Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kymosin - Kymrer - Kymriska språket - Kyn, Jöran. Se Keen. - Kynaitha - Kynast - Kynaston, Herbert - Kyndel - Kyndelsmässan - Kyndelstinget - Kyne - Kynegetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
zymogen i magen på alla undersökta djur. Det oftast
använda kymosinet är det i kalfmagen förekommande.
Människans och svinets mage innehålla ett kymosin,
som är något olikt det förra och kallas parakymosin.
Såväl detta som det egentliga kymosinet
visar alla enzymens vanliga egenskaper (se Enzym).
Kymosin framställer man ur magslemhinnan
genom att behandla den 24 timmar med 0,1–0,2
procentig saltsyra för att öfverföra zymogenet till enzym.
Det filtrerade och neutraliserade extraktet kan direkt
användas till löpning. Äfven växter, t. ex. Galium
verum, l’inguicula vulgaris, Drosera och Carica
papaya, innehålla ett eller, mer sannolikt, flera slag
af kymosin, där äfven kalladt cynaras. Såväl
djur- som växtkymosin visar peptiska egenskaper,
d. v. s. kymosinpreparat förmå äfven att spjälka
(digerera) ägghvita. Hammarsten har emellertid visat,
att pepsin och kymosin ej äro identiska.
H. E.
Kymrer, [ky′m-] det vedertagna namnet på den
keltiska befolkningen i Wales, motsvarande den sedan
keltiseringen af detta landskap i årtusendet f. Kr.
där bofasta grenen af den britanniska gruppen. I
vidsträckt mening betecknar kymrer hela denna
grupp. Det inhemska namnet är cymro, plur. cymry
(af cym-bro, eg. ”landsman”, den, som bor inom
samma gräns, mark, af en prep. identisk med lat.
cum, med, och ett ord mrog, bro(g), mark, gräns;
jfr det galliska namnet Allo-broges). Den kymriska
folktypen, som förmodligen eg. härstammar från den
förindoeuropeiska befolkningen på Brittiska öarna,
karakteriseras af mörk hår- och hudfärg. Före
romarnas uppträdande i Storbritannien i 1:a och 2:a
årh. e. Kr. innehades större delar däraf af kymrer
(i vidsträckt mening), och rester synas rätt länge
lefvat kvar i Kent och Skottland, som dock senare
(på 300–400-talet) blef besatt af gaeler (irer).
Längst ha de britanniske kelterna lefvat kvar i Wales
och intill våra dagar bevarat sitt språk och sin
nationalitet. På 400-talet, då romarna försvinna från
Storbritannien, börja de germanska invasionerna, och
britterna utrotas längs sydkusten till Devonshire. De
kvarlefvande höllo sig i Cornwall eller utvandrade
till Bretagne. Under loppet af 500–700-talen nå
angelsaxerna fram till västkusten n. och s. om
Wales och dela sålunda de britanniske kelterna i
tre områden, Stratheluyd (omkring Clydefloden och
Cumberland; nationaliteten snart försvunnen), Wales
(de egentlige kymrerna) och Cornwall (kornerna). Sin
politiska själfständighet bevarade kymrerna till 1283.
Språk och nationalitet ha kymrerna bevarat bäst af
alla keltiska folk (se Wales samt Walesiska
språket och litteraturen).
K. F. J.
Kymriska språket [ky′m-] l. Brytonska
språket. Se Walesiska språket och
litteraturen.
Kyn, Jöran. Se Keen.
Kynaitha [ky′n-]. Se Kalavryta.
Kynast [ky-], ett i sång och saga berömdt
bergslott i Riesengebirge, byggdt 1292 af hertig Bolko I
af Schweidnitz och 1674 förstördt af åskeld. De
tämligen väl bibehållna ruinerna ligga på en höjd af
omkr. 600 m. ö. h. med präktig utsikt öfver
Hirschbergerdalen. Den gamla sägnen om Kunigunda,
slottsfrun på K., som fordrade, att hennes friare
skulle göra en ridt på den smala borgmuren, har
inspirerat Th. Körner till ett bekant skaldestycke.
Namnet K. har numera, öfverflyttats till ett s. k.
Standesherrschaft i det preussiska reg.-omr.
Liegnitz, hvilket tillhör en gren af de förste egarna till
det gamla K.
Kynaston [ki′nəstən], Herbert, engelsk filolog,
f. 29 juni 1835, blef fellow i St. Johns 1858, var
lärare i Eton 1858–74, rektor för Cheltenham
college 1874–88 och blef professor i grekiska och
klassisk litteratur vid Durhams universitet 1889. Bland
hans skrifter må nämnas en skolupplaga af
Theokritos, upplagor af de grekiske elegikerna och
metriska öfversättningar af Euripides. K är präst och
har uteifvit äfven predikningar.
Kyndel, Satureja hortensis, bot., en i Syd-Europa
inhemsk enårig, grågrön ört med små violetta eller
hvitröda blommor i vecken af de smalt lansettlika
bladen, hörande till fam. Labiatæ. Den odlas hos
oss i köksträdgårdarna och användes som soppkrydda
på samma sätt som timjan och mejram.
G. L–m.
Kyndelsmässan (lat. candelaria, af candela, fnod.
kyndill ljus; jfr eng. candle-mas, ty. lichtmess),
äfven kallad Ljusmässedagen, en högtid, som
firats inom den kristna kyrkan alltsedan midten
af 400-talet. Den är helgad åt minnet af Jungfru
Marias kyrktagning (kyrkogång) och benämnes därför
inom den katolska kyrkan Festum purificalionis
(”renselsedagsfesten”). Nämnda högtid inträffar 2
febr., fyrationde dagen efter Jesu födelse, på hvilken
dag han af sin moder frambärs i templet, enligt den
mosaiska lagens föreskrift, samt välsignades af den
gamle Simeon. I Sverige betraktas kyndelsmässedagen
numera som helgdag, endast om den infaller
på en söndag; annars firas den först påföljande
söndag. Infaller kyndelsmässan åter på fastlagssöndagen
eller i veckan före denna, firas den på söndagen näst
före 2 febr. – Kyndelsmässan l. kvindelmässan, på
runstafven betecknad med en ljusstake till minne af
de många ljus, som fordom då både tändes och
invigdes för kommande helger (s. k. hallelujaljus,
kristningaljus, helgonbelätens ljus m. m.), är, liksom
så många andra kristna fester, ingenting annat än
en kristnad hedning. Redan romarna firade vid denna
tid (urspr. var februari hos dem årets sista månad,
enär året räknades från mars) de s. k. februalia,
renings- och försoningsdagar, under hvilka man
offrade åt Pluto-Februus och Proserpina samt åt de
aflidnes maner. Till ceremonierna under dessa offer
hörde, att man gick omkring med brinnande ljus
eller facklor i händerna. I Norden inföll vid nämnda
tid slutet af det stora midvintersblotet, disablotet,
om hvars allshärjarting med åtföljande köpstämma
man ännu i dag påminnes genom distingen i
Uppsala (hvilken marknad plägar begynna omkr. 2
febr.). Sedan midvintersoffret (fnod. jólablót) helgats
till de kristnes jul (se d. o.), fick denna senare
högtid sin afslutning genom kyndelsmässan, som därför
ännu i dag mångenstädes i landsorterna benämnes
”lilla jul”,
R. G.
Kyndelstinget. Se Disatinget.
Kyne [ky-], grek., en rundkullig mössa af läder,
sådan som de forngrckiske herdarna och arbetarna
buro. Till krigsbruk beslogs kyne med metallband.
Kyne kan äfven betyda en läderfodrad hjälm af
metall, särskildt Hades’ (se d. o.) af cykloperna
förfärdigade hjälm, som gjorde bäraren osynlig och sålunda
är förebilden för de osynliggörande hufvudbonaderna
i medeltidens sagor.
Kynegetik [ky-; af grek. kylon, hund, och agein,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
