- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
973-974

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lampa. 2. Arkeol. o. konstind. - Lampa, Sven - Lampadius, Wilhelm August - Lampadodromia - Lampadoforier - Lampe, Friedrich Adolph - Lampedusa - Lampertheim - Lamperti, Francesco

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

973

Lampa-Lamperti

974

fabrikantens namn instämpladt; bronslamporna hängde
man gärna i kedjor. De första kristna upptogo antikens
lampformer, men tillade kristna emblem (dufvor, den
gode herden, se fig. 8, m. m.). Ur katakombkulten
utvecklade sig bruket af hän dampor, som under hela
medeltiden anbragtcs i kyrkorna

Fig. 9. Modern Fig 10 o. 11.
Moderna svenska

svensk fotogen-
fotogenbordlampor.

hänglampa af

hamradt järn.

på särskildt heliga ställen och äfven i
profanbyggnader, österlänningarnas moskélampor voro
mestadel? af glas (jfr fig. 4 å pl. II till art. G
l a s f a b r i-k a t i o n), fajans eller metall;
ofta hade de formen af strutsägg. Allmänt brukliga
äro i nutiden hänglampor af brons, cuivre poli,
hamradt järn (fig. 9), polerad koppar, fajans,
glas o. s. v. Själfva lampan är ofta omgifven af
en krans ljushållare och kan vanligen höjas och
sänkas förmedelst en motvikt å * kedjan. Omhuldade
föremål för konstindustrien äro ej mindre de moderna
bordlamporna i olika material (se fig. 10 o. 11; jfr
äfven bilder i art. Elektr: sk belysning, sp. 335-
336). Andra arter äro de vid armar fästa vägglamporna
samt de höga golflamporna (ofta förenade med små
bord). - Jfr Passen, "Lucernse fictiles" {3 bd,
1739-!51), Bachofen, "Eömische grablam-peu" (1890),
och Delattrc, "Lampes chrétiennes" .{s. å.).

Rörande elektriska lampor se Båglampa,
Elektrisk belysning och Glödlampa.
" 1. G. R, D.*

Lampa, Sven, zoolog, f. 17 nov. 1839 i Skaraborgs
län, tillhör en synnerligen vidt utgrenad släkt,
hvars stamfader i början af 1600-talet inflyttade
till Sverige från Königsberg och af hvilken två
medlemmar blefvo stamfäder för adliga ätter (Gyllen-l>
å å t och Lagersvärd). Han erhöll 1887 plats som
praktisk entomolog vid Landtbruksakademien och var
1897-1909 föreståndare och professor vid statens
entomologiska anstalt. L. var 1871-1901 redaktör för
"Entomologisk tidskrift" och för "Uppsatser i praktisk
entomologi". Bland hans utgifna skrifter märkas Våra
lör fruktträd och bärbuskar skadligaste insekter
och Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands
J\Iacrolepidoptera (1885).

LampädillS, Wilhelm August, tysk kemist och metallurg,
f. 1772, d. 1842, verkade från 1794 som professor
vid bergsakademien i Frciberg och in-

lade om sina läroämnen, kemi och hyttkunskap, mycken
förtjänst. Han upptäckte 1796 kolsvaflan. Det af
L. 1816 vid Freiberg anlagda gasverket gaf det
första exemplet i Tyskland på gaslysning i större
skala. Bland hans utgifna arbeten märkes Handbuch
der hiitlenkunde (4 bd, 1801-10: 2:a uppl. 1817- 18,
med suppl. 1818-26).

Lampadodromia (af grek. lampa’s; fackla, och
dronua. löpande) 1. L a m p a d o f o’r i e r
(af fe’ré~in, bära), nattliga kapplöpningar
med facklor (stundom anbragta på skölden), som
anställdes vid spelen i Aten under Hefaistos- och
Prometheusfesterna, senare vid panatonéerna, Pans-
och Artcmis-Bendis-festerna. Småningom utsträcktes
bruket äfven till andra städer och andra fester. I
Aten höllos dylika spel under presidium af den arkont,
som kallades basileus (se Arkont). Enligt en allmän
åsikt tillgick det så: hvar och en af Atens fyler
(stammar) utsåg: ett visst antal efcber (ynglingar),
som uppställdes med bestämda mellanrum; naturligtvis
slutade hvarje linje, hvilken skall ha varit omkr. en
km., vid den firade gudomlighetens altare. Den,
som stod längst bort i linjen, tände sin fackla
och sprang till sin närmaste man i samma linje och
lämnade honom facklan, och så undan för undan, till
dess den, som stod närmast altaret, tände offerelden
på detta. Det gällde både snabbhet och försiktighet,
så att ej facklan skulle slockna. Segrare blef den
stam, hvars förste man kunde tända altaret. Från
Sokrates’ tid skedde fackclloppct stundom till
häst. Ibland kunde det väl hända, att samma
fackelbärare sprungo eller redo hela vägen; täflingcn
var i detta fall troligen individuell; detta synes
alltid ha varit händelsen hos romarna. Deltagare i
en sådan täflan kallades l a m p a d o-f o’r c s.
J- C.

Lampadof0’rier. Se Lampadodromia.

Lampe, Friedrich Adolph, tysk teolog. Se F ö r b u
n d s t e o l o. g i.

Lampedusa [-dōsa], en liten ö i Medelhafvet,
s. v. från Malta, tillhör sicilianska prov. Girgenti
och bildar med de närbelägna små klippöarna Lampione
och Rabbit den s. k. Isole-Pelagiegruppen. Ön
har en areal af 20,2 kvkm. och 2,060 inv. (1901),
är intill 130 m. hög och bergig, saknar källor,
men frambringar åtskilliga sydfrukter, i synnerhet
oliver. Den kallades Lopadussa af Strabon samt var
under medeltiden och de följande årh. i allmänhet
obebodd, emedan den ansågs vara förtrollad och ett
hemvist för onda andar. Katarina II ville en gång köpa
ön för att göra den till en rysk flottstation. Efter
1843 var den en tid italiensk deportationsort.
(J. F. N.)

Lampertheim [-hajm], köping i hessiska
prov. Starkenburg, nära Rhen. 8,941
inv. (1905). Tobaksodling och tobaksindustri.
J. F. N.

Lamperrti, Francesco, italiensk sånglärare, f. 1813
i Savona, d. 1892 i Como, elev af kon-servatoriet
i Milano, vann först rykte som direktör för Teatro
filodrammatico i Lodi och verkade 1850 -75 med stor
framgång som sångprofessor vid Milanos konservatorium,
hvarefter han egnade sig åt privatundervisning. L. var
som sånglärare vidt berömd och utbildade bland
kvinnliga elever Cru-velli, Artöt, Albani,
Sembrich m. fi. Han utgaf en sångskola och flera
häften etyder. - Ej att förväxla med denne är den
i Berlin bosatte sång-läraren M. G. B. Lamperti,
som skrifvit Dic technik des bel canto (1905) m. m.
A. L.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:37 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0517.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free