- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1447-1448

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brand ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

återeröfrades under de två följande århundradena
flera gånger af slaverna. – 949 grundlade
Otto I B:s biskopsstift, hvilket 1161, efter de
slaviska oroligheterna, återupprättades af Albrekt
Björnen, som till B. förlade sitt residens. Sedan
biskopen 1539 öfvergått till den lutherska läran,
administrerades stiftet af medlemmar af kurfurstliga
huset till 1598, då det sekulariserades. Under
trettioåriga kriget blef staden flera gånger
(1631, 1639 och 1641) intagen af svenskarna.
(J. F. N.)

Brandenburg, Friedrich Wilhelm, grefve von B.,
preussisk militär och statsman, f. 1792, son af
konung Fredrik Vilhelm II i dennes morganatiska
äktenskap med grefvinnan Sophie von Dönhoff. Han
utmärkte sig under befrielsekriget 1813 och blef
1839 kommenderande general samt 1848 general af
kavalleriet. 8 nov. s. å. inträdde han som president
i ministären B.-Manteuffel samt undertecknade 5
dec. den oktrojerade författningen. Hösten 1850
var han preussisk underhandlare vid konferenserna i
Warschau med kejsar Nikolaus I, genom hvars bemedling
Preussen sökte medelst stora eftergifter undvika ett
hotande krig med Österrike. B. afled i en hetsig feber
kort efter återkomsten, 6 nov. s. å., sedan han genom
sitt energiska uppträdande lyckats förhindra Fredrik
Vilhelm IV från att störta Preussen i ett utsiktslöst
krig. Hans plötsliga frånfälle gaf anledning till en
patriotisk legendbildning, enligt hvilken B. skulle
dött af sorg öfver Preussens förödmjukelse. Rätta
sammanhanget med B:s förhandlingar i Warschau utreddes
af Sybel i "Graf Brandenburg in Warschau 1850"
(Hist. zeitschr., bd 58, 1887).

Brandenstein [-stajn], Christoph Carl von,
grefve, tysk finansman och diplomat i svensk tjänst,
tjänade först kejsaren, af hvilken han utnämndes till
riksgrefve, var sedermera kursachsiskt geheimeråd och
intog en inflytelserik ställning, men efter Gustaf
Adolfs lysande framgångar i Tyskland underhandlade
han 1631 i hemlighet om inträde i svensk tjänst
samt erbjöd sig att värfva 4 à 5 nya regementen för
Gustaf Adolfs räkning. 1632 lyckades han af kurfursten
utverka sitt afsked och fick s. å. af Gustaf Adolf i
uppdrag att anskaffa stora penningsummor. Sannolikt
var det i samband med detta uppdrag, som konungen
1632 utnämnde honom till sin "storskattmästare i
Tyskland", hvarvid B. i donation erhöll grefskapet
Querfurth. S. å. utnämndes han till svenskt
"geheimeråd".

Inrättandet af storskattmästarämbetet skedde icke
för att skapa en tom värdighet, utan var afsedt att
blifva en led i den nya förvaltningsorganisation, som
Gustaf Adolf ärnade införa i de eröfrade länderna. Uti
fullmakten gafs åt B. "full direktion och expedition
af alla kammar- och penningsaker, benådningar,
kontributioner, tullar, räntor och inkomster, af
hvad namn de vara må, eller hvarifrån de härröra,
i alla k. m:ts genom Guds nådiga förlänande jure
belli i Tyskland förvärfvade länder eller som k. m:t
komme att förvärfva". Denna fullmakt förnyades efter
konungens död af Axel Oxenstierna.

Såsom belöning för de i sanning storartade
förpliktelser att bereda penningtillgångar för
arméernas behof, som B. iklädde sig, erhöll han redan
af Gustaf Adolf muntlig och skriftlig försäkran att
erhålla furstetitel med däremot svarande landområde
för sig och sina efterkommande. 1633 utfärdade
Oxenstierna
också formligt förläningsbref på staden och
biskopsstiftet Konstanz jämte abbotstiftet Reichenau
att såsom ärftligt furstendöme egas och besittas
af B. och hans efterkommande. Samtidigt afslöt
rikskansleren med B. en serie kontrakt, genom hvilka
denne sistnämnde tillförsäkrades en hel del af de
genom svenska vapnen eröfrade stift och länder,
såsom Eichstädt, Burgau, Augsburg o. s. v., mot
förpliktelse att på 2 år till svenska krigsstaten
betala 1 mill. rdr sp. och, ifall han därutöfver
behölle dessa länder, ytterligare på 4 år 400,000
rdr sp. – efter den tidens förhållanden ofantliga
summor. Så stora summor kom väl B. i verkligheten icke
att utbetala, men uppenbart är, att han under året
1633 gjort svenska kronan högst betydande finansiella
tjänster. Mer än någon annan bidrog B. att detta år
stilla oron i Horns och hertig Bernhards arméer,
ehuru med för Sverige kännbara offer. Enligt ett
(troligen hemligt) kontrakt, af 28 april 1633,
försålde nämligen Oxenstierna till B. stiften
Magdeburg och Halberstadt med staden Magdeburg och
grefskapet Aschersleben mot en summa af 600,000 rdr
sp. jämte förbindelse att i månatlig kontribution
till krigets slut betala 10,000 rdr specie. Dock
stipulerades, att grefven icke genast skulle erhålla
besittningen af dessa länder, utan endast blifva
svensk ståthållare i furst Ludvigs af Anhalt ställe,
"tills sakerna kommit i bättre skick". Trots stora
svårigheter, delvis med användande af sin enskilda
kredit, lyckades B. bringa de vidlyftiga uppgörelserna
med officerarna till ett sådant slut, att Horn gaf
honom ampla vitsord om nit och trohet. Först 1636
erhöll han emellertid det utlofvade ståthållarskapet,
men värdigheten hade då genom händelsernas utveckling
blifvit i det närmaste betydelselös.

Såsom diplomat användes B. af Oxenstierna 1635
vid underhandlingar med Sachsen. Till B:s olycka
föll högsta ledningen af ärendena i Tyskland
efter rikskanslerens hemresa 1636 i händerna på
Johan Banér, som var honom ytterst obenägen, och
hvilkens ovilja under året växte, då B. knappast
gjorde någon hemlighet af sin afsikt att från
det till utseendet sjunkande svenska väldet rädda
sig öfver till det kejserliga lägret. Bryggan var
fredsunderhandlingar. Efter hvad B. själf uppgaf,
fick han under 1636 formlig inbjudning till Wien
för anknytande af direkt fredsunderhandling mellan
Sverige och kejsaren. Tronskiftet 1637 verkade ingen
förändring i B:s planer, han blef ännu ifrigare att
erhålla Banérs samtycke samt penningar till resan. Med
åberopande af Oxenstiernas egen instruktion för
fredsunderhandlingarna, skyndade B. att anträda
färden. 15 mars 1637 anhölls han emellertid på
genomresan i Dresden af kurfurstens utskickade,
anmodades att framvisa sina legitimationspapper såsom
sändebud, och då han ej kunde eller ville detta,
arresterades han med hustru och barn. De senare
frigåfvos dock snart, men han själf kvarhölls i
strängt fängelse i de ryktbara "Grüne gewölbe"
till sin död, 1640. Svenska kronan åtog sig änkans
och barnens sak vid fredsunderhandlingarna, och en
särskild paragraf i westfaliska fredsslutet innehöll,
att grefvinnan skulle återfå all henne under kriget
afhänd egendom. P. S.

Brander, Erik, skald. Se Skjöldebrand 1.

Brander [brä’nd&#601;], Gustavus, engelsk köpman och
fornforskare af svensk härkomst, f. 1720 i London,
d. 1787, var en af London-citys mest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0780.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free