hade
tillhört något af de andra stånden eller stått i
statens tjänst. Sedan bönderna fått rätt att besitta
frälsejord, gåfvo de (1834) frälsehemmans- och
(1844) säteriegare representationsrätt inom sitt
stånd, dock med ofvannämnda inskränkningar. Genom
1866 års riksdagsordning förlorade bönderna
rätten att särskildt representeras vid riksdagen
och upphörde därigenom att vara ett riksstånd,
men deras politiska inflytande har likväl blifvit
större än någonsin. Numera utgöra de flertalet af
landets valmän och kunna sålunda få sina intressen
vid riksdagen förfäktade af en majoritet. Äfven om
den politiska rösträtten skulle utsträckas till
alla kommunalt röstberättigade män, skulle af
valmanskåren på landsbygden jordegarna, som till
största delen äro bönder, utgöra öfver hälften. –
Ståndet kallades i officiella handlingar det
"hedervärda bondeståndet". Dess arkiv (protokoll för
åren 1720, 1723–1866 och handlingar, tillsammans
nära 400 vol.) förvaras i riksarkivet. Där finnas
ock i original riksdagsmännens fullmakter för tiden
1609–1862 (42 vol.) samt allmogens landskaps-,
härads- eller sockenvis ingifna underdåniga besvär
från midten
af 1500-talet till början af 1800-talet
(omkr. 90 vol.), en rik källa till bondeståndets
historia. Bondeståndets protokoll fr. o. m. 1786
äro tryckta.

De svenske bönderna hafva segt hållit fast vid gamla
vanor och föreställningar, ej allenast när det gällt
hemlifvet och därmed sammanhängande seder och bruk,
utan äfven i sådana saker, där ändring skulle kunnat
bereda vinst eller trefnad. "Emedan det varit så
i fars och farfars tid", har bonden haft svårt
att slita sig ifrån t. ex. det gamla sättet för
jordens skötande; säkerligen har också bristen på
tillräckligt stort rörligt kapital afhållit honom
från att experimentera. Den svenske bonden är fyndig
och har godt förstånd, men har varit i saknad af
den bildning, som kunnat öfvertyga honom om det nyas
fördelar. Men den friska kulturström, som genom ett
utveckladt samfärdsväsen och tidens "populariserande"
riktning ledts och ledes ut öfver landsbygden, sköljer
bort alltmer af det århundraden gamla damm, som legat
öfver bondens lif. Bibeln, katekesen, psalmboken
och almanackan utgjorde intill senare tider hela
hans bibliotek. Skolundervisningen var i hög grad
torftig. Nu finnes ingen enda socken, som ej har en
eller flere skolor, dit föräldrarna måste skicka sina
barn och där undervisning meddelas ej allenast uti
innanläsning, kristendom, räkning och skrifning, utan
äfven i historia, geografi, naturlära m. m. På senaste
tiden hafva äfven uppstått s. k. folkhögskolor,
afsedda för personer, som kommit till mognare ålder,
och med syfte att bibringa en allmänt medborgerlig
bildning. Tidningar och tidskrifter hafva sökt sig
väg till bondgårdarna, där till följd däraf dagens
politiska, sociala, ekonomiska och religiösa frågor
väcka större deltagande. Landtbruksskolor bereda väg
för ett allt ändamålsenligare jordbruk. Flertalet
af Sverige» jordegare (297,689 år 1900) utgöres
af bönder. Deras jordlotter äro i allmänhet små,
och deras ekonomiska ställning – oafsedt en ganska
omfattande hypotisering – kan ej anses vara öfver
måttan god och tyckes genom framtida jord-delningar
kunna blifva bekymmersam. Bönderna låta ej gärna
jord gå ur släkten. Finnas flera arftagare till
samma lägenhet, plägar son eller annan närskyld
arfsberättigad "lösa ut" de öfrige, hellre än att
gården skall gå öfver i främmande händer. Genom
denna från led till led orubbade jordbesittning
har stadga beredts åt hela samhället, och dessa
många små jordegare hafva varit ett skydd mot
uppkomsten af ett för den allmänna friheten farligt
jorddrottvälde, liksom de i framtiden kunna blifva ett
värn mot omstörtningar. Om det svenska bondeståndet se
E. Hildebrand, "Svenska statsförfattningens historiska
utveckling från äldsta tid till våra dagar" (1896)
och där anförd litteratur.

De finske böndernas historia sammanfaller med
de svenskes ända till 1809, och äfven efter den tiden
har deras utveckling gått i enahanda riktning med
de senares, om man undantager, att deras politiska
inflytande ej vuxit i lika hög grad. De utgöra ett af
de fyra stånden. Närmare bestämdt omfattar det finska
bondeståndet egare till i mantal satt frälse- och
skattejord, åboar på kronohemman samt arrendatorer
af kronoboställen, kungsgårdar och kungsladugårdar,
såvida de ej höra till annat stånd eller äro
statstjänare. Se vidare Finland (författning).

I Danmark var böndernas ställning ursprungligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 15:58:50 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0586.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free