Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 1283-1284 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laski. 1. Jan L. (lat. namnform Johannesa Lasco), f. 1466 - Laski. 2. Jan L. (lat. namnform Johannesa Lasco), f. 1499 - Laskläpp - Las marasuras - Las Marianas - Las marismas - Lasos - Lasoviaker - Las Palmas - Lassa - Lassalle, Ferdinand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Johannes a Lasco), f. 1466. d. 1531, sedan
1510 ärkebiskop af Gnesen och polska rikets primas,
utgaf den för Polens rättshistoria viktiga samlingen
af landets äldsta lagar under titeln Commune inclyti
Poloniæ regni privilegium (1506). Jfr biografi af
Zeissberg (1874).


2. Jan L. (lat. namnform Johannes a Lasco),
brorson till L. 1, polsk-nederländsk reformator, f.
1499,d. 1560. Uppfostrad hos sin inflytelserike
farbroder, bekläddes L., som vid universitetet i
Bologna utbildat sig för det andliga ståndet, mycket tidigt med flera högre kyrkliga
ämbeten. Den beröring, i hvilken han under en ny studieresa (1523–24) trädt med Erasmus
och andra män ur de humanistiska kretsarna, gjorde honom i Polen misstänkt för att hysa
sympatier för reformationen. Sedan han emellertid
efter återkomsten till hemlandet 1526 värjt sig mot
dessa misstankar genom en högtidlig edlig
förklaring, steg han ånyo snabbt i de kyrkliga
graderna och ingrep äfven inflytelserikt i sitt
fosterlands politiska stridigheter. Emellertid mognade i
det stilla hans evangeliska öfvertygelse, och 1537
nedlade han alla sina ämbeten och begaf sig till
Nederländerna. Där kallades han 1542 af
regentinnan, grefvinnan Anna, till Emden som ledare för
reformationsverket i hela landet. L. skapade här ett
i många hänseenden förebildligt, i sin stränga kyrkotukt
o. s. v. af den calvinska andan prägladt kyrkoskick.
Hans inflytande sträckte sig äfven till Tyskland,
där han bidrog att befrämja calvinismens
framträngande. På grund af sitt afgjorda motstånd
mot det s. k. Augsburger-interim nödgades han
emellertid 1548 lämna sitt ämbete och begaf sig
1550 till England, där han genom Cranmer öfvade
starkt inflytande på reformationsarbetet och som
superintendent för den s. k. främlingsförsamlingen
utförde ett betydelsefullt organisationsarbete. Maria
Tudors tronbestigning (1553) tvang dock snart L.
att jämte sin församling lämna England. Efter en tids
verksamhet i Syd-Tyskland återkallades han 1556
till Polen, där han kraftigt verkade för reformationsverkets
befästande och, under bekämpande såväl af
katolicismen som den unitariska riktningen, arbetade
för en union mellan därvarande reformerta, lutheraner
och bömiska bröder, en union, som genom den
s. k. förlikningen i Sendomierz (Consensus
Sendomirensis, 1570) åtminstone för en tid blef en
verklighet. En edition af L:s arbeten har utgifvits af A.
Kuyper (2 bd, 1866). Jfr Dalton, ”J. a. L.”
(1881), och Kruske, ”J. a. L. und der sacramentsstreit”
(1901).
2. P. F. (E. Bg.)

Laskläpp, skpsb. Se Lask.

Las marasuras [-sωras], sumptrakter. Se
Andalusien, sp. 933.

Las Marianas, sp. Se Marianerna.

Las marismas, kärrtrakter. Se Guadalquivir.

Lasos (grek. Λασος), forngrekisk skald och
musiker från Hermione i Argolis, enligt en sägen
Pindaros’ lärare, lefde och verkade omkr. år 500 f. Kr.
i Aten, dit han måhända inkallats af de konst- och
litteraturälskande peisistratiderna. Han var berömd
dels som utbildare af den dityrambiska diktarten,
dels som undervisare och författare i musikens
teori.
A. M. A.

Lasoviaker (”skogsbor”). Se Galizien, sp. 600.

Las Palmas, stad på nordöstra kusten af ön Gran
Canaria bland Kanarieöarna. 44,517 inv. (1900).
Staden är säte för en biskop, militär guvernör,
marinkommendant samt har flera läroanstalter,
antropol.-naturhistoriskt museum. Mellan staden och dess
hamn La Luz (5 km. nordligare) ligger badorten
Santa Catalina (koksaltkälla). Staden är befäst med
nyare kustfort.

Lassa, hufvudstad i Tibet. Se Lhasa.

Lassalle [-sa′l], Ferdinand, en af den tyska
socialdemokratiens grundläggare, f. 11 april 1825
i Breslau af förmögna israelitiska föräldrar, hette
eg. Lassal. L. studerade i Breslau och Berlin
företrädesvis filosofi och filologi, blef ifrig anhängare af Hegel och hade redan före sitt
tjugonde år i det närmaste fullbordat ett vetenskapligt arbete, Die philosophie Herakleitos’
des dunklen, som väckte stora förhoppningar om den unge tänkarens vetenskapliga verksamhet.
Men en händelse inträffade, som kastade honom in i det socialpolitiska lifvets strider.
1845 blef han bekant med den då 40-åriga
grefvinnan Sophie von Hatzfeldt (se Hatzfeldt 3),
som låg i process med sin man ang. skilsmässa.
L. uppträdde som grefvinnans riddare och utmanade
mannen på duell, men blef hånfullt afvisad. Han
skötte därefter på ett utmärkt sätt hennes rättegång
under loppet af nära ett tiotal år, tills grefve von
Hatzfeldt ingick på en kompromiss, hvarigenom
grefvinnan erhöll en ansenlig förmögenhet och L. af
henne enligt öfverenskommelse en rätt betydlig
lifränta. Under denna rättegång blef L. själf anklagad
som ”andlig upphofsman” till stölden af ett hos
friherrinnan v. Meyendorf förvaradt skrin, men blef
(efter ett glänsande försvarstal inför assisdomstolen)
1848 frikänd.

S. å. slöt sig L. till det demokratiska partiet. På
grund af att han på ett folkmöte i Neuss uppmanat
till att, om så behöfdes, med vapen i hand understödja
nationalförsamlingen i Berlin i dess kamp mot
regeringen ang. den nya författningen blef han
dömd till 6 månaders fängelse. Efter utståndet
fängelsestraff (1850) vistades L., förvisad från Berlin,
i Rhentrakten ända till 1857. Efter återkomsten till
Berlin utgaf han sitt ungdomsarbete om Herakleitos
äfvensom ett drama, Franz von Sickingen (1859), i
hvilket han tyckes ha velat i Ulrich von Huttens
personlighet i viss mån teckna sig själf. I Berlin
delades L:s tid mellan raffinerad lifsnjutning och fort-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>