Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lambruschini, Luigi - Lambton, stad - Lambton, engelsk släkt - Lambton. 1. W illiam Henry L. - Lambton. 2. John George L. - Lambton. 3. Sir Hedworth L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
951
Lambruschini-Lambton
Lambruschini [lambroskini], Luigi, kardinal, f. 1776
i Genua, d. 1854, tillhörde barnabitorden, deltog
som kardinal Gon salvis sekreterare i af slutandet
af flera konkordat, var en tid biskop af Sabina, blef
1819 ärkebiskop af Genua, var 1823 -36 påflig nuntie i
Paris och utnämndes 1831 till kardinal. Gregorius XVI
utnämnde L. 1836 till statssekreterare för utrikes
ärenden och minister för allmänna undervisningen,
senare äfven till sekreterare för de påfliga bullorna
och bibliotekarie i Vatikanen. L. utmärkte sig för en
till fanatism drifvcn böjelse för absolutism och var
i hög grad härsklysten. Med Pius IX:s uppstigande på
påfvestolen (1846) var L:s politiska roll utspelad,
ehuru han satt kvar i statskonseljen, behöll en del
af sina ämbeten och t. o. m. erhöll några nya. Hatad
af folket, flydde han 1848 vid revolutionens utbrott
från Rom, dit han först 1850 återvände med Pius IX.
A. B. B.*
Lambton [lä^iton], stad i Nya Syd-Wales, Australien,
8 km. v. om Newcastle. 4^741 inv. (1901). Kolgrufvor.
Lambton [lä^mton], engelsk släkt, som redan på
1100-talet var jordegande i grefsk. Durham, hvilket
- liksom staden Durham - under 1600- och 1700-talen
ofta representerades i underhuset af dess medlemmar.
1. W illi a m Henry L., politiker, f. 1764, d.
1797, valdes 1787 efter sin fader, general
John L. (f. 1710, d. 1794), till staden Durhams
representant i underhuset, där han slöt sig till
Fox och whigpartiet. Han var en bland stiftarna af
den radikala föreningen Friends of the peoplc
(1792) och deltog med ifver i agitationen för en
genomgripande parlamentsreform.
2. J o h n G e o r g e L., earl af Durham, den
föregåendes son, statsman, f. 12 april 1792 i London,
d. 28 juli 1840 i Cowcs, blef 1813 underhusmedlem
för grefsk. Durham och väckte stort uppseende
genom sitt jungfrutal, ett skarpt anfall på
regeringen för dess vägran att stödja Norges
oafhängighets-sträfvandcn (maj 1814). Trots sin
ungdom blef han snart en af whig-oppositionens
mest bemärkta talare, och hans politiska inflytande
ökades, sedan han 1816 gift sig med en
dotter till dess ledare, lord Grey. L.
påyrkade i ett berömdt underhus-
:al (april 1821) en grundlig parlamentsreform
med ’.ikformig valkretsindelning, treåriga
parlaments-perioder och radikal utsträckning af
rösträtten samt tog sedan alltjämt ledande andel
i reformagita-:ionen. Han understödde emellertid
Cannings och ’joderichs moderatkonservativa ministärer
och upplöjdes af den senare till peer som baron Durham
.1828). Då lord Grey blef premiärminister (nov. 1830),
gaf han L. säte i kabinettet som sigillbeva-rare,
och L. blef den ledande i den fyrmannakom-mitté,
som utarbetade ministärens första förslag till
parlamentsrcform, samt deltog lifliirt i de parlamen-
tariska strider, ,som omsider ledde till förslagets
definitiva antagande i något modifierad form, juni
1832. Han sändes s. å. på en utomordentlig beskickning
till Petersburg för att påverka ryska regeringen i
den belgiska frågan och söka utverka någon lindring i
polackernas öde. Missnöjd med regeringens hård-händta
irländska politik, afgick L. i mars 1833 ur ministären
och upphöjdes därvid till earl af Durham. Han slöt
sig nu allt närmare whigpartiets radikala flygel,
som genom energisk reformpolitik ville fullfölja
det af parlamcntsreformen inledda systemskiftet,
och blef dess kandidat till premiärministerposten. En
skarp sammanstötning med Brougham vid ett politiskt
möte i Skottland (1834) gjorde denne till hans
hätske fiende, och i Melbournes ministär fanns
ingen plats för en man med L:s radikala åskådning
och hans hvarje lugnt samarbete försvårande häftiga
lynne. Han var 1835-37 ånyo utomordentlig ambassadör
i Petersburg och sändes efter utbrottet af Papineaus
uppror i Canada dit som generalguvernör med nära
nog diktatorsfullmakt (1838). L. lyckades genom på
en gång energiska och försonliga åtgärder i stor
utsträckning tillvinna sig befolkningens förtroende,
men begick vid utfärdandet af en amnesti det
formfelet att landsförvisa 8 därifrån undantagna
upprorsledare till Bermuda-öarna, öfver hvilket
område han ej hade någon myndighet. Brougham, som
ville hämnas både på L. och regeringen, hvari han
ej längre var medlem, anprep i parlamentet häftigt
amnestiproklamationcns laglighet, och för att undvika
en parlamentarisk motgång var Melbourne nog svag att
undandraga L. sitt stöd. Proklamationen återkallades,
hvarigenom L. beröfvades den prestige i Canada han
behöfde för att genomföra dess paci-ficering. Han
afgick då omedelbart s. å. och återkom, bruten till
hälsan och bitter öfver den lidna skymfen. Med stöd af
de utredningar öfver Cana-das politiska förhållanden
han där låtit verkställa, sammanfattade L. emellertid
sina reformtankar i ett märkligt aktstycke, Tlie
Durham report (1839), som blef grundvalen för det
framtida ordnandet af Cana-das styrelse och genom
sitt yrkande på själfstyrelse-principcn bildar en
vändpunkt i de brittiska koloniernas förhållande
till moderlandet. (Påståendet,, att ej L., utan hans
sekreterare, Ch. Buller, skulle vara aktstyckets
verklige upphofsman, är grundlöst och kan ytterst
härledas ur af Brougham spridt förtal.) Den af L. däri
påyrkade föreningen af öfre och Nedre Canada lagfästes
i juli 1840, några få dagar före hans död. Genom
sin stora andel i parlamentsreformens tillkomst och
sitt epokgörande kolonialpolitiska program tillhör
L. de banbrytande statsmännen i det brittiska rikets
historia. Litt.: H. E. Egerton, "Short history of the
british colonial po-licy" (1897), och Stuart J. Reid,
"Life and letters of the first earl of Durham"
(2 bd, 1906).
3. Sir H e d w o r t h L., den föregåendes sonson,
militär, f. 5 juli 1856, inträdde i engelska flottans
tjänst 1870, deltog i Alexandrias bombardemang
och egyptiska fälttåget 1882, blef kapten 1889
och anförde den marinbrigad, som 1899 omedelbart
före Ladysmiths inneslutande af boerna lyckades
framtränga dit och hvars för landtjänst i hast
apterade skeppskanoner blefvo af ovärderlig
nytta under den långa belägringen. L. blef
1902 konteramiral, 1907 Viceamiral och 1911
amiral samt erhöll 1906 Vnicrht-vardiffhct.
1-3. v. S-ET.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
