Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkoråd - Kyrkorätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sockenstämma samt valet ske för två år i sänder. Om
kyrkorådets hufvudsakliga befogenhet enligt nämnda
förordningar samt om dess nuv. sammansättning
och kompetens se Kommun, sp. 653–654,
Kommunernas historia, sp. 675, och Kyrkotukt.
C. O. M.*
Kyrkorätt (lat. jus ecclesiasticum). Förstås med
rätt blott normer, som utgå från yttre auktoritet och
ytterst garanteras af tvångs- eller härskarmakt, och
förstås med kyrkorätt normerna för lifvet inom kyrkan
i ordets högsta mening, så finnes ingen kyrkorätt, ty
såsom varande en rent andlig gemenskap mellan Kristus
och de troende eger kyrkan, så fattad, ingen yttre
tvångsmakt. Till all sådan är staten den enda legitima
källan. Till följd af människans sociala natur medföra
emellertid försöken att i yttervärlden realisera
det kyrkliga lifvet bildandet af yttre kyrkosamfund,
som blott i relativ mening kunna tillerkännas namnet
kyrka. Liksom alla föreningar behöfva de en ordning,
och i samma mån som kyrkosamfundet anses återspegla
den verkliga kyrkans väsen, framstår dess ordning
som ett uttryck för detta och erhåller härigenom
en för samfundets medlemmar bindande kraft, som
dessutom kan ytterligare stärkas genom kyrkotukt (se
d. o.). Vill man ge rättens namn åt en ordning med
sådan garanti, som ofta t. o. m. kan verka starkare
än någon yttre tvångsmakt, så blir det berättigadt
att tala om en kyrkorätt, blott man fasthåller,
att därvid är fråga om något annat, än hvad som
vanligen benämnes rätt. Emellertid kunna kyrkorätts
bestämmelser upptagas i statens lagstiftning och
därmed erhålla garantien från dtss tvångsmakt, men då
blir kyrkorätten en del af statsrätten i vidsträckt
bemärkelse (se Statsrätt): statskyrkorätt. Kyrkorätten
kallas inre kyrkorätt, om den ordnar förhållandet
mellan kyrkosamfundets egna medlemmar och bestämmer,
genom hvilka medel samfundets bestånd skall tryggas
och dess uppgifter realiseras. Men kyrkosamfunden
måste, såsom verkande i yttervärlden, äfven komma i
yttre relationer; äfven för dessa måste en ordning
finnas, och denna kan kallas yttre kyrkorätt. Då nu
statens rätt, rätten i egentlig mening, är den högsta
regulatorn för alla yttre mänskliga förhållanden,
kan den yttre kyrkorätten ej undgå att påverkas af
denna rätt och blir därför alltid, åtminstone i någon
mån, statskyrkorätt. Rättsförhållandena mellan stat
och kyrkosamfund kunna gestalta sig på olika sätt,
hvilket väsentligen inverkar på statskyrkorättens
karaktär. Häraf uppstå följande möjligheter:
1) Staten erkänner ej kyrkosamfundets rätt att
vara till, utan använder sin härskarmakt till att
undertrycka det ("martyrkyrkan"). Statskyrkorätten
blir i sådant fall endast negativ. 2) Staten ser i
kyrkosamfundet blott en af de privata föreningar, som
den tillåter ("kyrkans skiljande från staten"). Någon
specifik statskyrkorätt finnes då ej; kyrkosamfundens
yttre rättsförhållanden måste visserligen i någon
mån regleras af staten, men detta sker genom den
allmänna föreningslagstiftningen, af hvilken således
statskyrkorätten – om man i detta fall kan tala om en
sådan – blir en del. 3) Staten uppgår i ett kyrkligt
samfund och garanterar med sina maktmedel dettas inre
och yttre ordning. Detta förhållande mellan stat
och kyrka har framträdt under två hufvudformer. a)
Kyrkosamfundet omfattar ett flertal stater ("universalkyrka"),
och dess rättsordning anses på grund af sitt högre
ursprung böra få bestämma dessas rättsordning. En
sådan ställning ("teokrati") intog medeltidens
romersk-katolska kyrka och kräfves i princip ännu
af den nutida. Ej nog med att medeltidskyrkan ansåg
sig kunna kassera statslig verksamhet, som den
fann stridande mot sina principer eller intressen;
genom sin kanoniska rätt (se d. o.), som stiftades
uteslutande af kyrkan själf, gaf den omedelbart normer
äfven för rent borgerliga förhållanden. b) En viss
stat identifierar sig med ett visst kyrkosamfund
("statskyrka" i egentlig mening). Kyrkosamfundet
blir då staten själf i dess egenskap af organ åt
religionen i den form kyrkosamfundet vill realisera
den; endast medlemmar af detta kyrkosamfund erkännas
som verkliga statsborgare, och all kyrkorätt
blir af statens tvångsmakt garanterad statsrätt
("religionstvång"). Detta har stundom ledt till en
för det kyrkliga lifvet ödesdiger cæsareopapism
(se d. o.), men å andra sidan har följden liksom i
medeltidens universalkyrka kunnat bli en utsträckning
af kyrkorätten till för denna främmande områden,
hvarpå det kalvinska kyrkoregementet i Genève utgör
ett märkligt exempel. För ett kyrkosamfund, som
fullständigt och utan yttre hinder kunde realisera
den sanna kyrkans idé, vore statskyrkoinstitutionen
principiellt förkastlig, men då kyrkosamfunden äro
blott relativa och historiska företeelser, ges för
deras form ingen absolut regel; därför kan också,
om statsmyndigheterna i sitt förhållande till
kyrkosamfundet själfva låta leda sig af dettas
principer, statskyrkoformen under vissa historiskt
gifna förutsättningar bli fördelaktig för samfundets
religiösa lif (t. ex. i Sverige under storhetstiden
och i Nya Englands kolonier). 4) Staten identifierar
sig ej med ett visst kyrkosamfund och fordrar därför
ej, att dess medlemmar nödvändigtvis skola tillhöra
detsamma ("religionsfrihet"), men den anser ett
eller flera kyrkosamfund ha sådan betydelse för
sina egna uppgifter, att den ger det eller dem
särskilda rättigheter, men också förbehåller sig
en större eller mindre kontrollerande makt öfver
dess eller deras organisation och verksamhet. En
del af kyrkorätten blir i sådant fall nödvändigt af
statlig natur, men större eller mindre delar däraf
kunna också få bli kyrkosamfundens ensak. Sådant är
t ex. f. n. förhållandet mellan den svenska staten
och den svenska lutherska kyrkan, och Frankrike
under 1801 års konkordat erbjuder exempel på flera af
staten privilegierade och kontrollerade kyrkosamfund
(se Konkordat). I Sverige är nu ej blott den yttre
kyrkorätten, utan också den inre väsentligen af
statsrättslig natur. Dess källor äro kyrkolag (se
d. o.), kyrkostadgar (se d. o.), prästerskapets
privilegier, men äfven kyrkoväsendet rörande
bestämmelser i andra lagar och förordningar.
Kyrkorätt och kyrkolag äro ej identiska
begrepp. Särskildt behöfver inre kyrkorätt ej alls
vara af statslig natur, hvilket kyrkolag däremot
alltid är, och om kyrkorätten är statsrätt, kan den
dels utgöras af kyrkolag, dels af andra lagar, dels
af administrativa förordningar.
Efter de fyra hufvud"kyrkorna" har man skilt mellan
romersk-katolsk, grekisk-katolsk, luthersk och
reformert kyrkorätt, hvarvid de båda sistnämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
