Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läkekonsten betydliga resultat. B. var en oegennyttig,
människoälskande man, väl värd det erkännande han
sent omsider äfven från medicinska kretsar fick röna.
C. D. J.
Brandt, Frederik Peter, norsk jurist, f. 1825 i
Åmlid, blef student 1842 och juris kandidat 1846
samt anställdes 1849 såsom universitetsstipendiat
i lagfarenhet. 1862 blef han professor i juridik
i Kristiania. Han har bl. a. utgifvit "Kristian
IV:s norske lovbog af 1604" (1855, tillsammans med
Fr. Hallager) och Fremstilling af Norges dömmende
institutioner i ældre tider (1851 i Langes tidskrift)
samt grundlagt den förkortade bearbetning af
"Retstidenden", som utkom under namn af "Repertorium
for norsk lovkyndighed". Hans största arbete är
Den norske tingsret (1867). B. har äfven utgifvit
öfversättningar af fornnordiska sagor. Han tog 1890
afsked från professuren och dog i Kristiania 1891.
Y. N.
Brandt, Vilhelmine Andresine, norsk genealogisk
författarinna, f. 1827 i Trondhjem, bosatt i Bergen
från 1850 till 1880-talet, därpå i Kristiania,
har sedan 1893 uppburit statsunderstöd. Hon
har utgifvit ett mycket stort antal stamtaflor
öfver norska släkter: Lossius och Brandt (1863),
Ellerhusen och Görbitz (1866), Sundt (1867), Meyer
(1871), Bruenech och Stabell (1872), Ameln (1884)
och den gamla adelssläkten Benkestok (1904). –
Hennes fader, Peter Andreas B. (f. 1792, d. 1862),
följde 1834 som tecknare med en dansk zoologisk
expedition till Brasilien och stannade där; före
afresan grundlade han den populära illustrerade
veckoskriften "Skilling-magazinet", som utkom 1835–91.
O. A. Ö.
Brandt, Jozef von, polsk målare, f. 1841
nära Warschau, elev af Franz Adam i München,
där B. förblifvit bosatt, har med trohet i folktyper
och kostym målat krigsscener ur Polens historia,
bl. a. Sobieskis angrepp på turkiska lägret vid Wien
(1873; inköpt af österrikiske kejsaren), Rytteristrid
mellan svenskar och polacker (galleriet i Stuttgart)
och Strid med tatarerna (1878; nationalgalleriet i
Berlin); dessutom smärre krigsmotiv och landtliga
genretaflor, sådana som Kosacker i snöstorm
(Düsseldorfs konsthall), Försvaret (München,
nya pinakoteket), Uppbrott till jakt (museet i
Leipzig). Det råder i hans kompositioner liflig
rörelse hos både människor och hästar, teckning
liksom färgbehandling är virtuosmässig, flott och
elegant. (G–g N.)
<Brandt, Marianne (egentl. Marie Bischof),
österrikisk sångerska, f. 1842 i Wien, var en högt
ansedd medlem af hofoperan i Berlin 1868–86, kreerade
Kundry i "Parsifal" (Baireuth 1882) och sjöng 1886
vid tyska operan i New York. A. L.
Brandteknik, hellre Brännteknik (se d. o.).
Brandtelegraf. Se Brandväsende.
Brandvakt. Se Brandväsende.
Brandväsende, hvad som hör till ett samhälles
organiserade eldsläckningsanordningar. Vid en
öfversiktlig framställning häraf äro att taga i
betraktande: I) organisationen af den personal, som
har eldsläckningen till sin uppgift, II) sättet för
eldsvådors tillkännagifvande, IIl) anordningen af
vattentillgång i och för eldsläckningen, IV) de vid
eldsläckningar använda redskapen, V) dessa redskaps
framforsling och VI) de för redskapen äfvensom för
eldsläckningspersonalen afsedda lokalerna.
I. Brandväsendets organisation. Ehuru forntidens
greker och romare knappast tillämpade några af
de anordningar, som numera föreskrifvas angående
förebyggandet af eldsvådor, var brandväsendet hos
dem ganska utveckladt. I det gamla Rom tjänstgjorde
sålunda den för stadens säkerhet afsedda vakten
som ett slags brandkår. Hvarje kohort i denna
vakt var på kejsar Augustus’ tid indelad i sju
centurior, som hvardera hade sin "siphonarius"
(af sipho, vattenrör) samt sina vattenbärare och
hornblåsare. Plinius d. y. föreslog år 112 e. Kr.,
i en beskrifning öfver branden i Nikomedeia,
Bityniens hufvudstad, upprättandet i Rom af ett
gille om 150 timmermän, som skulle hafva till sin
särskilda uppgift att skydda mot eldfara. Om också
detta förslag ej ledde till någon påföljd, lät
kejsar Trajanus dock uppfordra husegarna att själfva
ombesörja släckningsarbetet. Under medeltiden gick
brandväsendet föga framåt. I de större städerna
utfärdades visserligen åtskilliga förordningar
mot och straffbestämmelser för oförsiktigt
handterande af eld äfvensom föreskrifter om huru
eldsvåda skulle signaleras, men något organiseradt
eldsläckningsväsende spåras icke. I början af nyare
tiden blefvo anordningarna mot eldfara emellertid
mer betryggande, sedan stadsmyndigheterna börjat
vidtaga åtgärder för allmän och enskild säkerhet. På
1600-talet förband sig sålunda städernas borgerskap
att upprätta en vakt till förebyggande af mordbrand
och eldsvåda i allmänhet. Då denna borgarnas stadsvakt
emellertid ofta kom att bestå af för ändamålet
olämpligt folk, började man i slutet af århundradet
utkräfva en särskild skatt, s. k. brandskatt,
till hållandet af för eldsläckning aflönade
vaktkarlar. Sedan längder öfver stadens hus och
mantal börjat uppsättas, blef en s. k. brandordning
inrättad efter husens nummer, och de påbjudna
brandafgifterna erlades efter samma grunder, som
gällde skattläggningen i öfrigt. Denna tids primitiva
eldsläckningsredskap kräfde emellertid en myckenhet af
folk vid mera vidtomfattande brandolyckor, och allmän
värnplikt mot eldfara började därför snart nog under
1700-talet införas. Allt stadens arbetsföra manfolk
blef underkastadt skyldighet att enligt särskild
fördelning inställa sig vid eldsvåda, och befälet
öfver denna s. k. brandberedskap fördes vanligen
af officerarna vid borgerskapets militär. Ännu i
början af 1800-talet, då städerna i vårt land fingo
af k. m:t fastställda brandordningar, skulle hvarje
i stad mantalsskrifven mansperson vara skyldig att
vid behof biträda vid eldsvåda, och brandordningen
föreskref äfven öfningar med redskapen. Chef för
eldsläckningen var då vanligen någon af samhällets
högre civila myndigheter, såsom landshöfdingen,
borgmästaren, äldste närvarande rådmannen
o. s. v. Emellertid började brandredskapen förbättras,
och man insåg nödvändigheten af att åtminstone till
sprutorna hafva lämpliga personer, hvilka ständigt
kunde påräknas. För detta ändamål utvaldes då af
magistraten särskildt passande och därtill villiga
arbetskarlar bland stadens mantalsskrifna personer,
såsom timmer- och murargesäller. Frivillig brandkår
jämte allmän värnplikt blef så normen för ett ordnadt
brandväsende. Vid eldsvåda skulle visserligen ännu
kallas alla i staden mantalsskrifna, välfrejdade
och arbetsföra manspersoner af viss ålder, vanligen
mellan 20 och 40 år, med undantag af tjänstemän,
hvilka hade särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
