Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krupös - Krural - Krus - Krus (oriktigt Cruus), Jesper Mattsson - Krusbräken - Krusbär (Stickelbär)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inflammation) i vissa slemhinnor (särskildt
struphufvudets och bronkernas) och utgöras af
ett tämligen lätt aflossbart, späckartadt skikt,
bildadt af det degenererade, mer eller mindre
fullständigt sönderfallna slemhinneepitelet samt det
fibrinösa exsudatet. En inflammation kallas krupös,
framför allt då den leder till bildning af sådana
membraner. Men benämningen användes äfven på en del
andra fibrinösa inflammationer; speciellt kallas
den fibrinösa (lobära) lunginflammationen ofta krupös
pneumoni.
G. F-r.
Krural (af lat. crus, lår), med., tillhörande låret,
lår-, t. ex. kruralkärl, kruralmuskler, kruralbråck
o. s. v.
Krus, ett med kanna (se d. o.) besläktadt kärl af
ler- eller stengods, metall (i synnerhet tenn),
trä, glas eller porslin, till formen cylindriskt
eller bukigt, med kort och tämligen trång
hals, grepe och ofta lock samt mera sällan pip,
afsedt att dricka utur eller till förvaring och
ihällning af drycker. 1500- och 1600-talens tenn-
och stengodskrus utsirades gärna konstnärligt (se
Stengods och midtersta fig. å illustrationssidan
till art. Dryckeskärl).
Krus (oriktigt Cruus), Jesper Mattsson,
krigare (födelseåret ovisst),
d. hösten 1622 å Lemsjöholm, Åbo län, tillhörde
en gammal adlig släkt, deltog under flera år i
Karl IX:s krig i Livland, blef 1605 ståthållare i
Pernau, led 1607 en svår motgång vid belägringen
af Wolmar och uppges 1609 ha blifvit riksråd. Vid
utbrottet af danska kriget 1611 fick K. befälet
på den västra krigsskådeplatsen, i Västergötland,
men kallades snart till Kalmar. I början af 1612
inbröto han och hertig Johan under vilda härjningar
i Halland. På Kölleryds hed tillfogade de en dansk
trupp under Kristian IV:s eget befäl ett kännbart
nederlag, hvarefter K. intog Nylödöse, uppbrände
Kungälf och förödde landet upp till Uddevalla. 1615
utnämndes K. till riksskattmästare, men synes mindre
ha egnat sin uppmärksamhet åt kamerala än åt andra,
hufvudsakligen militära, uppdrag. S. å. erhöll han
äfven fullmakt som fältmarskalk, men omtalas som sådan
redan under danska kriget. 1621 blef han guvernör
i det nyss intagna Riga, men tog snart afsked. Han
uppgjorde en för Finlands historia synnerligen viktig
förteckning öfver Adelen Nye och Gamble Frelsis
Landhböndher vthi Finlandh. Anno 1618 (se därom Lagus 1).
(Fr. W.)
Krusbräken, Cryptogramme crispa R. Br. (Allosorus
crispus Bernh.), bot., kallas en i stenrös i
fjälltrakterna förekommande tämligen lågväxt och späd
ormbunke med skaftade och sammansatta, äggrunda,
tunna, sterila bladskifvor och längre och mycket
smalflikiga fertila blad.
O. T. S.
(G. L-m.)
Krusbär (Stickelbär), Ribes grossularia L., bot.,
är en af våra viktigaste fruktbuskar.
Botanisterna särskilja 3 huvudformer:
R. grossularia (Grossularia hirsuta Miller), med
gröna, gula eller röda, håriga bär, R. uva crispa L.,
med gröna eller gula, glatta bär, och R. reclinatum
L., med röda, glatta bär. Alla dessa tre former
förekomma vilda i Sverige. Hvarken grekerna eller
romarna kände krusbärsbusken, och den var så sent
som mot slutet af medeltiden ännu icke odlad på
den europeiska kontinenten. Den omnämnes första
gången i en fransk psalmbok på 1100-talet, där
den namnes för sina taggars skull. Den kallas där
groselier. Användandet af bären däremot omtalas
först af trubaduren Rutebeuf, på 1200-talet.
Namnet "groselier"
synes återfinnas i nästan alla europeiska språk. Det
svenska namnet krusbär, de tyska benämningarna
grossel-, kraus- och klosterbeere, det engelska
gooseberry, det franska groseille, det ryska
kryzjovnik och det polska agrest tyda på samma
ursprung. Först i början af 1500-talet nämnas
krusbär som odlade i Tyskland. Sannolikt var krusbärsbusken
redan då allmänt bekant, men före den tiden omtalas
den likväl icke som fruktbuske. I vårt land fanns
den också säkerligen i odling redan på 1500-talet,
då i räkenskaperna för Uppsala slottsträdgård 1601
upptages bl. a. 6 kannor krusbär.
[Krusbär, Ribes grossularia.
1 gren i blomning af den vildväxande hufvudformen,
2 blomma i längdsnitt,
3 fruktämne i tvärsnitt,
4 moget bär,
5 o. 6 mogna bär af odlade varieteter,
7 frö.]
Redan i vildt tillstånd är krusbäret en ädel
och välsmakande frukt, men genom odlingen har det
blifvit i betydlig grad förbättradt, i synnerhet
med hänsyn till storleken. Framför allt i England,
där krusbärsbusken sedan lång tid tillbaka odlats
med synnerlig förkärlek, har man uppdragit en mängd
värdefulla varieteter, men äfven i Sverige, Tyskland
och Nord-Amerika ha icke så få sådana uppstått. Bland
de vanligaste odlade sorterna (af hvilka några
finnas afbildade å pl. till art. Bär) märkas: "Jolly
printer", "Bloodhound", "Achilles", "Industry",
"Maurers samling", "Professor Th. M. Fries" och
"Röda syltbär" (= Red Warrington), samtliga röda;
"Mertensis", "Nailer", "Glory of Ratcliff", "Green
Willow", "Catharina Ohlenburg", "Früheste von
Neuwied", "Statsrådet von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
