- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1183-1184

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lapinlaks - Lapis - Lapiter - Laplace, Pierre Simon de

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Kuopio stift. Landareal 612 kvkm. Befolkningen,
finsktalande, 8,333 pers. (1908). A. G. F.

Lapis, lat., sten. – L. calamināris, ett inom farmacien
rmmera föga brukadt namn på galmeja (se d. o.) - L. cau’sticus,
kaliumhydrat, smält i stångform och användt som frätmedel.
L. crucifer, miner. Se Kiastolit.
L. divīnus l. L. ophta’lmicus,
blåsten. Se Kopparsalter, sp. 994.
L. hepa’ticus, lefversten, miner.
Se Hepatit. – L. hy’stricus l. L. porcīnus
l. L. bezoa’rdicus. Se Bezoar och Orsten.
L. infernālis, helvetessten (se Silfvernitrat).
- L. la’zuli, lasūrsten, azūr, ett mineral
af vacker blå färg, hvilket vanligen bildar amorfa massor, mera sällan
till reguljära systemet hörande kristaller. Det förekommer ganska
sällsynt, invuxet i kornig, glimmerförande kalksten, vid Baikalsjön,
i Tibet, Persien och Kina samt har anträffats äfven i Syd-Amerika
(Argentinska republiken). Dess sammansättning är tämligen växlande
och låter ej uttrycka sig genom någon bestämd formel. Det består af
lerjord, natron och kalk i förening med kiselsyra och svafvelsyra,
hvartill komma små mängder järnoxid, svafvel, klor och vatten.
Mineralet har sedan gammalt till följd af sin vackra färg och sin
sällsynthet skattats mycket högt och användts till prydnadsföremål,
mosaikarbeten, vaser, dosor o. d. I pulveriseradt tillstånd använde
det förr som en eftersökt och mycket dyrbar målarfärg under namn af
äkta ultramarin. Numera är all ultramarin (se d. o.) konstgjord och
beredes fabriksmässigt.
L. philosophōrum, "de vises sten". Se Alkemi.
L. solāris. Se Bolognesiska lysstenen.
L. sui’llus. Se Orsten.
L. tiburtīnus, miner. Se Travertin.
S. J-n.

Lapiter (grek. Aouii&ai], ett vildt och kraftfullt
sagofolk i Tessalien kring berget Ossa och floden Peneios.
Som deras mytiske stamfader nämnes Lapithes, en son af Apollon.
Öfver dem härskade som furste Peirithoos, vid hvars förmälning
med Hippodameia en blodig strid uppstod med de som
bröllopsgäster inbjudne kentaurerna (se Centaurerna),
hvilka slutligen dukade under. Lapiterna blefvo sedan
i sin ordning tuktade af Herakles.
A.M.A.

Laplace [-pla’s], Pierre Simon de, markis,
fransk astronom och matematiker, f. 28 mars 1749
i Beaumont-en-Ange i dep. Calvados (Normandie),
d. 5 mars 1827 i Paris, visade redan tidigt ovanliga
anlag för vetenskapen. I synnerhet utöfvade matematiken
dragningskraft på honom, och vid unga år
publicerade han en matematisk afh. i Lagranges
"Miscellanea taurinensia" IV; 1766-69). Denna och
några följande afhandlingar fäste uppmärksamheten på
L. och förskaffade honom en lärarplats i matematik
vid militärskolan i Beaumont, hvilken han likväl
snart lämnade för att inträda som examinator vid
artillerikåren i Paris. Han blef 1773 medlem af franska
Vet. akad. och sedan en af det 1795 upprättade Franska
institutets första medlemmar. Under franska revolutionens
första tid tillhörde han med Lagrange kommissionen för
mått och vikt och utnämndes till professor vid École normale.
Under första konsulatet var han 1799 (i sex veckor) minister
för inrikes ärendena samt blef s. å. medlem af och 1803
kansler i senaten. Af Napoleon utnämndes han 1804 till grefve.
1814 röstade han för bourbonernas restauration samt blef af
Ludvig XVIII utnämnd till pär och (1817) markis.

Genom sitt förnämsta arbete, Mécanique céleste
(I, II, 1799; III, IV, 1804-05; V, 1825), har L. fått namnet
af den störste astronomen efter Newton. Han har i detta arbete
gifvit en fullständig teori för planetsystemet, uppbyggd på
Newtons hypotes om den allmänna gravitationen. Med användning
af d’Alemberts, Eulers, Lagranges samt sina egna epokgörande
upptäckter i matematik och mekanik har han icke blott lämnat
en i metodiskt afseende synnerligen elegant framställning
af alla de problem, som redan Newton själf behandlat, t. ex.
tvåkropparsproblemet, precessions- och nutationsfenomenet,
fenomenet af ebb och flod o. s. v., utan äfven löst det problem,
inför hvilket Newton med sin tids matematiska hjälpmedel stod
kraftlös, det s. k. störingsproblemet. Enligt L:s undersökningar
kunna planeternas medelafstånd från solen icke undergå annat än
små periodiska ändringar, och äfven i öfrigt äro enligt hans
analys planetbanornas störingar af den natur, att solsystemets
stabilitet kan anses tryggad. I 3:e och 4:e banden af "Mécanique
céleste" lämnar han den speciella och i siffror utförda tillämpningen
af sin i de två första banden framställda allmänna teori på planeterna,
månen, do öfriga satelliterna och kometerna. Liksom hans allmänna teori
innehåller hufvuddragen af de på planetsystemet gjorda iakttagelserna,
så har han i den speciella delen i detalj uppvisat öfverensstämmelsen
mellan teori och observation. Och i hvarje sådant enskildt fall
af öfverensstämmelse (däruti ligger sakens stora betydelse) har han
gett ett stöd för den hypotes, från hvilken han utgått,
gravitationshypotesen. 5:e bandet innehåller en kort historia
öfver himmelens mekanik samt tillägg till de föregående banden.
Detta är i korthet innehållet af "Mécanique céleste",
den teoretiska astronomiens fundamentala verk. En
allmänfattlig framställning däraf har L. själf gifvit
i Exposition du systéme du monde (2 bd, 1796;
6:e uppl. 1835), där man träffar hans sedermera så
populär blifna nebularhypotes (se Kant-Laplaces hypotes).

Äfven den rena matematikens utveckling har af L.
blifvit i flera väsentliga punkter befordrad. Under
första skedet af sin författarverksamhet egnade han
åt teorien för differential- och differensekvationers
integration flera värdefulla afhandlingar. Så angaf
han t. ex. en metod att integrera lineära partiella
differentialekvationer af 2:a ordningen, integrerade
differentialekvationer medelst definita integraler
samt behandlade s. k. blandade differensekvationer
och framställde integralerna till vissa
differensekvationer under form af kedjebråk. Från
en något senare period af hans lefnad förskrifver
sig upptäckten af de s. k. Laplaces koefficienter
(hvarur teorien för de sfäriska funktionerna sedan
utvecklats) och potentialfunktionen., hvilka båda
slag af funktioner inom den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0626.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free