- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
635-636

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Königsmarck, 1. Hans Kristofer von K. - Königsmarck, 2. Konrad (Curt) Kristofer von K. - Königsmarck, 3. Otto Vilhelm von K.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

löjtnant vid arméerna i Tyskland. Efter fredsslutet
s. å. förblef han i svensk tjänst som generalguvernör
öfver hertigdömena Bremen och Verden. 1651 erhöll
han greflig värdighet och grefskapet Stegeholm (hela
Tjust, med Västervik) samt utnämndes s. å. till
riksråd, men återvände till sitt generalguvernement
och ordnade jämte riksrådet Schering Rosenhane,
krigspresidenten A. Erskein och kanslern J. Stucke
detta områdes förhållande till svenska kronan. Staden
Bremens försök att undandraga sig hyllningen
gaf anledning till tvister, som 1654 togo den
vändning, att K. på drottning Kristinas order,
hufvudsakligast efter Rosenhanes bedrifvande,
började öppna fientligheter mot staden, men saken
uppgjordes snart i godo. Personligen innehade K. inom
sitt guvernement de stora förläningarna Rotenburg
och Neuhaus. 1655 utnämndes K. till fältmarskalk,
kallades 1656 till polska krigsskådeplatsen och
afseglade från Wismar jämte ett skotskt regemente. Men
fartyget drefs af storm in på Danzigs redd, hvarefter
skottarna tvungo skepparen att sätta dem i land samt
utlämnade K. till danzigborna (29 okt.). Dessa höllo
honom fången å Weichselmünde skans till Olivafreden
1660, då han utväxlades mot hertigen af Kurland och
återvände till sitt generalguvernement. K:s ståtliga
yttre, hans lätta umgängessätt, rådighet, månhet om
manskapets lekamliga underhåll och böjelse att låta
utöfva "krigets rätt" mot de svaga voro egenskaper,
egnade att locka yrkeskrigare till hans fanor. – Med
sin maka, Maria Agathe v. Leesten, hade K. 3 barn,
som uppnådde mogen ålder, nämligen sönerna Konrad
Kristofer (se K. 2) och Otto Vilhelm (se K. 3) samt
dottern Beata Elisabet (f. 1637, d. 1724), som blef
moder till de vittra systrarna Ebba Maria och Johanna
Eleonora De la Gardie (se De la Gardie 11 och
12). – Jfr K. G. Nordins lefnadsteckning öfver K. i
"Sv. akad:s handl.", V, 1813 och G. Björlin, "Johan
Banér", II, III, 1909, 1910.

illustration placeholder

2. Konrad (Curt) Kristofer von K., den föregåendes
son, grefve, krigare, f. 1634, deltog i slaget vid
Warschau 1656 och öfvergången öfver Lilla Belt 1658,
tillfångatogs på Fyn af danskarna, men lösgafs
efter Roskildefreden s. å., utnämndes 1664 till
generalmajor och blef s. å. vice-guvernör i Bremen och
Verden. 1673 befordrades han till rikstygmästare,
gick s. å. i holländsk tjänst som generallöjtnant
och dödades 31 okt. s. å. af en kanonkula under
belägringen af Bonn. – I sitt äktenskap med Maria
Kristina Wrangel (f. 1638, d. 1691), en dotter af
fältmarskalken Herman Wrangel och grefvinnan Amalia
Magdalena af Nassau-Siegen, hade K. sönerna Karl
Johan (se K. 4) och Filip Kristofer (se K. 6) samt
döttrarna Maria Aurora (se K. 5) och Amalia Vilhelmina
(f. 1663, d. 1740), hvilken röjde goda gåfvor som
skaldinna och målarinna samt i gifte med sedermera
generalen i sachsisk tjänst grefve K. G. Lewenhaupt
blef moder till den olycklige svenske generalen
Ch. E. Lewenhaupt. Grefvinnan Maria Kristina K.

bodde efter sin mans död tidtals i Hamburg; under
kriget på 1670-talet var hennes hem där en brännpunkt
för diplomatiska och militära intriger i Sveriges
och Frankrikes intresse.

illustration placeholder

3. Otto Vilhelm von K., den föregåendes broder,
grefve, fältherre, f. 5 jan. 1639 i Minden, besökte
från 1650 åtskilliga tyska universitet, bl. a. Jena,
där han handleddes af E. Pufendorf och 1654 var rector
illustris, utbildade sig därefter genom omfattande
resor i södra och västra Europa samt vistades vid
de större hofven. 1660 utnämndes han till svensk
öfverkammarherre, afgick 1661 som utomordentligt
sändebud till England och utförde därefter åtskilliga
uppdrag vid tyska hof. 1665 fick han befälet öfver
det af 400 unga ädlingar och officerare sammansatta
s. k. "fältherrens (K. G. Wrangels) regemente" och
afgick 1666 i spetsen för en lysande ambassad till
Frankrike. 1667 uträttade K. diplomatiska uppdrag i
Tyskland och blef generalmajor i kurpfalzisk tjänst,
utnämndes under tiden till öfverste vid Lifregementet
till häst, men återvände till Frankrike, där han
1671 förordnades till svensk minister. Samtidigt
tillhörde han likväl, sedan 1668, den franska armén,
deltog med synnerlig utmärkelse i dess fälttåg
1672–74 i Nederländerna, vid Rhen, i Franche-Comté
och i Elsass samt nyttjades af Ludvig XIV äfven
i politiska beskickningar. I sept. 1674 mottog
K. fullmakt att vara svensk fältmarskalklöjtnant,
jämte befallning att inställa sig i tjänst, och
några dagar efter slaget vid Fehrbellin (18 juni
1675) inträffade han vid hären, men förhållandet
mellan honom och öfverbefälhafvaren, K. G. Wrangel,
var mindre godt. På nyåret 1676 blef K. Wrangels
efterträdare i öfverbefälet samt fältmarskalk. Utmärkt
administratör, reorganiserade han med små medel det
förfallna försvarsverket i Pommern så grundligt,
att svenskarna, ehuru lämnade utan den ringaste
förstärkning hemifrån, förmådde hålla ut därstädes
under ytterligare tre fälttåg. Trots all tapperhet och
skicklighet, ådagalagda bl. a. genom den glänsande
segern vid Warksow på Rügen (8 jan. 1678), hvarvid
hela den fientliga hären blef fången samt 21 kanoner
och mörsare och 53 fanor togos, kunde han icke hindra
de förenade brandenburgska och danska truppstyrkorna
att slutligen, sedan öfriga platser i Pommern steg för
steg gått förlorade, innestänga honom i Stralsund,
där han 15 okt. 1678 nödgades kapitulera. Efter
fredsslutet 1679 utnämndes K. till generalguvernör i
Pommern och kansler för Greifswalds universitet. 1680
återställde han Sveriges myndighet i de återvunna
områdena Bremen och Verden (han hade 1677 af Karl XI
hugnats med amtet Verden som manligt län). Missnöjd
med de nya förhållanden, som reduktionen framkallat,
begärde och erhöll K. tillåtelse att söka anställning
i främmande krigstjänst, med bibehållande af sina
höga ämbetsposter hos svenska kronan. Han begaf sig
1685 till kej-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:48:13 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free