- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
873-874

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laglösa köpung - Lagman - Lagmandsret

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

873

Laglösa köpung-Lagmandsret

874

Laglösa köpung. Se K ö p i n g

Lagman (fsv. laghmcfyer, laghman: no. lagmand,
isl. lögsögumaftr; lat. légifer), jur., en blott
på den skandinaviska halfön, Island och i de forna
norska kolonierna bruklig ämbetsmannatitel af hög
ålder. Lagmännen voro sannolikt urspr, blott lagkloka
män, som med råd biträdde de rättssökande eller den
dömande tingsmenigheten, och i så fall fanns äfven
hos andra germanfolk en likartad institution, ehuru
under andra namn (se Germaner, sp. 1042). Det var dock
endast på skandinaviskt område, som härur utvecklade
sig ett verkligt ämbete. - I Sverige erhöll detta sin
största betydelse. Där hade, sedan landskapen förenats
under en konung, hvart landskap (lagsaga) sin lagman,
som var landskapsmenighetens ledare. Han var ordf. på
landskapstinget. Han föreslog och gaf former åt
de domar, som af allmogen fälldes på detta och som
blefvo norm-gifvande för landskapets sedvanerätt,
hvarför han sades "lag göra och skilja". Honom
ålåg också att framför andra i minnet bevara
denna rätt och att på tinget årligen föredraga den
för tingsmenigheten ("lag säga eller tälja"). Han
ledde på tinget förvaltningsärendenas handläggning,
ombestyrde de fattade beslutens exekution, skulle
vaka öfver landskapsmenighetens fri- och rättigheter,
föra dess talan inför konungen eller dennes ombud
och genom dom å landskapets vägnar erkänna en nyvald
konung, då denne red sin "eriksgata" (se d. o.),
och efter landslagens införande (omkr. 1350) skulle
han jämte tolf män från lagsagan taga del i det
gemensamma konungavalet på Mora ting. Han skulle
ock vara bisittare i landskapets beskattningsnämnd
(se B e-skattningsrätt, sp. 110). Enligt vår
äldsta landskapslag (äldre Yästgötalagen från
förra hälften af 1200-talet) utsågs lagmannen af
och bland landskapets själfegande bönder - för
lifstid, ehuru exempel finnes på, att lagman af
satts af menigheten. Ämbetet var ej ärftligt, men
vanligtvis togos lagmännen ur vissa storbondcsläkter
(ofta son efter far), och då storbondearistokratien
under folkungaättens regeringstid (från midten af
1200-talet) började deltaga i konungarnas sträfvan
att med genombrytande af landskapspartikularismen
utveckla riksenheten, öfvergingo lagmännen från
att vara landskapsmenig-heternas förtroendemän
till organ för konungamakten. Det blef vanligt, att
lagmän fingo plats i konungens råd, och genom Magnus
Erikssons landslag erhöll konungen inflytande på deras
tillsättning. Landskapstinget skulle nämligen under
biskopens ledning välja 6 "hofmän" (frälsemän) och 6
bönder, hvarefter dessa i förening med två klerker
upprättade förslag å tre inom lagsagan boende män,
af hvilka konungen egde taga "den Gud honom i håg
skjuter och han förstår vara allmogen nyttig". Denna
förslagsrätt kom ur bruk på 1500-talet, så att
lagmännen utan vidare tillsattes af konungen. Genom
adelsprivilegier och konungaförsäkringar (Johan III:s,
Gustaf II Adolfs) förbehålles nu lagmansämbetena åt
adeln, men vanligen blefvo de ett slags preben-den åt
riksråd, som uppburo de från dem härflytande betydande
inkomsterna, lagmansränta (se Härads-höfdingeränta),
lagmansskyld (se d. o.) och lösen, men öfverlämnade
deras skötande åt vikarier (underlagmän, lagläsare),
som till 1668 tillsattes af dem själfva, men därefter
af hofrätt. I gref- och friherreskapen innehade
grefven och fri-

herren lagmansämbetet. Ivled afseende på
utnämningsrätten inom hertigdömena förekommo skiftande
bestämmelser. Enligt Arboga artiklar 1561 fingo
hertigarna ej tillsätta lagmän; Vadstena artiklar 1587
återupplifvade landslagens bestämmelse om lagmansval,
men gåfvo hertigen "bland de 6 hofmännen den sjunde
rösten", och 1609 års donationsbref medgaf hertigarna
fri utnämningsrätt. Genom 1680 års reduktion af
grefve- och friherreskapen samt hertigdömenas
försvinnande upphörde dessa undantagsförhållanden,
och genom en k. resol. 29 nov. 1680 stadgades, att
lagmännen skulle själfva sköta sina ämbeten och att
riksråd ej vidare skulle få utnämnas till lagmän. På
grund af adelsprivilegierna voro dock lagmansämbetena
fortfarande förbehållna, adeln, men denna bestämmelse
bortföll i 1723 års privilegier. Allteftersom
riksdagen vid konungaval trädt i stället för
Moratinget och öfvertagit landskapstingens
befogenheter med afseende på lagstiftning och
beskattning samt förvaltningsgöro-målen anförtrotts
åt andra kungliga ämbetsmän, hade lagmännens uppgift
inskränkts till domarverksamhet, hvilken nu ej
längre utöfvades tillsammans med tingsmenigheten,
utan tillsammans med en nämnd (se Lagmansrättj. Äfven
lagmännens dömande verksamhet förlorade med tiden
i betydelse, och genom k. förordn. 18 april 1849 af
skaffades omsider lagmansämbetet. Lagmansvärdighet har
dock äfven därefter gifvits, men blott som en titel
(t. ex. åt vissa häradshöfdingar). (Jfr Lagmansrätt,
Lagmansting, Lagsaga och Landskap.) - I Norge, där
hersarna och sedan lendermsenden voro de ledande
bondehöfdingarna, förblefvo lag-mccndene länge blott
rättskunniga rådgifvare, men konung Sverre (1184-1202)
gjorde dem till kungliga ämbetsmän, och genom Magnus
Lagabötes (1263 -80) lagar tillerkändes åt dem dels
egen (lägre) domsrätt, dels ordförandeskapet på
lagtingen (de norska öfverdomstolarna, se L äg t
in g), på hvilkas domslut de efter hand fingo ett
afgörande inflytande. De norska lagtinge,! och
lagmandsämbetena upphäfdes genom förordn. 11
aug. 1797, men genom lag af l juli 1887, som trädde
i kraft l jan. 1890, återinfördes lagmandsämbetet
i sammanhang med införande af. juryinstitutionen i
brottmål (se därom vidare Lagmandsret).

På Island synes lagmansämbctet ha införts först,
när 930 ett för hela ön gemensamt ting, alltinget,
inrättades. Som ordf. i detta finner man nämligen en
på tre år vald lögsögumafir. Utom ordförandeskapet
inskränkte sig emellertid hans uppgift till att ge
juridiska råd och att för tingsmenigheten föredraga
lagar. Efter Islands förening med Norge (1264)
ersattes lögsögumaör enligt norskt mönster med
två kungliga "lagmän", som småningom erhöllo ett
afgörande inflytande på alltingets rättskipning. Då
alltinget 1800 afskaffades, försvann äfven detta
lagmansämbete (se Allting och Island, sp. 935).
S. B

Lagmandsret (no.; "lagmansrätt") är enl. lag af l
juli 1887, som trädde i kraft l jan. 1890, namn på
de för den kriminella lagskipningen i Norge inrättade
domstolar, som i viktigare mål döma i första instans,
i obetydligare i andra. Lagmandsrettens ordf. benämnes
l a g m a n d, hans ämbete l a g-s t o l och hela
området för hans verksamhet l a. g-dömme. Norge är
indeladt i 4 lagdömmen: Oslo>

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:48:13 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free