Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef landtbruksvetenskapen i väsentlig mån tillämpad
naturvetenskap. Därjämte erhöll landtbruket
åtskilliga nya eller förbättrade hjälpmedel,
såsom konstgödselmedel från 1840-talet, samt nya
och kraftigare arbetsbesparande landtbruksredskap
(ångplog, slåtter- och skördemaskin m. fl.),
hvilkas konstruktion och tillverkning efter de
första industriutställningarna i London åren 1851
och 1862 togo starkt uppsving till en början i
England och Förenta staterna, men senare äfven i
Tyskland, Sverige och Frankrike. Dessa hjälpmedel
möjliggjorde en betydlig ökning af jordens afkastning
och nyodling, och utsträckt sädesodling blef intill
1860- och 1870-talet den öfvervägande riktningen
hos landtbruket i de flesta länder. Med 1870-talet
inträdde en ändring i detta förhållande i en del af
Europas stater. Till följd af nyodlingens hastiga
utsträckning och samfärdsmedlens starka utveckling
och en däraf beroende ytterlig nedgång i fraktprisen
samt spannmålstullarnas afskaffande sattes transmarina
länder och i synnerhet Nord-Amerikas förenta stater i
stånd att utbjuda spannmål i Europa i sådana mängder
och till så låga pris, att sädesodlingen där blef föga
lönande. Häraf föranleddes jordbrukarna i Europas
västra och norra stater att inskränka denna odling
och öfvergå till foderodling och en intensivare
kreatursskötsel för produktion af gödkreatur och,
i synnerhet i de nordiska länderna, mjölk, hvars
bearbetning till smör i hög grad främjats genom
konstruktionen af mycket fulländade mejerimaskiner,
främst De Lavals separator (1878–79) och andra
mjölkcentrifuger. Samtidigt ökades odlingen af
rotfrukter starkt, dels till foder och dels – i
Tyskland, Österrike, Ryssland, Frankrike, Belgien,
Danmark och Sverige – för beredning af betsocker,
som till större delen utträngt kolonialsockret
från de europeiska marknaderna och äfven blifvit
föremål för en betydande utförsel, företrädesvis till
Storbritannien och Nord-Amerikas förenta stater. Under
det starka uppsving, som af ofvan antydda anledningar
gjort sig gällande vid landtbruket under 1800-talets
förra hälft, hade sträfvandena öfvervägande gått ut på
att öka jordens och kreaturens bruttoafkastning. Sedan
åter nedgången i spannmålsprisen och en samtidigt
inträdande stark stigning i arbetslönerna gjort
landtbruket mindre lönande, har man börjat att såväl i
landtbrukslitteraturen som vid jordbrukets anordning
åter egna ökad uppmärksamhet åt landthushållningens
ekonomiska frågor, hvilka alltsedan de tyske
kameralisternas samt Thaers och hans närmaste
efterföljares tid varit föga beaktade. Ett uttryck
för denna mer ekonomiska riktning hos landtbruket
är den storartade utveckling, som den ekonomiska
samverkan bland jordbrukarna fått, för en mängd
olika ändamål, i främsta rummet för gemensamt
inköp af förnödenheter, för beredande af kredit,
för mejeridrift och annan förädling af landtbrukets
produkter samt för kreatursafvelns befordran (se
Kontrollförening, Kooperation IV och Mejeri). Denna
samverkan har underlättat det mindre jordbrukets
ekonomiska bärighet och sålunda varit en förutsättning
för framgången af den småbrukarrörelse (se Småbruk),
som intar en så framträdande plats i närvarande tids
landtbrukspolitik.
I Sverige förekommo jordbruk och boskapsskötsel redan
under stenåldern, och vid den historiska tidens
början hörde de till folkets viktigaste näringar. Det
viktigaste sädesslaget var korn, men därjämte
odlades äfven hvete och hirs samt lin, och våra
nu för tiden viktigare husdjur höllos äfven af
våra hedniska förfäder. Kristendomens införande gaf
impulser till stora framsteg i jordbruket, i det att
de från sydligare länder kommande andlige medförde
kännedomen om högre stående odling, och ännu under
hela medeltiden voro klostergårdarna odlingshärdar,
hvarifrån främmande kulturväxter och en förbättrad
landtlmshållning spredos i landet. Något afsevärdt
framåtskridande kunde dock ej ega rum under denna
tid af inre och yttre fejder, men under Gustaf Vasa,
som i likhet med kejsar Karl den store egnade den
kraftigaste omvårdnad åt förvaltningen af sina många
gods och åt landthushållningens allmänna höjande i
sitt rike, synes en blomstringstid för jordbruk och
kreatursskötsel ha inträdt, och Sverige blef ett
regelbundet spannmålsutförande land, ett förhållande,
som fortfor, tills Karl XII:s krig lagt en stor del af
landet öde och beröfvat riket de sädesproducerande
östersjöprovinserna. Sedan egnades visserligen
åtskillig omsorg åt landtbrukets återupprättande
och höjande. Särskildt är att minnas storskiftets
påbörjande och den på jordbruket riktade vetenskapliga
forskningen, bland hvars stormän böra nämnas Karl
von Linné och J. G. Vallerius, men under inflytande
af den härskande merkantilistiska åskådningen
berörde här som i andra länder de statsåtgärder, som
vidtogos för landtbrukets främjande, föga de viktigare
förutsättningarna för dess varaktiga framåtskridande,
och endast långsamt lossades de många band, som
pålagts detsamma till städernas förmån.
Efter 1808–09 års olyckliga krig egnade statsmakterna
såväl som enskilda lifligt intresse och kraftigt
arbete åt landtbrukets främjande. Ledningen af
detta arbete koncentrerades i den 1811 instiftade
Landtbruksakademien (se d. o.) i förbindelse med
hushållningssällskapen (se d. o.), som vid denna
tid bildades i de flesta af rikets län. Länge var
Landtbruksakad:s förvaltningskommitté tillika
en byrå för landtbruksförvaltningen, men sedan
denna under senaste årtionden starkt vuxit genom
inrättandet af en mängd nya institutioner, fonder
m. m., öfvergick denna till ett särskildt ämbetsverk,
Landtbruksstyrelsen (se d. o.). Bland angelägenheter,
som under de första årtiondena under 1800-talet
särskildt voro föremål för behandling, böra nämnas:
ordnande af brännerihandteringens utöfvande
(se Brännvinslagstiftning), skifteslagstiftningen
(se Skifte af jord), nyodling, särskildt af sanka
marker, samt förbättrade odlingsmetoder, spridande af
nya sorter och arter af foderväxter samt vallodling,
som blef alltmer viktig, ju mer allmänt ängarna
uppodlades till åker. Det hufvudsakliga intresset
egnades under den förra hälften af 1800-talet
åt jordbrukets utvidgning och förbättring, men
sedan mer och mer åt nötkreatursskötseln, för hvars
höjande afvelsdjur af utländska raser införskrefvos
och uppställdes i stamholländerier (se d. o.). Från
senare delen af 1860-talet fingo mjölkproduktion och
mejerihandtering, hufvudsakligen för smörberedning,
allt större betydelse och ha småningom blifvit det
centrala i den svenska landthushållningen, så att
allt större del af åkern egnats åt foderodlingen
och inkomsten af mjölken blifvit hufvudsaken i
ekonomien. Till följd däraf har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
