- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
523-524

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkotukt - Kyrkoväktare - Kyrkovallen - Kyrkovin - Kyrkovisitation - Kyrkovälde - Kyrkovärd - Kyrkoår

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för olika slags förseelser och förbrytelser mot
kyrklig ordning. Kyrkotukten delas i den allmänna,
som gäller kyrkans medlemmar i allmänhet, och den
särskilda, som afser kyrkans ämbetsmän. Föremål
för den allmänna kyrkotukten äro, enl. den
svenska kyrkolagens 10 kap., § 2, "alla sådana
uppenbara och allom veterliga synder och laster,
som förtörna Gud och äro likväl af den beskaffenhet,
att syndaren icke strax kan därför lagföras". Dit
räknar kyrkolagen: 1) oordning och oskick vid samt
af likgiltighet och förakt härledd försummelse af
gudstjänsten, uteblifvande från läsförhör, oenighet
i äktenskap, olydnad mot föräldrar, vårdslösad
barnauppfostran, svordomsvana och lönskaläge,
2) spridandet af vilseförande läror, kyrklig
tvedräkt och söndring. Bestraffningarna för dessa
förseelser bestå i sex varningsgrader. Visar sig den
tredje varningen (inför biskop och konsistorium)
fruktlös, inträder det s. k. mindre bannet,
som består däri, att den felande på viss tid
förbjudes åtnjutandet af Herrens nattvard. Visa
sig alla sex varningsgraderna kraftlösa, inträder
det större bannet, fullständigt uteslutande ur
Guds församlings gemenskap, tills den felande gör
"sann bot och bättring". Det större bannet tillämpas
nu icke mera, det mindre bannet mycket sällan. Det
åligger kyrkorådet att deltaga i upprätthållandet af
den allmänna kyrkotukten. Särskildt eger kyrkorådet
(enl. k. förordn. 11 dec. 1868) rätt att förbjuda
enhvar, som ej är präst eller ej enligt kyrkolagen är
berättigad att predika, att uppträda inom församlingen
som lärare med andligt föredrag vid reiigionsöfning,
som ej är att anse som husandakt, så vida kyrkorådet
anser, att detta föredrag kan leda till "söndring
i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna
gudstjänsten eller eljest till undergräfvande af
religionens helgd". Åtlydes ej kyrkorådets förbud,
kunna böter ådömas från 50 till 300 kr. F. ö. eger
kyrkorådet i frågor, som röra religionens och sedernas
helgd, endast genom "allvarliga föreställningar och
varningar" söka förmå den felande till bättring. –
Den särskilda kyrkotuktens bestraffningsgrader äro: 1)
varningar, 2) suspension, 3) afsättning. Förseelserna
äro: 1) fel i lära, 2) förseelser i lefvernet,
3) särskilda ämbetsförseelser. Om den allmänna
kyrkotukten talas hufvudsakligen i den svenska
kyrkolagens 9:e och 10:e kap. samt i prästerskapets
privilegier 16 okt. 1723 § 23, om den särskilda
i k. cirk. 21 aug. 1786 § 1 samt k. förordn. 11
febr. 1687 § 15. F. ö. hänvisas till E. G. Bring,
"Kyrkotukten enligt Svenska kyrkans gällande ordning"
(1865). Om kyrkotukten inom den kristna kyrkan i
allmänhet och dess historik se Bann och Domsrätt. Jfr
Disciplina clericalis.
J. P.

Kyrkovaktare. Se Kyrkvaktare.

Kyrkovallen. Se Kyrkvallen.

Kyrkovin. Se Vin- och byggnadssäd.

Kyrkovisitation. Se Visitation.

Kyrkovälde. Se Hierarki.

Kyrkovärd. Se Kyrkvärd.

Kyrkoår, den tidrymd af ett år, räknadt fr. o. m. 1:a
söndagen i advent till nästa adventstid, under hvilken
den kristna kyrkan efter en bestämd ordning och på
grundvalen af stadgade predikotexter firar sina
högtider samt sön- och helgdagar. En sådan ordning
förefanns i viss mån redan i gamla testamentet hos
judarna, som började sitt
kyrkliga år med 1 Nisan (se Judisk gudstjänst). Från
dem upptogo de förste kristne påsk- och snart äfven
pingsthögtiden, men inlade i dem ett kristligt
innehåll. I 3:e årh. började man fira Kristi
himmelsfärdsdag (se Himmelsfärd) samt Epifaniefesten
(se Epiphania). Julens firande uppkom i 4:e årh.,
först i den västerländska kyrkan, sedan äfven i den
österländska. Långt senare, på 1300-talet, anordnades
trefaldighetshögtiden (Trinitatis). Härmed var
grundstommen bildad till följande ännu bestående
anordning af det kristliga kyrkoåret.

A. Kyrkoårets festliga del. Dess idé är, att den
kristna församlingen skall i sin gudstjänstliga
betraktelse följa sin mästare i hans jordiska lif
och hans stora frälsningsgärningar, alltifrån hans
födelse till utgjutelsen af hans Ande. 1. Julcykeln
innefattar: a) Adventstiden med 4 söndagar i advent
(se d. o.); denna tid är en förberedelse icke
blott till julen, utan till hela kyrkoåret. b)
Julhögtiden, omfattande juldagarna, söndagen efter
jul och nyårsdagen, hvilken sistnämnda firas till
åminnelse af Jesu omskärelse och namn. c) Trettondags-
l. Epifanietiden, som sträcker sig fr. o. m. söndagen
efter nyår t. o. m. 5:e (sällan 6:e) söndagen efter
trettondagen och hvars genomgående grundtanke är
uppenbarelsen af Kristi härlighet. – En öfvergång till
fastan bildas af söndagarna Septuagesima (lat., "den
sjuttionde") och Sexagesima (lat., "den sextionde",
näml. dagen före påsk). Anledningen till dessa strängt
taget felaktiga benämningar är sannolikt den, att
fastlagssöndagen som den 50:e dagen före påsk kallades
Quinquagesima, hvarpå de närmast föregående söndagarna
fingo namn af närmaste tiotal. – 2. Påskcykeln, som
får sin prägel genom betraktelsen af Kristi lidande,
död och uppståndelse. Dit höra: a) Fastan (se Fasta),
tiden för betraktelse af Kristi lidande och död; den
varar i 40 dagar (däraf kallad kvadragesimalfasta,
noga taget räknadt från askonsdagen) och slutar med
dagen före palmsöndagen. Den 1:a söndagen under denna
tid kallas Fastlagssöndag, den 5:e Midfastosöndag,
de öfriga söndagar i fastan. Dessutom ha de i
katolska kyrkan följande latinska namn, hämtade
från begynnelseorden af de bibeltexter, som på
dem sjungas i mässan: (Fastlagssöndag) Esto mihi
("var mig", Ps. 71: 3), Invocavit ("han åkallade",
Ps. 91: 15), Reminiscere ("tänk på", Ps. 25: 6),
Oculi ("mina ögon", Ps. 25: 15), Lætare ("fröjda
dig", Jes. 54: 1) samt Judica ("döm", Ps. 43: 1). b)
Påskhögtiden. Den vecka, som börjar med palmsöndagen,
kallas dymmelveckan (se Dymmeldagar). Denna
har ännu kvar prägeln af sorg och allvar, hvilken
däremot på påskdagarna lämnar rum för glädje och
lof med anledning af Kristi uppståndelse. Samma
glädjestämning råder äfven under tiden mellan påsk
och pingst (kvinkvagesimaltiden, 50 dagars tiden),
af hvilken c) 1:a–4:e söndagarna efter påsk kunna
aflses som en afslutning af påskcykeln. (Gränsen
mellan denna och pingstcykeln kan f. ö. icke objektivt
bestämmas.) Dessa söndagar kallas i katolska kyrkan
Quasimodogeniti ("såsom födda på nytt", 1 Petr. 2: 2),
Misericordias domini ("Herrens barmhärtighet", Ps. 89:
2), Jubilate ("lofsjungen", Ps. 66: 2) samt Cantate
("sjungen", Ps. 98: 1). – 3. Pingstcykeln innefattar:
a) Bönsöndagen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:52:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbo/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free