Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Langlet. 1. Emil Viktor L. - Langlet. 2. Klara Matilda Ulrika Klementina L. - Langlet. 3. Nils Abraham L. - Langlet. 4. Valdemar Georg L. - Langley, W. Se Langland - Langley, Samuel Pierpont - Langley, John Newport
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Nordisk tidskrift för byggnadskonst" m. m.,
som dock upphörde med nämnda år. Redan där och
sedan alltjämt som praktisk arkitekt ifrade
L. för en omdaning af det gällande systemet för
kyrkobyggnader genom återupplifvandet och utbildandet
af centralanläggningen, såsom den, hvilken bäst
och naturligast lämpar sig för den protestantiska
gudstjänsten, där det i första rummet gäller att
samla åhörarna omkring predikanten, så att alla se
och höra honom. Redan 1857 hade han i Kristiania
utställt förslagsritningar till en domkyrka enligt
centralsystemet. Han byggde sedan 12 kyrkor enligt
detta system - de största äro Caroli och Pauli
kyrkor i Malmö och Säfvare kyrka i Skara stift. Till
belysning af sina åsikter och deras tillämpning utgaf
han planschverket Protestantiska kyrkobyggnader
enligt centralsystemet (1879), där man finner
planer och elevationer af hans förnämsta arbeten af
detta slag. Bland L:s icke kyrkliga byggnadsverk är
Borgerskapets änkehus i Stockholm (1879). L. var en
dristig cch personligt lagd arkitekt och framför
allt en skicklig konstruktör. Han blef arkitekt
i öfverintendentsämbetet 1866, var kortare tider
lärare vid Teknologiska institutet och Konstakademien,
ledde 1884-86 arbetena för bevarande af Visby ringmur
och var 1886-93 byggnadschef för Uppsala domkyrkas
restauration - hvilket svåra uppdrag han skötte på
ett högst förtjänstfullt sätt.
2. Klara Matilda Ulrika Klementina L.,
den föregåendes hustru, skriftställarinna, f. 1832 i
Dalarö socken, d. 1904 på Spetebyhall, Södermanland,
dotter till sedermera prosten A. V. Söderén,
gifte sig 1864 med arkitekten E. V. Langlet. Hon
utgaf 1863-64 tidskriften "Året om, läsning i den
husliga kretsen" och 1871 den lyriska samlingen
Blad och blommor. Hon skref en mängd
sagor för barn, bl. a. "Mamma, tala om
något roligt!" (l:a saml. 1895, 7:e d:o 1903),
redigerade "Husmodern i staden och på landet"
(1884; 2:a uppl. 1892), utgaf flera varmhjärtade
arbeten rörande uppfostran och andra allmänna frågor
(Döttrar och mödrar 1885, Vi och våra söner 1887,
Tidsströmningar, belysta från hemmets härd
s. å., På egen hand 1889, Ett eget hem 1891,
"Fin de siécle" 1893), Fru Langlets kokbok 1902 och
öfversatte ett mycket stort antal skönlitterära och
andra arbeten.
3. Nils Abraham L., den föregåendes
son, kemist, f. 9 juli 1868 i Södertälje, blef 1896
filos, doktor och docent i kemi vid universitetet
i Uppsala och 1899 lektor i kemi och kemisk
teknologi vid Chalmers tekniska läroanstalt i
Göteborg. L:s viktigaste arbete är undersökning
af grundämnet helium; han var den förste,
som fann det riktiga värdet för dess eg. v.
och visade, att helium är en 1-atomig gas. L.
har äfven gjort sig bemärkt som grafolog.
4. Valdemar Georg L., den föregåendes
broder, författare, f. 17 dec. 1872 i Lerbo,
Södermanlands län, vardt 1890 student och 1894
filos, kandidat i Uppsala, var 1898-1905 medarbetare i
"Stockholms dagblad", 1907-09 sekreterare i Svenska
turistföreningen och är sedan juni 1909 medarbetare
i "Svenska dagbladet". L., som företagit långa
och vidsträckta resor, har gjort sig känd som
reseskildrare (Till häst genom Ryssland 1898,
Revolutionsrörelsen i Ryssland 1905-06) och
skriftställare samt har med stor framgång ordnat svenska
turistutställningar i utlandet. 1. G-g N.
3. H.E.
Langley [lä’nli], W. Se Langland.
Langley [lä’nli], Samuel Pierpont, amerikansk
astronom och fysiker, f. 1834 i Roxbury,
Boston, Mass., d. 1906, var först ingenjör,
men tog 1865 anställning som assistent vid
Harvard-observatoriet, blef s. å. lärare i
matematik vid Naval academy i Annapolis, 1867
professor i astronomi vid universitetet i Pittsburg
och chef för dess observa-torium i Alleghany-city
samt 1887 sekreterare vid Smithsonian institution
1870 började han vid Alleghany-observatoriet sina
klassiska undersökningar om solens strålning, för
hvars noggranna uppmätning han fann förut brukliga
instrument (termostaplar) alltför okänsliga,
hvarför han konstruerade bolometrar (se d. o.) af
utomordentlig fulländning. För att observera
under gynnsamma luftförhållanden igångsatte han
expeditioner till Etna (1878 -79) och Mount Whitney,
Col. (1885), hvarifrån han hemförde i högsta grad
viktiga observationsresultat. Sedermera undersökte
han på samma sätt äfven månens strålning. Genom alla
dessa arbeten vann L. en dittills oerhörd kännedom om
strålningen i det ultraröda spektrum af utomordentligt
stor betydelse. Sina undersökningar på detta område
sammanfattade L. i The new spectrum (1900, tills,
med Abbot). Vid solförmörkelsen 1900 gjorde han
mycket vackra iakttagelser, delvis reproducerade i
storartade fotografier, publicerade i The 1900 solar
eclipse expedition (1904). Vid sagda tillfälle utförde
han också tillsammans med Abbot märkliga försök
ang. solkoronans värme- och ljusstrålning. L. har
också undersökt den energimängd, som är nödvändig för
att på ögats näthinna framkalla ett ljusintryck. På
senare tiden har han hufvudsakligen sysselsatt sig
med problemet ang. konstruktion af flygmaskiner
(aérodromer), hvilket han (1891) underkastat
en omsorgsfull teoretisk granskning i arbetet
Aerodynamic experiments (ny uppl. 1902). 1896
utförde han några lefvande flygförsök med en
maskin, som vägde 11 kg. och utförde en hästkrafts
arbete. I sammanhang härmed studerade han vindens
inre arbete och fåglarnas flykt. Stort uppseende
väckte L:s sista undersökning om en af honom förmodad
"möjlig ändring i solens strålning" (1904), hvars
verklighet likväl ännu är mycket omtvistad. Enligt
denna förmodan skulle starka klimatiska växlingar
inom korta tidsperioder vara förorsakade af ändringar
i solstrålningens styrka, hvilka ändringar L. ansåg
sig ha iakttagit. L:s arbeten äro offentliggjorda i
den amerikanska National academys och Smithsonian
institutions skrifter samt Sillimans journal,
hvarifrån de spridt sig till de förnämsta franska,
engelska och tyska tidskrifterna. L. blef led. 1897
af Vet. soc. i Uppsala och 1902 af Vet. akad.
S. A-s.
Langley [lä’nli], John Newport, engelsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
